ATT SLAPPA...

…det är liksom vår plan. 

Lillungen och jag kunde inte fort nog komma susande ut till stugan igår för att hinna kasta oss 

i havet och njuta av kvällens sista solstrålar.

Det var fredag och sommarhettan hade haft oss i sitt grepp hela veckan.

Aaaah, bara den där känslan när vattnet omsluter en och man blir av med 

den där kvava känslan som lagt sig på huden, i håret, inuti en.

Medan augustinattens mörker kröp närmare och närmare in i varje liten vrå,

satt vi på terassen uppkrupen i var sin stol och myste - och bara slappade.

Så man ändå behöver sådana stunder!

Gräshopporna spelade i gräset omkring, och nerifrån stranden hördes 

ett lojt vågskvalp.

Emellanåt mumlade vi små dåsiga meningar utan större innebörd 

till varandra genom mörkret.

Vi slappar ganska bra ihop, grabben och jag.

I måndag börjar skolan och vardagen dras igång på riktigt igen.

Sedan skall maskineriet stånka på, så där effektivt som det är tänkt.

Och så blir det ju.

Men nu är det alltså slappande som gäller.

*

Nu har det hunnit bli lördagsförmiddag.

Himlen är mulen men det är skönt varmt. Inte för, bara precis lagom.

Har samlat åt mig lite texter att läsa igenom, och även om det är torra faktatexter,

så känns det helt annorlunda att sitta på en klippa och beta sig igenom dem, än

inne i en mer strikt miljö. Det gör skillnad.

Sedan blir det att rulla ut de tvättade trasmattorna i stugan, och så småningom 

börja med bouillabaissen som jag tänkt servera till resten av de bästa när de anländer 

senare i kväll.

När skymningen åter sänker sig över klipporna tänder jag ljus, dukar bordet

och bär ut en skål med rykande soppa. 

Vitlöksdoft blandar sig med doften av tallsåpa från mattorna och röken från bastun som

stilla blir varm här intill.

Så har jag tänkt det. Lite så.

Men först måste jag bara slappa lite, lite till….;)

Kanske ta mig en simtur, kanske det ja!

VATTEN...

…och denna hetta. 

Kommer hem och det första jag gör är att öppna kranen, låta vattnet rinna

tills det blir riktigt kallt, då tappar jag upp ett stort glas och sveper det i mig i

giriga klunkar.

Kallt, fräscht, svalkande, lindrande.

Hoppar i duschen och låter strålarna svalka min varma kropp.

Jag står där och njuter, droppar efter droppar som rullar genom mitt hår,

strilar över axlarna, över ryggen. 

Svalt!

Jag går ut i trädgården och fyller mina zinkkannor till brädden av vatten.

Bär dem genom trädgården, spiller en del och vattnar mina

små odlingar. Häller tiotals liter vatten på mina potatisar, på morötterna.

Jag blir varm, och går in.

Häller upp ett nytt stort glas med vatten.

När jag står där med mitt vattenglas slås jag av en hisnande tanke.

Tänk, sedan jordens begynnelse har det funnit precis lika mycket vatten.

Hela tiden. 

Samma mängd vattendroppar.

Nu som alltid. Alltid som nu.

Min hand stannar upp mitt i rörelsen som för vattenglaset till mina läppar.

Kommer det alltid att vara så? Kommer mina barn och barnbarn verkligen att uppleva detta.

Att vi bara kan öppna kranen och låta vattnet rinna

tills det blir kallt nog att vara lagom för oss?

Tänk om det faktiskt inte är så?

Jag är ingen stor vän av diagram och statistik, men minns att jag vid något skede

stött på en kurva om befolkningsökningen någonstans.

Jo, så här ser den ut:

Och om jag ser på det här och vet att vi inte har en droppe mer vatten

nu än någonsin, så blir jag faktiskt lite konfunderad…

Jag är inte någon haj på matematik, men en sak begriper jag och det är att 

det kommer ju inte att gå ihop…

Hur snabbt det inte kommer att gå ihop är kanske den mer relevanta frågan.

Frågan är inte om, utan när.

2025 har någon räknat ut…

Är det uträknat av någon domedagsprofet eller av någon realist?

Samtidigt som vatten är, för oss här och nu i denna del av världen, 

något alldeles trivialt vardagligt så är det samtidigt den märkligaste vätskan av dem alla!

Det finns knappast en kotte som inte vet den kemiska beteckningen för vatten;

H2O

Den mest kända men samtidigt mycket komplicerade molekylen.

Det finns knappast någon som inte vet att man kan leva veckor utan mat, men bara några 

få dagar utan vatten.

Bara tänk vad denna till synes enkla sammansättning av syre och väte ändå 

står för. Liv. Inget mer, inget mindre.

