RISIG TUVULL...

...eller så tokigt det kan gå.

Jag har väl stundvis känt mig lite risig så där under en tid.

Men vadå, det har varit mycket av både det ena och andra, som stulit energi.

Jag har stupat i soffan om kvällarna och inte riktigt känt igen mig själv.

På onsdag formligen släpade jag mig ut på en löprunda med hunden.

Drog iväg lite prutthurtigt sådär, men kom tillslut till den slutsatsen att det inte alls kändes speciellt bra.

Andfådd och totalt slut genade vi hem genom den skymmande skogen.

Slintar på en gren och utför några småakrobatiska rörelser med armar och ben för att hållas upprätt.

Det lyckas.

Följande morgon kommer jag knappt ur sängen.

Hela högra sidan är i uppror.

Kan andas bara ytligt och alla vridrörelser får mig att grina riktigt illa.

Va? Kunde jag försträckt mig såhär där i skogen?

Märkligt!

Släpar mig på jobb, men det blir inte bättre, snarare tvärtom.

Börjar frysa.

På kvällen stiger febern. Den stiger och stiger.

Till slut bara skakar jag av frossa och lägger mig i soffan.

Då känner jag att jag inte vill få luft!

Men vad är det här?

Sätter mig upp och får lite lättare att andas. 

Käkar febernedsättande och tycker synd om mig.

Vad händer?

Varifrån kom det här?

Hos läkaren, nästa förmiddag, tar det henne två minuter att konstatera 

lunginflammation.

-Va? Men jag har ju inte varit förkyld ens! Lite risig jo, men ingen förkylning! 

Jag har ju bara försträckt mig lite?

Lunginflammation? Du skojar?

Det gör hon inte.

*

Jag har aldrig haft lunginflammation förr.

Jag har väl tänkt att det är något som barn och gamla tanter råkar ut för.

Och gubbar för den delen.

Att man måste vara förkyld innan.

Men här sitter jag och andas ytligt och har lovat ta det lugnt.

Det skall inte bli så svårt.

Varje andetag känns och om jag blir ivrig, som nyss, och gick efter posten så står svetten i 

pannan som om jag löpt en bättre runda.

Ser planerna för veckoslutet smulas sönder.

Och har lite svårt att ta till mig att det jag trodde var en försträckning 

visade sig vara något helt annat.

Får en påminnelse igen om hur viktigt det är att värdesätta att man är frisk.

Även om det här går om på en vecka eller så, så har det fått mig att lite stanna upp och tänka.

Hur viktigt det är att man är lyhörd på sin kropp.

Jag var inte det, jag trodde min trötthet berodde på stress 

(kan ha med det att göra att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag därför åkte på en lunginflammation) 

och att det onda i sidan berodde på överansträngning.

Utan den där febern skulle jag nog aldrig sökt mig till läkare.

Nu är det bara att vänta att penicillinet gör sitt och under tiden sitta och titta på när 

granntanten bakom staketet bökar på i sin trädgård. 

Jag blir andfådd av att bara se på!

Så tokigt det kan gå!

VEM BRYR SIG...

...om hundra år?

Råkade på en artikel häromdagen som handlade om vad människor mest ångrade på

sin dödsbädd. Det är australienska sjuksköterskan Bronnie Ware som jobbat på ett

hem för människor som är döende. Hon lyssnade på sina patienter/kunder...människorna,

och skrev en bok om vad döende människor mest ångrar.

(The top five regrets of the dying heter den).

Den mest vanliga orsaken till vad man ångrade sig var att man inte uppfyllt sina drömmar.

Att de lyssnat för mycket på vad andra tyckte, genom hela sitt liv, och inte gjort som 

de själv velat.

Nu finns det ju en del viktiga personer i vars och ens liv och deras åsikter väger säkert tungt. 

Och så skall det förvisso vara. 

Men rätt ofta tror jag på att man låter just "man" styra

vad man gör, hur man skall tänka, vad man skall tycka.

Vad skulle folk säga?

Är det så?

Eller när har du senast gjort något som skapar förundran och oförståelse i omgivningen, 

bara för att?

Bara för att det är något du vill. Även om det är lite...udda? 

Något som får ögonbrynen att lyfta sig hos någon.

 Har kanske själv haft den goda turen att jag med modersmjölken redan fått någon form av 

immunitet mot "vad skall andra tänka"-tänket.

Det har varit hemskt skönt. För egentligen bryr jag mig inte. 

Vad andra tänker.

Någon gång har jag tänkt att det är bland det viktigaste och värdefullaste

jag fått med mig på min vandring.

Det ger en märklig känsla av...frihet?

Lite beklämmande läser jag i artikeln att det var den alldeles överlägset vanligaste

saken man ångrade. Där på dödsbädden.

