…frodas det, och även om en annan kanske stundvis har morrat över Det Dagliga Regnet,
men om man valt att odla i pallkragar, så är det, kanhända, snudd på den perfekta sommaren!
Samtidigt när jag står där och plockar mina ärter så kan jag inte låta bli att låta tankarna
gå till dagens stora samtalsämne där en sannfinländsk politiker uttryckt sig
skrämmande idiotiskt och inskränkt. Och nej, vad han sagt är
inte värt att upprepas, det är bara smaklöst.
Men det får mig att tänka att tänk om vi alltid varit så inskränkta som den här
personen nu vill att vi skall vara?
Vad hade vi ätit då? Odlat?
Om intryck och nya idéer som kommer "utifrån" alltid varit ett hot och borde
bekämpas - hade vi käkat bark och…ja vadå?
Gamla älgar?
Jag blir så in i hjärtat ledsen för jag upplever att mitt land hela tiden
backar i utveckling och blir enkelspårigare och…andefattigare.
Om vi inte hade fått intryck utifrån, med människor som kom utifrån.
Hade vi ens käkat den så älskade finska knölen - potatisen?
Den var ju en underlig och lite skrämmande grej i tiderna.
Nu är det väl bara ren och hjortron som är mer "finskt" än potatisen.
Kanske karelska piråger då?
Ni vet de där salta bakverken av vatten och råg med risfyllning.
….vänta nu? RIS, det växer väl inte här i våra mossiga skogar?
Hur sjutton kom det sig att riset landade i vår djupa kulturmat?
Och morotslådan, den som finns på nästan alla finska julbord
(och som rätt få på riktigt vill käka av,
men som hör till, där är också ris en ingrediens.)
Ååååh, jag blir så TRÖTT i huvudet av detta.
Jag hade hoppats på att mitt land skulle utvecklas…
…hade hoppats på att sannfinländarnas retorik bara var en bubbla…
….men det är inte.
Och jag är ju en minoritet i mitt land. En finlandsvensk. Min familj har visserligen
traskat här i århundraden, men aldrig har jag upplevt att det ifrågasatts som nu.
Det känns lite…underligt!
Svenska rötter har det funnit i Finland i tusen år. Ändå är det som om även vi blivit en
utsatt grupp på något vis. Vi behöver plötsligt förvara vår rätt till att få använda vårt språk på ett sätt som vi aldrig behövt någonsin förr.
Tvångssvenska i skolor och rätten att tala sitt modersmål på sjukhus, i rättssalar.
Jag tror inte att någon finlandsvensk tycker att det på riktigt är jobbigt att tala finska i
matbutiken, eller i posten, eller på bibban.
Det är när livet krisar, av olika orsaker, som man märker att det är knepigt att
formulera sig på ett annat språk än sitt modersmål.
Hur duktiga vi än är på språk, så ropar vi först hjälp på vårt modersmål.
Och det vet jag, av egen erfarenhet och av att hört så många människor i nöd som
berättat att då "tappar" man alla andra språk, även de man behärskar bra.
Hatten av för Sverige, som jag vet på många håll försöker ordna tex åldringsvård
för sverigefinnar på deras modersmål - finska.
Medan mitt land går i motsatt riktning...
Lyssnade på en intervju av en av de som kallat ihop till en marsch i Helsingfors och Tammerfors
FÖR ett multikulturellt Finland. Nu minns jag inte hennes namn, men hon berättade att hon bott i tjugo år i Sverige och nu tillbaka i Finland upplever hon att vi inte kommit så långt på vår väg mot
öppenhet och så. Jag tror att det faktiskt är värre än så.
Vi har varit öppnare, fördomsfriare, mer internationella och välkomnande.
Vi återgår till något jag har så svårt att godkänna.
Att portar stängs. Mentalt. Inne i hjärtat hos människor.
DET skrämmer mig.
*
Som minoritet i Finland så har jag faktiskt väldigt sällan direkt mött språkhat från
finskt håll mot mig personligen.
De flesta har under alla mina år här i detta land mött mitt svenska modersmål
med milt överseende då jag stapplat på finskan (trots att jag är hyggligt bra på det - men det
är inte mitt modersmål). Men så har jag både bott i områden med svenska som
majoritetsspråk och haft fördelen att få jobba till nästan 100% på svenska.
Så vad vet jag?
Nå, ingenting.
Min äldre son fick ju tänderna inslagna för att han talade svenska på fel plats för något år
sedan. Och min brorsa berättade att han nog inte i tiderna brydde sig om att
föra fram att han var finlandssvensk för att helt enkelt slippa bråk.
Det är säkert inte helt ovanligt.
Men jag har inte någonsin känt en avoghet mot mig pga mitt modersmål.
Tills i somras.
Under, inte bara ett utan faktiskt ett par, tre, tillfällen då jag reste runt i Finland
så stötte jag på det här.
Skulle det ha skett bara en gång så hade jag satt det på kontot att
människan nu bara inte hade den bästa av kundservicedagar, eller hen
hade en dålig dag. Eller…till och med; något i mig gjorde att kemin inte
riktigt möttes.
Men flera gånger?
Och det mest obehagliga var att människan var hur glad och vänlig som helst
tills jag antingen talade svenska med sonen som oftast var med.
Eller jag skulle betala något med mitt bankkort, och eftersom kortet "talar" svenska
i maskinerna så byttes attityden direkt.
Och DET var nytt. Det har jag aldrig stött på tidigare. Aldrig någonsin. Före nu.
Inte så att jag skulle ha blivit hotad eller så, absolut inte! Men
en tyst, stilla, avighet; "hon är en sådan som vill att mina barn
skall läsa "pakkoruotsi"
Och det behövdes ju bara att jag mötte denna "kyla" på ett par, tre ställen av de tiotal ställen
vi besökte, för att det skulle kännas lite smått…otrevligt faktiskt.
Helt nytt för mig. Kan bara föreställa mig hur det känns för en invandrare att landa här.
Jag har ju ändå nästan ett halvsekel av "välbemötande" bakom mig och ändå reagerar jag…
*
Så läste jag idag en artikel i Helsingin Sanomat om Alma Pöysti som
är en finlandssvensk skådespelare som nu flyttar till Sverige. Och tidigare har det
också varit artiklar om att allt fler finlandssvenskar väljer att flytta västerut.
Det finns säkert många orsaker till det.
Men det är de hundratal kommentarer till artikeln som gör mig beklämd.
Övervägande många tycker att svenskan i Finland är en belastning.
Att läsa att man kunde sälja Åland till Ryssarna för Åland bara är en belastning för det finska
folket för där pratar man ju bara svenska.
Men ett är säkert…det här landet blir inte en vänligare plats för dem som
är ens lite annorlunda än skogsfinnen.
Vare sig vi kom förra veckan till landet eller varit här i tusen år.
Och DET skrämmer mig.
*
Men jo, ärterna var gudomligt goda ju!
