…jag tycker att jag kan se dem.
Höstens mjuka nyanser. Lite här och där.
Det kryper inpå en lite så där utan att man märker det.
Jag tycker om det, även om jag inte riktigt känner mig klar med sommaren än.
Kanske för att det funnits så mycket annat som i år tagit utrymme.
Det har inte funnits plats för sommaren, så som den brukar vara.
Samtidigt får det mig att känna mig glad. Och tacksam faktiskt.
För när det där glada, lite sorglösa, lyckliga för det mesta faktiskt är en norm i
mitt liv, då är tillvaron väl ändå ruskigt bra, även om kriser kryper till och nära emellanåt?!
Det är alltid det där trygga vanliga som bär då när det behövs.
Lite som en kopp te åt engelsmännen.
Lindrar alla tänkbara kriser.
Men annars då?
Jo jag väntar att mina yogalektioner skall börja igen.
Har lindrigt sagt tappat bort mina yogarutiner, och det vill jag ju inte.
För de gör mig så gott!
Inte har jag varit ute och lunkat på i gränderna, heller.
Ömsom är det för hett och är det inte det så regnar det och
är det inte det så hittar jag på någon annan lämplig orsak.
Rädd för att jag igen får börja från noll med att hitta flytet i att ge sig iväg på
en löprunda nu och då.
För jag tycker ju så om känslan - efteråt.
Ja just det ja, så har jag då gått och blivit vegetarian. Eller
sådär wannabe, för det slinker ju fortfarande ner både ost och ägg.
Och till och med någon fisk nu och då, mest för att det bara gör
vardagen så mycket enklare med en tonåring som inte är vegetarian.
Det heter väl typ semi-lacto-ovo-vegetarian eller något annat obegripligt,
så jag brukar hellre säga att jag skippat köttet. Det blir enklare så.
Jag har ju funderat på att skippa köttet jättelänge. Alltså jättejättelänge.
Men sedan har det, skam att erkänna, mest fallit på att jag haft en hel drös med
köttälskare i min familj och i de värsta rusningsåren kändes det bara för komplicerat.
Men nu är läget annorlunda, lillungen
(som förresten växt förbi mig med rasande fart, så lillunge är väl inte den bästa av
benämningar men som min yngsta får han leva med det...)
har inte så mycket att invända mot vegetariska alternativ som innan då han
knappast frivilligt rörde en grönsak.
Mannen som dyker upp till veckosluten, gillar ju nog kött, men
käkar glatt vegetarisk hos mig.
Kanske det blir ett eget inlägg om varför jag valt så här?
Eller så inte, för nu när jag levt utan kött i snart fyra månader, så känns det
inte något speciellt alls.
Rätt så naturligt faktiskt.
Främst är det ändå miljöaspekten som fått mig att ta det beslutet.
Och sättet hur man behandlar djur, ja ni vet.
Och det finns tusen och åter tusen åsikter hitåt och ditåt.
Viktigast tror jag är de där besluten man gör på sitt eget plan ändå sker med den
tanken att man kanske med sina ärligt sagt fjuttiga små val faktiskt är med i något
större. Om än med en löjligt liten insats.
Häromveckan, när sommarhettan stekte på som värst bäst skulle jag köpa mig
något i klädväg som passar att ha på jobbet när termometern dallrade runt 32 grader.
Nå, det vet man ju att jag var olyckligt sent ute när det gällde att hitta sommarkläder.
Men jag hittade ett par nya höstskor åt mig.
Jag som älskar det där konjaksfärgade lädret.
Och jo, just här kommer mitt dilemma:
Läder är ju också djur. Som förmodligen levt sådär.
Jag väljer bort köttet för att jag är övertygad om att det globalt sett är
ohållbart att vi äter så mycket kött som vi gjort gör. Ur miljösynvinkel.
Samtidigt finns det ju de som äter kött. Mycket kött. Och då blir det djurhudar över.
Som det görs läckra skor av.
Och eftersom man ju inte kan hindra att man äter kött, skulle det ju vara vansinnigt att
faktiskt inte utnyttja hela djuret. Lite krasst tänkt; skadan är ju redan skedd.
Skulle det finnas skor av älgskinn eller andra vilddjur som fått leva utanför
den här snedvridna produktionen av djur, så skulle jag kasta mig över dem.
Men det har jag inte hittat…
Men däremot är just de här dojorna tillverkade av vegetabiliskt garvat skinn som inte
innehåller kemikalier, och just då blev valet för mig ganska enkelt.
Som sagt, de små, små valen…
Nu får jag hålla igen, så just det här inlägget inte blir ett inlägg om varför jag
valt som jag valt.
Att det är knepigt att hitta sin egen nivå av vilka val man gör är bara förnamnet.
På finska finns ett uttryck;
Tieto lisää tuskaa
(ungefär; kunskap ökar smärtan)
som säger så bra vad det är frågan om.
Desto mer man sätter sig in i något, desto mer komplicerat och svårt har det en tendens att bli.
Det viktiga är ändå som sagt att lägga ribban på den nivå som känns okej för en själv.
Det värsta man kan göra är att inte lägga någon ribba alls!
Då är man bara en struts, som gömmer huvudet i sanden...
