...eller stan och stan, det är mera som ett uttryck bara.
Jag bor ju på landet, hela tiden, även om det här är rätt tätt mellan husen. Men på landet är det ju.
Däremot, när jag är ute på stugan mitt i ingenstans, då är jag i en stad.
Men här hemma i "stan" då, här är det "bara" en kommun.
Det blir lite avigt och bakvänt, men det är nu så det är. Eller har blivit med alla kommunsammanslagningar. Det blir lite märkligt. På något vis.
Där "på landet" (läs stugan) har så gott som all service försvunnit sedan det blev stad.
Inte så rysligt länge sedan fanns där tre bybutiker. Två mittemot varandra på var sin sida om vägen som korsar byn. Priserna var humana - och man köpte sina varor där. För att understöda.
Så brann den ena butiken upp, det är rätt länge sedan. Men det kom inget i stället.
Den andra, den riktigt lilla, drogs in, var borta.
Nu finns det en butik kvar, den tredje, den där det verkligen svider i plånboken.
Men alternativet är att köra 40 km (ena vägen) till en stormarket. Inte så lockande en solig semesterdag.
Och så vill man ju stöda det lilla av service som finns kvar.
Ge lite konstgjord andning även om det svider.
Känns bara lite...märkligt!
*
När min äldre son var liten hamnade vi en gång åka in till byn för att besöka läkare.
Vi har kommit lätt undan, jag vet, som bara behövt ett besök.
Men jag tror det ändå händer ett och annat ute i skärin som kräver vård, lite mer än de plåster och värkmedicin man har i sin sneda byrålåda...
Men tillbaka i tiden, inte så mycket men något år:
Då fanns där en hälsostation, en liten en, men dock. Med läkare och hälsosyster.
Först försvann läkaren, något år senare hälsosystern.
Kvar finns en sönderrostad skylt om något som var.
Det fanns också en veterinär. I byn, den som nu är stad.
Och så fanns det en bank. Som var öppen.
Nu finns det fortfarande en bank, men den är bara öppen nu och då. Mest då. Helst på tidsbeställning.
Men ingen bankautomat.
Ibland behöver man ju pengar, sådana där papperslappar med olika valörer tryckta på ni vet?
Sådana papperslappar behövs tex då man handlar på ett torg - vilket man gärna gör för att understöda närmat, lokala odlare, fiskare, företagare som försöker leva därute i "stan" - i obygden.
Skulle det nu vara så illa att man glömt att ta ut kontanter åt sig så kan man ju alltid sätta sig i bilen och köra 30 km (ena vägen) till närmaste bankautomat. På de smala, krokiga vägarna går det ju i ett nafs - på en dryg timme är man ju tillbaka. För att märka att torget stängt...
*
Jag vill så gärna handla lokalt, leva lokalt, där jag är.
Kan bara tänka mig hur det som bor där känner det...
...jag tror många fler skulle välja, som kajorna, att vara rätt stationära.
Min grabb säger att han skulle älska att bo där ute i obygden, för den gör honom så lugn, så harmonisk.
Är det bara att inse att den tiden är förbi, då det gick att välja var man vill leva sitt liv?
Många väljer kanske av ekologiska skäl att bosätta sig ute på landet. Eller skulle.
Men det finns ju ingen ekologi i världen om man måste köra hundratals kilometer för minsta lilla service?
Det finns knappast någon som sitter på lösningen till detta. Undrar bara hur man tänkt med alla de kommunsammanslagningar som är planerat?
Åtminstone denna lilla kommun som blev stad har förlorat.
Här "i stan" där jag bor, det som fortfarande är en liten kommun.
Här finns matbutikER, hälsostation, veterinär, företagare...
...låt det få fortsätta så!
Vi behöver nog en levande landsbygd.
Det vill jag så tro på!
*
Oj, det här inlägget skulle egentligen handla om Sven...
...får ta det en annan gång :)
