ETT DRAG ÖVER TRÄDGÅRDEN...

Hade hoppats på att jag skulle hunnit vara lite social idag, men det…sket sig. Istället har jag jagat diverse reservdelar till diverse ting denna sommars förmodligen varmaste dag. Hur bäst som helst? NOT!

Varför skall saker gå sönder just en sådan här dag. Och varför är det alltid jag som skall kasta mig i bilen och försöka hitta en reservdel? Ajo, för det är bara jag. Här. 

Just den här biten kan stundvis vara lite kämpig när man är själv. Det finns liksom aldrig någon annan att skicka iväg när något trasar sönder. 

Bara att hoppa i bilen och bita ihop. Jag menar, vem skulle nu vilja hänga på stranden istället, eller träffa en kär vän sedan länge, länge…eller bara vara en dag som denna? 

Men jag, jag satt i bilen största delen av dagen och jagade en reservdel som baske mig var slut i hela landskapet! 

När jag kom hem hade hettan redan landat och det dröjde kvar en sådan där skön känsla i kvällen som man sedan kommer att längta efter som en liten toka när vi igen har vinter här. 

Jag är inte längre så förfärligt för det här med hetta, men oj vad jag kan njuta av de här ljumma kvällarna! 

Det är nog kvällarna jag njuter av mest ändå. Lite tantvarning här, jag vet. Men ändå. Kvällarna är skönast. Basta! 

Väl hemma packar jag det sista vi skall ha med oss och går en sväng i trädgården. Märker att det mesta vuxit som bara vad under de senaste dagars värme. Klipper buxbommen och skördar en hel hög med örter. 

De får torka medan jag drar norrut och sedan skall de in på burk för att i sinom tid förgylla en och annan maträtt.  Ändå är det på något sätt lite vemodigt att skörda - det känns som om sommaren lite vippat över på den där andra sidan. Ni vet?

Och trots det så vet jag att det är just den här kvällen jag kommer att minnas i höst, i vinter, i november när slasket vräker ner, när det knappt hinner bli ljust innan det igen är dags för att bli mörkt.
Denna underbara kvällsvärme och sommarmättnad och samtidigt något nytt och fräscht.

Just som att vara på den där mittpunkten av ett gungbräde, precis innan det kippar över åt ena eller andra hållet.
Det är ju precis där vi är. Med försommarens charm i ena handen och sensommarens mogna klokskap i den andra.

Tänker att det är ju precis där hittar mig själv just nu. Mellan två varande. Inte ung, inte gammal. Och medelålder, det bara låter som ett mellanmål på något vis. Något som ingen riktigt räknar med - finns det ens? På riktigt? 

Så…jag och sommaren är i samma skede, lite så.

Så mycket tankar det föds - bara av att gå en sväng i trädgården och skörda lite örter. 

Den där kloka människan som någon gång sagt det där redan uttjatade orden om att: 

Vill du bli lycklig för en dag - skaffa dig en flaska vin.

Vill du bli lycklig för en månad - skaffa dig en kvinna/man

Vill du bli lycklig för hela livet - skaffa dig en trädgård.

Hen slog nog lite huvudet på spiken ändå. Trädgård ger tankar och tankar gör trädgård. Lite så.

ATT FÅ MED DET VIKTIGASTE...

Jag har ett sådant där underligt hat/kärlek förhållande till det här vad man skall ha med sig, packa med. Jag tror att om det är så att man inom sig släpar på 'själar' från människor som levat tidigare så kan jag med djup bestämdhet säga att jag i alla fall har fått en 'själ' som älskar vacker, sliten lyx och skulle helst ta en stab med sig på tur, som kokade den godaste maten och ställde upp ett vackert tält med levande ljus och musik. Lite sådär Mitt Afrika, ni vet?
Och så släpar jag inombords på en sådan där seriös asket-'själ' som ständigt valt bort och skalat av och bara inte kan förstå att man skall släpa på något extra över huvudtaget.
Ja, ni förstår - att packa med dessa två inombords Det är en utmaning som heter duga!
En som tänker; LJUS! Vita ljus, vi bara MÅSTE ha ljus med. Hur mysigt är inte det??!! 
Och en annan som kontrar strängt; Ljus?! Till vadå? Det är ju ljust som på dagen - dygnet runt! Men har du packat ner näver så du får fyr på dit lilla kök? Nähe…tänkte väl det? Hade du tänkt koka potatis på ljuset, va?

