STILLHETEN EFTER YRSELN...

Märkligt egentligen, att även om gästerna kring matbordet är färre och vuxnare så finns en viss mängd julyrsel kvar i alla fall. Även om mängden julmat är så mycket mindre, så är sorterna ändå de samma - i alla fall rätt så långt. Och det tar faktiskt nästan lika länge att göra liten mängd mat som en större. Vilket resulterade i att jag på något sätt lyckats feldimensionera tiden jag behövde för att knyta ihop en julmiddag i tre verser.

Så det blev i alla fall lite yrsel i mitt lila kök. En sådan där tråkig julyrsel som jag tycker så hjärtligt illa om, men som är så knepig att undgå hur man än försöker.
Dillen var slut i hela byn och skinkan ville inte bli färdig NågonGångDå! Och potatisen hade jag glömt att skala - nu blev det bråttom, och hunden åt upp hälften av saltgurkorna som jag lämnat på ett från min synvinkel lite olämpligt ställe. Hunden tyckte stället var synnerligen lämpligt.

Och i allt det där stöket, så dyker det upp från ingenstans hundratals björktrastar som sätter sig i trädgårdens rönnar och börjar käka rönnbär.
Jag velar en stund inför kaoset i köket och lusten att kasta mig ut med kameran i högsta hugg.

Ja, det blev det senare då! Kaos kan man alltid ta itu med senare...



Och det är ju som det är, jul blir det ju ändå på något sätt och vis.
Eller som hos oss; hunden åt upp hälften av gurkan. Julgransbelysningen hickade till och dog, mindre lämpligt på julaftonseftermiddagen då precis allt stängt och själv stod jag och kockade hej vilt i köket  sprang runt i trädgården och fotade björktrastar. Marschallerna ville inte orka brinna i snöstormen och
just den lilla detaljen märkte jag då jag precis kommit ut ur duschen. Och att stå i stöstorm, i någon minusgrad, iklädd en sliten morgonrock och försöka få eld på småsura marschaller…ja, just då 
kändes hela den här tanken på julförberedelser lite ansträngande, så där mentalt.


Men sedan blir det ju så där fint i alla fall. Alla samlas runt bordet och det mesta smakar som det skall,
ser ut som det skall och där vid något skede då efterrätten plockas fram börjar jag strunta i att julgranen
inte lyser i vår stuga i år. Den finns, men den lyser inte.

Efter kaffet pep det till i datorn, och äldre sonen knackade på skypedörren. I Tokyo var klockan halv fyra på morgonen, men eftersom hans jetlag såg till att han var pigg som en lärka så fick vi en liten skön pratstund med honom också. 

Och så kommer den där sköna stillheten som jag längtar allra, allra mest efter med jularna nuförtiden.
Alla mätta, nöjda och glada och så där som det skall vara. Man ojar sig lite över att man i år, igen, ätit för mycket, fast man hur försökte passa sig och så tar man en chokladpralin till, i alla fall.

Och jag ser att vädret skall fortsätta vara fint, klappar till min kamera och planerar att ta lite längre turer än bara ut i trädgården med den…

Julhelg, känns så bra så! 

TILL ALLA ER...


…från alla oss! 

Innan jag ser ut som kattskrället mitt på bilden, och kan sätta igång med att spinna lite, så skall skinkan stekas, snö skottas, bordet dukas, sängar bäddas, hundar rastas, golv sopas, kaka bakas, bröd gräddas, sillar fixas och laxar skäras, ägg kokas och, och...men snart är vi där, och julens lugn får ta över från hetsen innan.

Kanske det är så att man måste uppleva hets, för att riktigt uppskatta lugnet när det väl sänker sig. 
Är det så?

Hur som helst, önskar jag er alla en riktigt, riktigt skön och njutningsfull jul. 

Kurr….!


DAN FÖRE DAN...

…och julen då allt var lite annorlunda.