Att man inte levt sitt liv som man velat, utan levt ett liv som andra förväntade att man skulle göra.

Det är rätt sorgligt!

Jag har en tonåring här hemma. Ni vet den där åldern när man helst skall vara precis

likadan, helst en klon av alla andra.

Jag har väntat på när det skall komma tjat om ....när alla andra har, alla andra får, alla

andra...blablabla.

Det har inte kommit.

Förde det på tal här en kväll. Om han, grabben, känt att han måste vara på "ett visst sätt".

(Ni vet sådant där tonårsmamma-barn-samtal som man får för sig att man kanske borde föra...)

Han tittade helt oförstående på mig.

- Varför skulle jag bry mig om vad andra tycker? Det har du ju inte heller aldrig gjort! 

 Jag måste medge att jag blev lite förstummad.

Utan att jag ens varit det minsta medveten om det hade jag (tydligen) förmedlat något vidare.

Något som jag själv fått mig tilldelat.

Att inte bry sig, eller att inte bry sig om (vad andra tänker) är två nästan motsatser.

Jag bryr mig faktiskt en hel del om människorna i min närhet. 

Hör till de där som helst vill att alla skall ha det bra och kan oroa mig en hel del när så inte är fallet.

Men jag orkar inte bry mig om vad människor i min omgivning har för åsikter om 

hur jag lever mitt liv, 

vilka beslut jag tar och vilka val jag väljer. 

Lika lite bryr jag mig om hur andra lever sina liv.

Men jag bryr mig. Om. Människorna.

Det är skillnad.

Jag vet inte....förmodligen kommer det att vara en hel del ändå som jag ångrat att jag inte gjort den dagen det är min tur att se tillbaka på mitt liv.

(Kanske en del att ångra som jag gjort - men det tar vi en annan gång...;))

Men vad som gör skillnad är att välja med hjärtat när tid är.
Att vara sann mot sig själv.

Sedan tror jag att det spelar mindre roll vad "grannen" tror.

Om oss. Om dig och mig.

Jag tror det gör skillnad - inte för "grannen" men för oss.

KYLIGA NÄTTER...

...varma dagar.

September är nog en riktig favorit bland de där tolv!

Lite som april, fast tvärtom. Det är inte ljuset som lockar, det är skymningen.

När jag då gav mig ut och lunka runt på kvällarna, var det koltrasten som höll oss, 

mig och hunden, sällskap.

Och ljuset. 

Nu är det tyst, stilla skymning. 

Det är fint.

Jag gillar inte att löpa när det är varmt. 

Jag älskar att göra det när det är svalt, kallt.

Så där som i april - och i september.

Motpoler, och ändå så lika.

När ljuset, eller skymningen, hur man vill, är där. 

Och man kan nästan ta tag i det.

Med sina bara händer.

I VIMLET...

 ...det är fredagkväll och veckan har varit rätt hektiskt. 

Det förbereds en flytt på jobbet och flytt är alltid stökiga.

Det vet jag som flyttat runt en del de senaste åren.

Flytten berör inte bara oss som jobbar där, utan också våra kunder berörs.

Det är ett fasligt vimmel av människor.

Ett annorlunda vimmel.

Kör hemåt och fastnar i en korsning. Det vimlar av bilar. Bilar fullastade med människor på väg till 

sina sommarstugor. Det är fasligt vad det vimlar av bilar.

Blir lite irriterad, jag står där och väntar på min lucka som min långsamma plåtkossa 

skall hinna klämma in sig i . 

Tiden går. Några i min åsikt dyrbara minuter går åt till att bara vänta.

Löjligt, några minuter hit eller dit spelar knappast någon teater?

Men jag har stressen i mig, efter veckan. Har inte hunnit skaka loss den än.

Känner att jag skulle behöva få utrymme.

Lyfta mig ut ur vimlet en stund. 

Ringer några samtal när jag väl placerat mig på min plats i bilkön.

Slänger sedan telefonen längst ner i väskan, under högen med papper.

Efter en stund börjar trafiken löpa på. Jag gasar upp och flyter med strömmen.

Stänger bilradion och rattar hemåt.

Det är tyst.

Väl hemma förbereder jag en gryta som skall åka in i ugnen.

Det kryper en hemtrevlig känsla inpå mig. Det doftar vitlök och rosmarin.

Tar hunden och hoppar i bilen. Vi åker ett stycke till ett område med skogsstigar.

Vi är ensamma där. 

Lunkar på mellan tallar, stannar till och plockar några kantareller som växer intill.

Hunden springer före. Hon är bara glad.

Jag blir det också.

Motsatserna av vimmel och tystnad påverkar mig.

Utan det ena skulle jag inte uppskatta det andra. Tror jag.

Man strävar ju alltid framåt. På något plan. Man vill alltid någonstans. Man vill något.