*

Sitter i min trädgård och njuter av den för oss nordbor så sällan påbjudna hettan.

Lapar i mig vatten som en kaktus i öknen efter regn.

Men efter att lite läst på om det här med vattentillgång dricker jag mina klunkar med

större vördnad än någonsin.

Och i morgon kanske jag inte låter vattnet rinna i kranen

utan jag fyller en karaff på morgonen som jag ställer i kylskåpet för att 

ha något att ta fram då jag kommer hem från jobbet.

Knappast räddar jag någon värld med det, men kanske jag räddar någon droppe

vatten för dem dom behöver det mer än jag.

För man kan ju aldrig veta.

Och för mig är ju kallt vatten precis samma kommer

det från en karaff i kylskåpet eller från kranen som fått forsa fritt.

Jag har ju vetat allt det här, men aldrig riktigt tänk till ändå.

Men om det är dropparna som räknas, så är det skillnad.

Inte för mig, men för mänskligheten.

Kanske döljs något stort i det lilla.

Kanske har våra små val ändå betydelse?

Trots allt?

En liten droppe i havet - som kan göra skillnad.

Tänk om det är så?

SMÅ URKLIPP UR MITT TANKEFLÖDE...

…det är lite svalare idag efter åskfronten som svept över landet, 

men bara nuddade vår del av landet

bara lite med svansen. Ett buller och en regnskur. Svalare temperatur.

Det blev liksom lite bättre förutsättningar för klarare tankeverksamhet. 

Något som jag dock tyvärr inte riktigt känner av. Inte än i alla fall.

Sitter i min skeva och slitna korgstol på terassen och balanserar datorn i famnen, det går sådär.

Tankarna flyger omkring som små fladdriga fjärilar, och vill inte riktigt sätta sig till ro.

Snickaren ringer och undrar om han kan börja reparera lidertaket på måndag.

Jodå, det går så bra så. 

Lägger på och minns plötsligt att jag glömde påminna honom om att jag borde 

få några krokar uppskruvade i badrummet. Det går inte för sig att ha handdukar 

och morgonrockar hängande på en provisorisk lampa i alla tider heller.

Skulle fixa det själv men jag och borra i kakel är inte en bra kombination 

eftersom jag någon gång i tiderna, ja för att göra en lång historia kort. 

Vi kaklade om den gången...

Kvällen är skön. Luften frisk. Vinden svalkande.

Jag borde rulla ihop den enorma persiska mattan och föra den ut till bilen. 

Ringde och kollade att tvätteriet säkert tar emot den. 

Jag har faktiskt en längre tid redan tänkt tanken att den kunde behöva en 

omgång tvätt.

Men händelserna senaste natt och det som hände idag på dagen medan jag var på jobb 

påskyndade det beslutet en aning.

Min lilla hund har en liten mage som verkar vara lite känslig just nu. 

Och produkten av den lilla känsliga magen var tämligen rikligt och mycket välutspritt 

över hela mattan, inte bara en, utan flera gånger. 

Härligt?!!

Så det blir nog en sväng till tvätteriet. 

Och till apoteket för att köpa mjölksyretabletter.

*

Lillgrabben borde få nya kläder inför skolstarten. 

Antingen har tvättmaskinen krympt det mesta eller så har han skjutit på höjden 

den här sommaren. Dessutom har han mer och mer börjat låta som sin storebror.

Så till den grad att jag ibland undrar vem av dem jag talar i telefon med! 

Men kläder, det behöver han. Skulle se ut att börja skolåret med

jeans i caprilängd…

Eller i t-skjorta som ser ut som om han lånat sin lillebrors.

Jamen, han ÄR ju lillebror det finns ingen mindre - ja ni förstår problemet! 

*

Kanske jag borde fylla på mitt klädlager jag med? 

Mitt förråd av kläder som passar både rådande värmebölja och kravet på någotsånär

saklig arbetsklädsel är försvinnande litet.

Läste jag inte precis någonstans att värmeböljan skulle räcka hela augusti och att det skulle vara

varmt ända till medlet av oktober?

Lär dröja innan jag får krypa in i mina älskade ylletröjor och dra på mig bootsen…

Någon fladdrig sommarklänning skulle nog platsa bra i garderoben!

*

Någon påpekade idag att jag var så brun om benen. 

Är jag? Jag har inte precis hunnit drälla i solen den här sommaren.

Eller så har det varit alldeles för hett för det. 

Egentligen minns jag inte längre när jag senast verkligen solat?!

Måste ha varit under förra decenniet eller något sådant!

*

På tal om det borde utestolarna målas! I år skall det bli gjort! 

Fast nu börjar nattfukten redan vara lite problematisk. 

*

Daggen ja, bäst att gå och plocka in tvätten innan den blir fuktig på nytt.