Julkalender-nalle-tomtens funktion är inte alls i år att vara julkalender.
Hur det kom sig kan omnämnas i två olika skeden.
I det första skedet glömde husmor i stugan att köpa hem godis. Där gick det fel första gången.
Sedan kom husmor i stugan på att hon ju nu har en hund till. En hund som inte kanske förstår sig på att godis i julkalender-nalle-tomtar inte är till för den. Alltså måste julkalender-nalle-tomtens plats i huset planeras bättre än innan.
Tiden gick och plötsligt föll hela julkalender-nalle-tomten lite i glömska där den satt och glodde i hörnet av kökssoffan. 
Det andra skedet inleddes med att sonen någonstans vid halva månaden kom på att det faktiskt fanns en julkalender-nalle-tomte i denna koja, vars fickor inte fyllts med godsaker i år. Alls. Och att det kanske var bäst så. 
Tyckte vi båda i rörande enighet. 
Jag säger då det, inget är som förr! Allt är annorlunda! Inte för att vi skulle varit speciellt oeniga förr heller, men en julkalender-nalle-tomte utan välfyllda fickor med diverse sockermättat är annorlunda.

Men inte skall julkalender-nalle-tomten känna sig onödig för den skull. Vips hittar vi på en ny funktion för den. I år har julkalender-nalle-tomten fått en helt ny arbetsuppgift. Han skall sitta på stolen, se fin ut och hindra någon stackars människa att sätta sig på stolen i fråga, för hur snygg stolen än är, åtminstone i mitt tycke  då, så håller den inte längre tyngden av någon tyngre än en…julkalender-nalle-tomte.

Efter jul och nyår skall jag se om man kan fixa till den. Det är ju en fördel om stolar faktiskt är sitt-bara, kan man tycka.
Den äldre sonen, han sitter väl nu i något plan på väg till Japan han. Det är också annorlunda.
Där brukar han inte vara.

Vi blir inte så himmelens många till julbordet i år. Egentligen blir vi rätt få. Så få har vi väl aldrig varit? Om man inte räknar med den där julen då vår familj åkte på magsjuka och ingen ville ha oss till sig och vi åt toast och…toast…och ja toast…och drack te hela julen då.
Den julen var också annorlunda. 

Fördelen med att man inte är så många till julbordet är att det kan vara ett lämpligt år att förnya och förändra lite, kanske rent av ha lite nytänk i julbordets läckerheter. Det blir liksom inte så många som sitter där bland kristallglasen och stirrar ner på sin tallrik och funderar - hur tänkte människan här? 
Ja, ja…man vet aldrig fast lite ny-mat-tänk skulle bli lika bra som att omskola en julkalender-nalle-tomte?

Hungriga försökskaniner brukar vara de tacksammaste att övertyga. Får se hur det går?
Får väl återkomma till det. Kan också hända att jag får ett snabbt beställd gåvokort till någon lokal cateringföretag med tanke på julen 2015. 
Hmmm……DET gav mig en idé om hur man ytterligare kunde minska på stressen inför nästa jul. 
Va? Att jag går händelserna i förväg? Ja, ja…

Dan före dan och jag har lådorna gräddade. De där finska lådorna av sötad potatis och kålrot och som kanske är det enda som får en liten sträng av någon ur-ur-finskhet att darra till djupt i själen på mig. Skall man förnya julmaten så börjar man någon annanstans än från rotsakslådorna som inte mycket utvecklats sedan hedenhös-tiden. Men man kan till exempel….ta något annat. Lådor är heliga. 
Det övriga mindre heligt.

*

Och idag kom det snö. Riktigt så där härligt mycket snö. Hundarna och jag gick en lång sväng runt byn på oplogade vägar. Med tanke på att de plöjde sig fram i snö upp till halva höjden på hundarna och tar cirka åtta-tio steg där jag tar ett så ser de nu ut som om sömnen skulle smaka. Brasan knastrar sakta och det är rätt så gott att vara. 
Så där dan före dan.

OH TANNENBAUM...