Just för tillfället är asketen-själen den som har fått sin röst lite mer hörd. Lite.
Så jag har näver, skithuspapper och puukkon nerpackat. Grabben ville ha sin egna med sig, den är alldeles ny - inga skavanker på fodralet än.
Min är den andra, med både skarpa ärr och skrubbsår på. Det är så det blir. Men så har den redan något år, och någon tur på nacken. 

Nu kommer vi ju inte att vandra mer än dagsturer bara, så det är helt okej att packa ner lite extra.
Vad jag ändå lärt mig att lämna de där lyxiga tjocka handdukarna hemma - även om man inte behöver bära på dem en endaste meter. En sådan handduk är skön den fösta gången den används. För efter det vill den inte riktigt torka mer, och då är det så lagom skoj. Efter någon dag är lukten av våt handduk bara äcklig. Så jag har stuvat ner några tunna, tunna i "disktrase"material som torkar i ett nafs.
Och så bara ett badlakan i voffeltyg. Också det torkar fort.
Jag hade tänkt beställa några hamam-handdukar, men det glömde jag bort. Får ta det en annan gång.

Och så har vi ylle…
Här samsas mina två inre varelser. För yllesockor är praktiska. Ja!
Och inget är mer lyx än att få dra på sig ett par yllesockor när kvällen kyler. För i Lappland lär det bli lite kyligt nästa vecka om man skall tro på prognoserna. Och jag tar tusen gånger hellre med för varmt än att jag sitter där mitt i skogen mitt i ingenstans och fryser. Nix. Det är både opraktiskt och olyxigt.
Visst känns det lite avigt att packa ner ylle när termometern nu dallrar lyckligt vid +25 grader sådär.
Men jag gör det ändå. Få se om jag får användning för det?
Men att försöka packa light då alla väderlekar verkar ingå i nästa veckas repertoar. Allt från hetta, till regn till sval sommarnätter att sova ute i. Och så lite vildmarksliv och ändå kanske vi också kommer att ta in på hotell i någon mysig stad, och gå ut och äta sådär och då är det kanske läge att stövla omkring i yllesockor ändå?
Packa nu sen light….;)

HEM OCH PACKA...

Lämnar skärgården för en stund, nu åker jag hem för att packa, byta sandaler mot vandringsskor, först visserligen lite festskor, men sedan, vandringsskor och gummistövlar.
Skall bli skönt att hoppa bakom ratten och styra norrut. Det finns något härligt befriande i att bara styra iväg och dra. Utan några större tidtabeller alltså.

I morgon skall jag iväg för att inhandla det sista grejerna. Just de där gummistövlarna till exempel.
Jag har ju sådana där fina med snörning fram, det är bara det att de inte funkar på riktigt som gummistövlar ska - dvs hålla vätan utanför. Men fina är de. I stan. Då vattennivån är mindre än fem centimeter.
Nu kommer det att bli att klafsa runt kärr och på myrar, så täta stövlar är kanske det sista jag vill avstå från då.
De och myggmedel.

Kryp är fina, men att ha dem tuggande på en hela tiden, över allt och nonstop är inte skoj. Så jag förbereder mig med hela den  myggmedelarsenal som bara finns att tillgå.

När jag kom hem gick jag en snabb sväng genom trädgården. Allt var som det skulle vara. Gräset borde klippas och odlingslådorna hade formligen exploderat av växtlighet. Kanske, kanske jag alldeles lite förivrade mig med sockerärterna, och squashen, och salladen - i år igen.

Men man blir ju så ivrig då på våren. Då när det bara är kallt och vått och ruggigt och de där allra första fröpåsarna kommer upp på hyllorna. Man vill sååå…Att jag inte lär mig.

I övrigt tycker jag att det går skrämmande fort det här med sommar!

Den ungerska syrenen har blommat klart och brett ut en tjock matta av trötta blommor över terassplantorna, över blåklockorna och på skuggliljan. Rosorna börjar snart blomma och den sena pionen. Kråkorna har sina ungar utflugna. Det kraxas och kraxas då ungarna ännu tigger mat av sina föräldrar.