Och så skall jag rulla ihop mattan och släpa den till bilen.

Bilen ja, den borde dammsugas, alltså verkligen. 

Annars finns det en risk att björkfröna, som det snöar friskt av, börjar gro i någon 

lämplig vrå i bilen. Om de nu förvirrar sig dit. Vilket de gör.

Så man kan ju undra varför jag sitter kvar här och babblar när jag har 

hur mycket som helst att göra?

Kanske för att det är så förbaskat skönt att bara få vara i stunden och låta

tankarna flyga iväg.

Tids nog blir det mesta ändå gjort.

hoppas, 

I DENNA VÄRMEN JA...

…går tillvaron inte i så många knop, om man säger så.

Nej, jag klagar inte på värmen, men jag hör definitivt till den där folkgruppen som blir lite

trög i tankeverksamheten och inte bara det, om man skall vara ärlig.

Jag köper lätt av mig själv förklaringar varför det är en bra idé att skjuta upp det mesta.

På jobbet ligger morgontemperaturen inomhus på +27 grader.

Ni kan tänka er hur det är på eftermiddagen...

Förra veckan kom en karl intraskande med en stege i högsta hugg, började meka med något i taket.

Vi hann jubla en stund över att någon äntligen kom för att göra något åt den lite svaga luftkonditionering som vi fått tampas med nu sedan det blivit sommar på riktigt.

Men nej, han kom för att sänka (!) effekten på luftkonditioneringen, för att det tydligen blivit en liten "planeringsmiss" någonstans på vägen.

Maskineriet lär gå på som om man körde 120 km i timmen med tvåans växel.

Och det håller ju ingen maskin i världen i längden.

Så vi fick sänkt effekt istället för vad vi hoppats på; motsatsen.

Hade jag haft möjligheten att säga några välvalda ord till personen som tydligen räknat lite fel

där vid sitt arbetsbord för ett par år sedan, när fastigheten planerades, 

så hade det minsann inte varit några vackra ord! 

Jag vet ju att takläggare och andra som jobbar ute och måste klä sig i skyddskläder minsann inte har några speciellt svala förhållanden, och jämfört med dem har vi rena lyxen ju.

Jag vet!

Men ändå, när syret liksom är på upphällningen där vid tvåtiden på eftermiddagen och termometerns visare darrar som om den hade hicka, hela tiden lite, lite mot högre gradtal.

 Då tar den stora tröttheten vid och initiativförmågan och inspirationen sugs bort.

Sedan när jag kurvar hem i min sandvägsdammiga bil möts jag direkt där innanför portarna av ett 

ogräsrensningsprojekt som borde ha varit avklarat redan för länge sedan.

Där, på parkeringsplanen ståtar ogräsen som om de inte berördes av hettan alls! 

De är i minoritet i min trädgård. De som inte bryr sig, de som inte hänger med blad och löv.

De kallas ogräs, resten har kroknat.

En flyktig tanke slår mig. Jag kanske borde riva upp de där ogräsen och ta dem med till jobbet så de får känna på SANN hetta. Man aj jo…de står ju faktiskt här i Sahara-liknande förhållande dagarna i ända.

Ja pust. De får väl stå kvar där då…en tid till.

Just idag är det…för varmt.

Inomhus då? Ja. Just det ja. 

Det är väl inte så där att jag skulle direkt välkomna någon som inte känner mig mycket väl på överraskningsvisit just nu.

Om någon som inte känner mig på djupet skulle uppenbara sig bakom min dörr och dessutom göra misstaget att kliva över min tröskel, skulle de förmodligen anmäla mig till någon dokumentär om förvirrade människor med samlarbehov som gått lite över styr.

Mina knutar är belamrade av lådor och kassar som skall till loppis, till stugan, till ett par kompisar, till sopstationen, till…ja vart sjutton skulle den sista högen? Skulle jag ha den själv?

Kan det stämma?

Om jag ser fram emot att om en vecka få förlösa mitt lilla hus av alla dessa extra ting?

På måndag åker en stor del till loppis så...

Det känns lite som om det skulle vara liksom lite för trångt var jag än är.

På jobbet är det så dålig inomhusluft så jag känner hur mina hjärnceller kryper ihop när de suger den lilla syre som finns att tillgå för att utföra ens behjälpligt tankearbete.

Ute gör värmen mig så där semestermosigt slö i kroppen (fast jag ju inte alls har semester och dessutom faktiskt borde få en massa saker gjorda…)

Och här hemma kväver alla överlopps saker i knutarna från brorsans flytt liksom all kreativitet.

Som jag kanske hade haft, om det inte skulle vara så varmt? 

Men mest av allt störs jag över att jag tillåter mig sådana här banala i-landsproblem att krypa in på huden på mig och blåsa upp sig till inte så små irritationsmoment.

