I DENNA VÄRMEN JA...

…går tillvaron inte i så många knop, om man säger så.

Nej, jag klagar inte på värmen, men jag hör definitivt till den där folkgruppen som blir lite

trög i tankeverksamheten och inte bara det, om man skall vara ärlig.

Jag köper lätt av mig själv förklaringar varför det är en bra idé att skjuta upp det mesta.

På jobbet ligger morgontemperaturen inomhus på +27 grader.

Ni kan tänka er hur det är på eftermiddagen...

Förra veckan kom en karl intraskande med en stege i högsta hugg, började meka med något i taket.

Vi hann jubla en stund över att någon äntligen kom för att göra något åt den lite svaga luftkonditionering som vi fått tampas med nu sedan det blivit sommar på riktigt.

Men nej, han kom för att sänka (!) effekten på luftkonditioneringen, för att det tydligen blivit en liten "planeringsmiss" någonstans på vägen.

Maskineriet lär gå på som om man körde 120 km i timmen med tvåans växel.

Och det håller ju ingen maskin i världen i längden.

Så vi fick sänkt effekt istället för vad vi hoppats på; motsatsen.

Hade jag haft möjligheten att säga några välvalda ord till personen som tydligen räknat lite fel

där vid sitt arbetsbord för ett par år sedan, när fastigheten planerades, 

så hade det minsann inte varit några vackra ord! 

Jag vet ju att takläggare och andra som jobbar ute och måste klä sig i skyddskläder minsann inte har några speciellt svala förhållanden, och jämfört med dem har vi rena lyxen ju.

Jag vet!

Men ändå, när syret liksom är på upphällningen där vid tvåtiden på eftermiddagen och termometerns visare darrar som om den hade hicka, hela tiden lite, lite mot högre gradtal.

 Då tar den stora tröttheten vid och initiativförmågan och inspirationen sugs bort.

Sedan när jag kurvar hem i min sandvägsdammiga bil möts jag direkt där innanför portarna av ett 

ogräsrensningsprojekt som borde ha varit avklarat redan för länge sedan.

Där, på parkeringsplanen ståtar ogräsen som om de inte berördes av hettan alls! 

De är i minoritet i min trädgård. De som inte bryr sig, de som inte hänger med blad och löv.

De kallas ogräs, resten har kroknat.

En flyktig tanke slår mig. Jag kanske borde riva upp de där ogräsen och ta dem med till jobbet så de får känna på SANN hetta. Man aj jo…de står ju faktiskt här i Sahara-liknande förhållande dagarna i ända.

Ja pust. De får väl stå kvar där då…en tid till.

Just idag är det…för varmt.

Inomhus då? Ja. Just det ja. 

Det är väl inte så där att jag skulle direkt välkomna någon som inte känner mig mycket väl på överraskningsvisit just nu.

Om någon som inte känner mig på djupet skulle uppenbara sig bakom min dörr och dessutom göra misstaget att kliva över min tröskel, skulle de förmodligen anmäla mig till någon dokumentär om förvirrade människor med samlarbehov som gått lite över styr.

Mina knutar är belamrade av lådor och kassar som skall till loppis, till stugan, till ett par kompisar, till sopstationen, till…ja vart sjutton skulle den sista högen? Skulle jag ha den själv?

Kan det stämma?

Om jag ser fram emot att om en vecka få förlösa mitt lilla hus av alla dessa extra ting?

På måndag åker en stor del till loppis så...

Det känns lite som om det skulle vara liksom lite för trångt var jag än är.

På jobbet är det så dålig inomhusluft så jag känner hur mina hjärnceller kryper ihop när de suger den lilla syre som finns att tillgå för att utföra ens behjälpligt tankearbete.

Ute gör värmen mig så där semestermosigt slö i kroppen (fast jag ju inte alls har semester och dessutom faktiskt borde få en massa saker gjorda…)

Och här hemma kväver alla överlopps saker i knutarna från brorsans flytt liksom all kreativitet.

Som jag kanske hade haft, om det inte skulle vara så varmt? 

Men mest av allt störs jag över att jag tillåter mig sådana här banala i-landsproblem att krypa in på huden på mig och blåsa upp sig till inte så små irritationsmoment.

Jag skyller allt på värmen som jag samtidigt älskar och avskyr.

Skulle jag bara kunna, som lillgrabben min på bilden, stanna i den där underbara stunden

precis innan man kastar sig i vattnet och bryter havsytan.

Låta sig bli sval i kroppen, klar i tanken och lyckas hålla kvar den känslan.

Bära den med mig. Inom mig.

Då värmen gör kropp och knopp så sega.

Jag älskar värmen, men jag gillar inte helt vad den gör med mig.

Så svårt för en liten nordbo att förhålla sig till hetta.

Svältfödd och samtidigt för lättmättad.

knepigt, tycker;