Eller gör man det? Är det kanske så att vi lite överdriver fokuserandet?

Ibland känner jag att de där ensamma stunderna i skogen, i naturen, rensar mina tankar på 

ett så välbehövligt sätt. Att det ger den där behövlig inbromsningen.

Läste någonstans att man kan mäta hur gott vi mår redan av en liten promenad i naturen.

Det är nästan lite magiskt vad den gör med en.

Var det verkligen jag som för ett par timmar sedan satt och gnisslade tänder i bilkön med

ögonbrynen ihopskrynklade till ett bistert streck?

Var det? 

Allt det är som bortblåst. 

Pustar efter hunden uppför ett berg.

Det blir varmt. Än är det sommar kvar.

Solen börjar gå ner, vi kör hemåt. 

Plockar fram grytan, det smakar.

Dyker ner i soffhörnet, smuttar på ett glas med rött och känner en härlig ro i kroppen.

Vimlet, eller efterdyningarna av det, blev kvar i skogen.

Jag mår!

TILLVARONS TRISTESS...

...ja ni vet de där stunderna när man ruskat de sista stänken av semesterns soldränkta tillvaro

av sig och vardagslunken har blivit det som gäller.

Vakna. Väcka barn. Frukost. Puss. Ha en bra dag! Åka till jobbet.

Telefonsamtal och mail. Möten. Prat. Butiken. Hem. Ut med hunden. Hjälp med läxor.

Dusch. En film. En bok. I säng. Sömn.

Det blir så lätt att man slinker in i tillvarons tristess, lite utan att man ens märker

det själv. Därför blev jag så glad över en facebook-uppdatering jag läste

häromdagen. Där räknade personen upp allt han älskade.

Det där som gör en glad, lycklig, tillfreds och nöjd.

Det blev en udda samling. Udda, men sann för honom.

Någon dag skall jag också skriva ner allt jag älskar, de där sakerna som 

ger tillvarons tristess guldkant.

I morse när jag körde till jobbet kom jag på mig själv att faktiskt se på de där människorna jag 

möter så gott som varje morgon. Att verkligen se dem.

Jag rattar min bil samma väg varje morgon, förbi ungdomar som står och väntar på bussen.

De står där gängliga och lite vilsna, endel udda, andra ganska osynliga.

När jag närmar mig jobbet kör jag förbi fler barn på busshållplatserna. De som skall till lågstadiet.

Kan räkna ut vilka som är ettor. Man känner igen dem på sina stora och alldeles 

nya ryggsäckar och ännu en 

liten spänd hållning i allt det nya.

Jag kör ofta förbi en man klädd i diverse snyggsnärtiga kostymer som är ute med sin hund. 

Eller sin och sin, i min fantasi är det nog dotterns hund, en liten chihuahua. 

Den lilla, lilla hunden, mannen i sin modekostym, ofta talande i sin lika snärtiga telefon. 

Mitt ute på bondvischan blir det som en krydda i allt det präktiga.

Lite senare möter jag ofta en annan man som också är ute med sin hund.

Han har nästan alltid gummistövlar på sig, rejält klädd, ute oberoende av väder, 

alltid samma tid, med sin hund av odefinierbar ras. 

De är båda lite charmigt gråa i skägget. Han talar aldrig i telefon, den är förmodligen

hemma på skänken.

Jag ser på kvinnan som sakta kommer gående. Hon närmar sig nog pensionsåldern, men är

tydligen på väg till jobbet. Hon går sakta. Men det är inte för detta jag märker henne.

Nej, hon har nästan varje dag en liten bukett färska blommor från trädgården i näven.

Inom mig ser jag henne placera den lilla vasen med färska blommor från trädgården fram.

Lägger hon dem på sitt arbetsbord, eller på ett gemensamt kaffebord? 

Det vet jag inte, men jag märker hennes bukett där hon går.

I ett litet rött torp bor en kvinna som ibland börjar jobba senare. Kanske har hon turarbete?

Ibland ser jag henne på morgonen, ibland inte.

Då jag ser henne tassar hon ut till sin postlåda iklädd en blå morgonrock med vita blommor på.

Alldeles för stor, och alldeles underbar i sin aura av långmorgon.

En ung kille springer till tåget, han är lika sen varje morgon. Nästan.

Ibland kanske han är i tid? Eller så har han försovit sig?

När man öppnar ögonen och ser då är faktiskt inte tillvarons tristess kanske inte alls så

tråkig som man tror?

Kanske någon ser på mig som hon som matar sina igelkottar varje kväll.

Som hon som hänger sin tvätt i en viss ordning. Som dricker kaffet ute från mars till oktober.

Vad de inte vet, och som knappast syns utanpå, är att också 

tillvarons tristess kan vara helt okej.

Om man vill.