Bloggerskan hade uttryckt en liten önskan, alldeles en försiktig en, nästan som en viskning bara, att man kanske, kanske, kanske skulle kunna tänka sig att eventuellt och möjligen lite smått förnya looken på julgranen i år. Man kunde kanske…? Och så, om man skulle…?

- Nej, nej och NEJ!!!
Den idé föll inte i den bördigaste av jordar då! 


Det är så länge sedan att jag inte ens minns som jag skaffat mig dessa slitna, fina, enkla, små 
julgranskulor och jag har en tanke och idé som inte riktigt vill få genklang bland mina barn, inte nu och inte innan heller.

En julgran, eller pynten, skall tammemoffa se ut som den alltid gjort sade min pubertetplanta med hela den auktoritet som en sextonåring i känslostorm kan frambringa. Och det är en del. Vem smälter inte för en tonårsgrabbs indignerade utläggning om vikten av julpyntets bestående? Och kanske det faktiskt är så? Egentligen! Kanske det är därför vi inte ser så där hemskt mycket "mode" i julgranspynt. För vi har alla små och inte så små barn hemma som framkallar sådan ramaskri att vilken person som helst, som varit lite inriktad på förändring backar för julfridens skull! 

Eller så är det kanske bara så att jag inte är det minsta uppdaterad på julgransmodet? Vem vet?
Jag skyr ju köpcenter som pesten, så vem är jag att ha en åsikt? 
Kanske bäst att jag bara är typ…tyst?



För även om jag som sagt nästan årligen matar min vision om den där sparsmakade granen  i silver så blir jag lite fån-nostalgisk när jag får hänga upp mina märkliga tomteansikten med sitt istappsskägg.
De som jag köpte till min första egna julgran - då någon gång.
De här halshuggna tomtarna blir ändå alltid kvar på botten av pyntlådan när grabbarna pyntat klart. Under åren har jag liksom räknat ut att mina söner inte riktigt delar min känsla för dessa. Jag har två. Tomtar. Och söner för den delen också.

Varje år hänger jag, i smyg, upp dem innan jag städar undan pyntlådan. Och alla år har de fått hänga där….Liksom allt annat pynt i vår mycket liberala gran.
Någon gång i tiderna kunde jag senare på kvällen flytta på en liten del pynt. Inte för annat men då grabbarna var små, så brukade pyntet av någon orsak koncentrera sig på ett par kvadratmeter på lämplig höjd - och bredd. Om jag inte flyttat litelite på det tyngsta pynten skulle risken av att julgranen skulle tippa över ändå endera juldagen varit överhängande.


Men om man ÄNDÅ, någon gång skulle bara ha stiligt, avskalat, silver? Varje år för denna lilla estet i mig en synnerligen färgstark diskussion, för att inte säga dispyt, med den mer traditionsbundna del av min personlighet.
Och någonstans där när tomtarna av glasspinnar eller av tovad ull, när domherrarna i paper mache, när drömfångarna (jo, ni läste rätt) av ullgarn, när pepparkakorna i lera eller när garnbollarna i alla märkliga färger plockas fram, ja då kommer den där tanken att hur tänkte jag, att jag under ens en endaste liten sekund övervägde att lämna dessa skatter kvar i lådan...
Ja, liksom….hur tänkte jag?

Jag tror att det här är den första i raden av……….många……. som släpats hem från dagis, förskola och skola. Det finns ju fler som skulle förtjäna en presentation, men jag tycker den här skall få ha huvudrollen i granen i år.

Den har ju hängt med i…20 år. Kanske över? Det är min äldre som knåpat ihop den i tiderna.
När det nu blir första julen - ever - som han inte kommer att landa i mitt matbord, utan åker från Österrike till Asien över helgen för att träffa sin flickvän i exil, så blir jag lite blöt i hjärtat av att lillbrorsan lyfte fram den på den mest framträdande grenen i julgranen. Vi är många som saknar…

Så om någon kommer och säger att julpynt bara är julpynt och inte skulle bära på känslor som längtan och saknad och minnen, så är jag så helt av annan åsikt!!!
Och mitt dillande om en gran som pyntas med enbart sparsmakad estetik…ja, jag tror den tanken kan gå och slänga sig i väggen.