På stugan hann jag se när flugsnapparen fick ut sina ungar, här hemma har de redan flygit ut. Det är tyst i holken och varken ungar eller föräldrar syns till. Det är otroligt hur de bara kan "försvinna" och bli så osynliga och så "ohörliga" efteråt. Det är bara kråkungarna som väsnas.

Jag tycker det går så fort nu. Sommaren.

Märkligt nog, för då barnen var små så hade man ju så mycket mer bestyr och program och somrarna kändes nog lite längre då? Eller inbillar jag mig bara?

Det var picnic hit och dit, och strandhäng och middagar i trädgården och sommarteatrar och nu tycker jag att jag knappt hinner med något alls.
Har jag bara blivit bekväm, lat och dålig på att koordinera, eller vad?

Mycket i min tillvaro just nu är ju rätt så färdigt, rätt så klart.

Visst sjutton kunde man anlägga en liten skäri-trädgård på stugan och lägga nytt tak på lidret, bättra på hel tiden, men…


…det har onekligen också blivit så att det inte längre kanske är lika viktigt?

Nog att underhålla, naturligtvis, men inte att göra om, tänka om, fixa om. Dona och greja för donandets och grejandets skull liksom. Att det är bra som det är.
 

Och istället bara njuta av solnedgångarna och inte göra så många knop ändå. Försöka låta huvudet vila och prioritera så i år. 

Men det gör också att tiden, dagarna bara rinner iväg, som sand mellan fingrarna. 

Och det stressar också. Skall det vara så svårt att hitta balans? 

Och vad beror denna obalans i våra själar av, egentligen? För den finns hos så många.

En vacker kväll skall jag ta och fundera på det. För nu hinner jag inte. Jag skall packa - och åka för att köpa mig ett par gummistövlar. 

Sådana som funkar och inte bara är vackra där de står innanför min ytterdörr. 

*fniss*

Och nypotatis som skall kokas och ätas med sill i en sommarhet, lite småförvildad trädgård. Och så skall det funderas på vad bloggen skall handla om i framtiden. Känner ibland att det är ett svammelsvurium av än det ena än det andra. Borde jag packa om lite här också? Strukturera om och tänka om?

Tips?

Men njut av sommaren go vänner, vet ja! Någon säger att det här sällsynta fenomenet sommarvärme går om till söndag. Ja, ja...

UTMANING OCH UTMATTNING...

Utmaningen först. 

Att fota fåglar, ja. Mitt fotointresse sträcker sig inte längre än att jag vill knäppa en bild på de fåglar som snurrar i min närmaste närhet, både hemma och på stugan. Det sträcker sig ytterst sällan till sådana nivåer att jag skulle sätta väckarklockan på väckning miss i nassen, eller åka någonstans "bara" för att se eller fota fågel. Nej, då skall det vara något annat som lockar, och fågel- eller naturfoton blir lite som bonus. 

Men att få en bild på de fåglar som snurrar i närheten, allt från kråka och blåmes till häger, rödhakedopping och havsörn, det har jag tagit som en liten utmaning av mig själv - till mig själv. 

Men det finns en, inte ens speciellt ovanlig fågel, som gäckat mig länge nu. Egentligen ända sedan jag började fota fåglar, och det är spillkråkan.

Den har funnits här i närskogen, men så sjutton att jag lyckats få den på bild - före idag.

Delvis beror det säkert på min kära lilla hund, som har en viss aversion mot kråkor. Och en spillkråka är kråka nog för att man skall rusa iväg och skälla - och skrämma bort spillkråkan. 

Har försökt upplysa hunden om att detta faktiskt är en hackspett - men det verkar inte gå hem…

Men idag hann jag knäppa några snabba bilder av den innan den med sitt kusliga skiande ljud drog sig längre in i skogen. En utmaning avklarad. Yey! 

Sedan till utmattningen.
Nu när jag äntligen, känns det som, har semester och får "bara vara" så känner jag hur in i djupaste själen trött jag är. Det har onekligen varit mycket på jobbet, men också mycket privat som tullat på orken den senaste tiden. De senaste åren. Sådant som inte kommer på pränt, men som finns.
Inte bara i mitt liv, det upplever de flesta av oss någon gång under sitt liv, men nu, kanske för första gången, känner jag att jag inte riktigt klarar av att ladda upp.