Jag skyller allt på värmen som jag samtidigt älskar och avskyr.

Skulle jag bara kunna, som lillgrabben min på bilden, stanna i den där underbara stunden

precis innan man kastar sig i vattnet och bryter havsytan.

Låta sig bli sval i kroppen, klar i tanken och lyckas hålla kvar den känslan.

Bära den med mig. Inom mig.

Då värmen gör kropp och knopp så sega.

Jag älskar värmen, men jag gillar inte helt vad den gör med mig.

Så svårt för en liten nordbo att förhålla sig till hetta.

Svältfödd och samtidigt för lättmättad.

knepigt, tycker;

ALLA DESSA SOLNEDGÅNGAR...

…jag vet inte, kanske är det bara jag som inbillar mig, eller har det varit alldeles speciellt fina

solnedgångar den här sommaren?

Min semester drar riktigt konkret på sista versen.

I morgon är det meningen att vakna i tid, kamma håret och kanske till och med

lägga på lite läppglans för att åtminstone göra ett litet fåfängt försök att se UT som

om jag skulle vara redo för jobb.

Inombords är jag nog det inte…

Jag skulle inte vara fullt ärlig om jag skulle säga att jag skulle vara så där

härligt utvilad och full av energi.

I'm not!

Tre veckor tog det att packa ner och packa upp brorsans liv och leverne.

(Jo, han hade - har - en hel del…)

Ömsom var vädret kallt, ömsom var det trettio grader där jag stod med huvudet ner

i diverse lådor och påsar och sorterade och slängde och gav bort och packade ner och

packade upp igen något som någon skulle ha och…men till slut är allt som skall

vara kvar på sina platser och jag (och brorsan) kunde pusta ut.

Stundvis var han askgrå i ansiktet och andades tungt, så tungt och jag tänkte att 

nu, just nu ringer jag ambulans, men han bet ihop och vägrade lyssna med det örat.

Så när jag efter långa dagar landade hemma i mitt lilla hem var jag alldeles 

slut, både mentalt och fysiskt. 

Inte att tala om att det skulle ha funnits en vettig tanke i mitt huvud!

När han äntligen var lyckligt installerad i sitt nya hem och hälsotillståndet också verkade

stabilt, så styrde jag kosan ut till stugan.

När jag satt där första kvällen och aftonrodnaden tog över hela himlen och 

det var så vackert och lugnt och stilla, då kände jag att jag sakta, sakta började landa i mig själv.

Även om jag när som helst skulle göra om alltsammans för brorsan, om så skulle behövas,

så kändes fem dagar stugliv väldigt, väldigt välkommet!

Nu skulle jag bara vippa på tårna och peta mig i naveln.

Och jag lyckades nästan med det - mycket på grund av att jag stukade foten under den sista

flyttdagen och följaktligen var så där föga rörlig av mig.

Tömde lagret av pocketböcker i den lokala bybutiken.

Avverkade Dan Brown, Philip Teir (rekommenderar), Kepler, Elisabeth George, 

Sharon Sala och Ahnhem (har lite kvar). 

Mellan varven klinkade jag en ömklig promenad i knutarna runt stugan,

mediterade på klipporna och fixade käk till egen och annans unge.

Värmde bastu.

Glodde på solnedgångar.

Så nej, det blev inte att måla om fönsterspröjsen, inte heller golven. 

Inte blev det av att skura trasmattorna, 

inte heller blev det av att bygga de där stora,  nej gigantiska, blomlådorna som skall vara växtplats för

humle och vildvin som med tiden skall täcka in min pergola (också det ett bygge som tagit nästan

lika lång tid som den där berömda Isaks kyrkan…i och för sig).

Inte heller blev det av att rensa i en massa onödigt tingeltangel som landat i stugan

till följd av någon god tanke som jag haft då någon gång.

Jag hade liksom kvoten full av att packa, om vi säger så!

Jag bara var. 

Så där rakt upp och ner.

Och det var behövligt, skönt och nödvändigt.

Så, nu skall jag då i morgon på jobb.

Inte utvilad precis, men må inte det skall gå ändå!

Nu skall jag ta en dusch så den där stackars kammen har en chans

att ta sig igenom kalufsen i morgon bitti.

Och så skall jag läsa Ahnhem klart.

Sommar, deckare och pyttelite av semester kvar!

Hur prima som helst.

Ju!

Lite så tänker;

P.s Och ja, alla ni som jag planerat umgås med under min semester…vi får ta det

en annan gång. Vänner jag hoppats hinna träffa på stugan, filosofera med över en sommarmiddag

och ett eller flera glas vin, vänner jag lovade besöka och fester jag tackat nej till.

Ni vet, livet är nu bara så ibland…

Ibland behövs man mer på någon annan plats.