Eller så får vi se nästa år…
Igen!

BAKOM RUTAN...

I går på morgonen jobbade jag på som ett litet hysteriskt djur med att försöka få bort isen som lagt sig på min bils vindruta. Äntligen, äntligen har ens skuggan av vinter landat här i de södra knutarna av detta VinterLand, Finland. Ni hör ironin här…?
Innan jag förstörde detta konstverk med min sylvassa giljotin till vindrute-skrapa så plockade jag fram min telefon och använde, absolut mot alla mina ynkliga principer, detta ting menat för kommunikation till att föreviga något fint på bild. Så svältfödd på vinter hittills är man. Att det fladdrar till i själen av isfjädrar på bilens vindruta. Jaha. Just så! 

Och någonstans känner jag att om det verkligen inte tänker bli mer vinter innan jul än så här så kan jag leva utan vinter Hela Vintern…

Det är som om julen på något sätt är det som definierar hela vintern. Är det snö här i söder till jul så är det rätt okej med snö Hela Vintern. Men är det inte snö här i söder till jul så är det på något märkligt sätt inte välkommet efter jul heller.

På något sätt är det som om det när julen är undanstökad och de sista pepparkakorna är matade åt fåglarna så går vårlängtan igång på en gång. Med full fart. Knappt så man hinner dra efter andan och viska om nyår där emellan förrän något börjar fladdra i våra hjärtan som viskar om vår. 
Vår. VÅR. V-Å-R.

Att det liksom ännu skall bli full vinter EFTER att det varit jul känns…..bara……fel.
Fast vi vet att det kommer minst två bistra månader av vinter hur vi än försöker ignorera det. 
Men vinter är det inte det samma som att behöva skrapa fönster en endaste liten morgon. 
Definitivt inte! 

*

Ja…skall det bli vinter här i söder, gärna innan jul, så blir det lite bråttom med den saken nu.
Hittills har någon mm snö för ett par veckor sedan och en morgon med frost på vindrutan varit de mest lovande symptomen…Och tiden går.

Bara jag/vi smällt i oss lite skinka och lagom mängd sillar och andra julläckerheter och firat lite nyår så börjar vi räkna ner mot våren. Eller jag gör det. 

Men än finns det en pyttepytteliten chans till vit jul även här vid den sydligaste biten av detta kyliga land i Nord. 

Inte bara det att det skulle vara trevligare med lite vit snö som skulle ljusa upp det. Nej, här har jag en mycket mer praktiskt längtan efter snö.

Eftersom min trädgårdsbelysning pajat och inte visar andra livstecken än ett litet, men desto mer oroväckande, *poff* bland säkringarna om jag försöker tända dem. Den lokala el-företagaren har mig på sina to-do-listor. Det enda jag kan hoppas på är att inte listan är alltför lång. Eller att det kommer snö då, så jag har ens en liten chans att se var jag lägger mina steg. För lamporna de kan jag inte tända.

Jag följer med meteorologiska institutet som om vore jag besatt. Av vintern.
Julens snö-eller-inte-snö påverkar på något märkligt sätt min inställning till resten av vinter.

Jag måste vara fel-programmerad från barndomen, eller något?!

Men isrosor - de är väl alltid vackra, oberoende vilka rutor de väljer att växa på! Tycker nästan att det är synd att man måste ta och skrapa bort dessa fantastiska konstverk!
För att inte tala om vilket motstånd mot mitt bortskrapande de gör! 


Som om de visste hur vackra de är, och ville stanna kvar för evigt och inte alls bli förintade av någon småstressad löntagare på väg till sitt jobb.

Småstressad ja, fyra dagar till julafton. Ifall ni inte visste…;)