Sover som en stock och vaknar utsövd, men så oändligt trött ändå. Själsligt trött. Kroppsligt trött. Bara trött på djupet och bredden och inuti.
Jag vet att detta är en varningsklocka att ta på allvar.
Och jag gör det.

Jag vet att jag borde försöka vara ännu mer i nuet och inte grubbla vare sig bakåt eller framåt utan vara just här och nu. Lättare sagt än gjort, det tror jag även vi/de som aktivt försöker oss på meditation, yoga, medveten närvaro, mindfulness, you name it. Mycket bra verktyg alla - och ibland vågar jag inte tänka var jag skulle vara utan dessa…

Men idag kom jag på att det finns en stund då jag är till hundra bara och enbart just här och nu, precis i stunden, totalt koncentrerad.
Och det är när jag kommer åt att fota fåglar, eller andra vilda djur.
Just då är jag så i den stunden som man bara kan vara.

Jag vet precis vart jag skall stiga för att foten skall landa på mossan och inte på den där kvisten som skrämmer iväg fågeln. Inga snabba rörelser. Total fokus på hur inställningarna skall (eller borde…) vara i kameran. Sikta, fokusera, hålla andan….knäppa.

Precis allt annat försvinner för stunden. Och det är så….fint.


Kanske det inte alls är en tillfällighet att jag snöat in mig på att fota djur och natur nu fram om att fota allt möjligt annat. För att det här ger mig just nu den totala koncentrationen och den absoluta stunden i nuet som inget annat. Kanske är det min undermedvetna terapi?

Så nu när spillkråkan-utmaningen är avklarad, kvarstår att klara av utmattnings-utmaningen.
Den är kanske dock lite mer…utmanande?

BARA BEN...

Äntligen blev det sådana temperaturer att man vågade plocka fram lite sommarkläder och bara njuta av värmen och solen. Solen ja...så jag har bränt mig! 

Så där riktigt toksolbränt mig som jag nog inte gjort sedan jag var oeftertänksam tjugoåring. Jag tänkte bara inte på att jag ju faktiskt inte utsatt större delen av min kropp för solljus sedan evigheter sedan. Och jag som brukar vara så noga med att inte bränna mig (min mamma dog i melanom, så därför) och ändå. I månadsskiftet juni/juli brukar jag redan ha såpass mycket pigment i huden att jag inte behöver fundera så mycket på hur länge jag är i solen. 

I år var det annorlunda då…dumt att tänka kalender och inte realitet. 

Så nu är jag fin som en nykokt kräfta. Så onödigt. Så dumt. Arrggh! 

Hämtade ett par söner från bussen, och i morgon blir det att måla trappor. Skall minsann se till att de smetar in sig i alla halvtomma solskyddskrämer som finns i den här kojan. Någon färsk har jag inte kommit på att köpa i år. Inte med de temperaturerna som varit. 

 

I övrigt då?

Inte så mycket nytt att rapportera från fågelholken heller, det matas ungar dygnet runt och varnas hetsigt för katten då den stryker förbi. 

Börjar sakta planera för nästa veckas tripp till norr - men mer om det senare. 

Nu sitter jag här i den lugna sommarkvällen. Pojkarna har krupit ner i var sin säng, med var sin laptop/telefon/skärm och här sitter jag med kojans tredje dator i famnen. Lite komiskt nog.

Vem hade egentligen trott att det skulle bli så? För bara något år sedan? Att en egen dator på stugan skulle bli lika mycket norm som att man hade packat med sin egen bok? 

Men så är det nu bara. Personligen tycker jag så om det - skulle aldrig byta tillbaka. 

Att sitta här på terassen när sommarnatten sakta tar över och skriva medan måsarna trätar om sovplaceringen på skäret, andfamiljen simmar stilla förbi och katten drar till skogs. 

Sommarnatten som ger behövlig svalka på solbrända ben, och myggen finns inte - än. 

Nej, skulle aldrig byta ut det mer. Aldrig.