SOMMARLJUD...

LUGNT

Nu ljuder i huset - en vinterdag,
en snickares kloka hammarslag.

Jag sitter och lyssnar och tänker så:
Det är buller men inte buller ändå.

Det är någonting verkligt, någonting tryggt
i allt som är obestämt och förryckt.

Lugnt ljuder i huset en vinterdag
en snickares kloka hammarslag.

-Nils Ferlin-


...inte hos mig,nej, och inte är det vinter heller. Men hos grannen. Det är försommar men hammarslagen känns lika trygga för det.
Det är något med försommar och ljudet av någon som snickrar. Det är så djupt förankrat i min barndom. Det är så det skall låta på försommaren på något vis.
Man lappar och reparerar efter vintern, man bygger nytt. Det är rejält och klokt och precis som i dikten...tryggt på något vis.

Grannen bygger ett garage. De har rivit en gammal lada och prydliga högar av taktegel står bland maskrosorna. Det doftar virke och låter hammare.
Jag har också hamrat. Idag.
Spikade fast takfilten på lekstugan, den hade slitits loss i en vårstorm här för en tid sedan och blottade det ljusa virket därunder.

Lägger bort min hammare, och sätter mig på trappan. Grannens hammarslag fortsätter.
Det är oljud, och ändå inte. Det hör till, så har det alltid varit under hela min uppväxt. Min pappa snickrade ständigt och hela tiden på något. Man gjorde så.
Numera tycker jag det är sällan man hör hammarslag.
Oftare är det en spikmaskin med en förfärlig rytande kompressor. Det ger ingen skön sommarkänsla alls. Det finns inget skönt överhuvudtaget i det. Effektivt naturligtvis, och enkelt.
Men...nej hammarslagens skönhet finns det inget som slår.

Det finns så mycket annat som känns stort och lite svårt att förstå.
Läser rapporter om det ohållbara i vår livsstil. Försöker begripa kurvor om ekonomin i världen, i Europa. Läser nyheter om oroligheter och frustration.
Jag vill tro ljust på framtiden, men desto mer man läser, desto mer man förstår, desto svårare är det att inte bli lite orolig och fundersam.

Vid något skede kommer vi till en punkt då det inte längre går att leva som vi gör nu. Det är väl rätt klart? Vi kan inte leva på lån och konsumera som om vi hade fler än en planet att ta av.
Forskare världen över slår larm. Och jag håller med dem.

Vi lever över våra tillgångar på många plan.
Och blundar för det som vi egentligen innerst inne vet.

Så, jovisst...i en tid då mycket är obestämt och förryckt...då känns en snickares kloka hammarslag synnerligen vardagligt trygga.

*

Kråkparet är också lyckligt ovetande om vare sig ekologi eller ekonomi.
De rustar och håller på, och dyker upp så fort jag hämtar ut små matrester och lägger på "kråkstenen".
De är tacksamma hushållsgrisar - och gaturenhållare för den delen.
Vem skulle städa bort alla överkörda djur längs vägkanterna om inte kråkor (och några till) skulle finnas? De jobbar på med det där som vi helst inte vill se.

*

Nu skall jag fortsätta läsa lite rapporter och lyssna på grannens flitiga byggande.
Själv har jag spikat nog för idag, i morgon skall jag skruva.
En av snön nedriven takränna skall skruvas fast på nytt.

Man reparerar efter vintern - så där som man alltid gjort.

HELT OPLANERAT...

...åkte jag på en magsjuka. Eller så hade jag bara lyckats få i mig något som inte var speciellt bra för mig, för senaste natt roade jag mig med att vända ut och in på mig själv inifrån.

Och det finns inget i hela världen som gör mig så liten och ynklig och ja ännu lite mer ynklig.

Nu vet jag ju att det finns en massa andra eländigheter som kan drabba en, men en natt med krampaktigt illamående får min ynklighetsbarometer att slå i botten.

Jag blir tre år på nytt. Högst fem.

Tillbringat största delen av dagen med att ta igen sömnen som inte fanns förra natten, och nu är min inre klocka inställd på morgon, fast det är eftermiddag.

Istället för att ha en effektiv arbetsdag och en ännu effektivare efterjobb-arbete då jag planerat spika fast takfilten på lekstugan, har jag alltså mest sovit. Snart måste takfilten spikas fast, en blåsig dag till och jag har ingen filt där alls.

Ett fönsterbräde väntar på att bli uppskruvat, och ett berg med tvätt väntar på mitt agerande.

Men...nej - inte idag. Istället sitter jag nu yrvaken som en slak fisk med syrebrist i soffan och städar foton.

Märker att det blir en hel del "jag skall bara testa inställningarna lite bilder" när man är ute och fotar.

Jag menar, vem skulle annars komma på att plåta sin ytterst dammiga arbetshäst....?

Men nu vet ni alltså vad jag skurrar omkring med....:)

Vid lönnen hänger en fladdrig kvarleva av min mest spetsromantiska period.

Numera degraderad till en påse för klänyporna. Tvingad till en tillvaro ute i ur och skur.

Och där vid bastun, där ligger en hög med ved, för liten att klyvas.

Funderar febrilt om jag kunde hitta på något annat att göra av dem än 

att tålmodigt mata dem i bastu-ugnen. Förmodligen ännu år 2020...

Längtar efter kaffe! 

Men känslan tanken ger mig i magtrakten får mig att ångra att jag ens tänkte det...

Jag fortsätter rensa bland bilderna.

Ute på gräsmattan vandrar "min" kråka omkring och letar godbitar i gräsmattan. 

Det är rysligt tyst och stilla en regnig onsdag när alla andra är på jobb eller i skolan.

Om man skulle ta och kolla in vilka fantastiska repriser TV:n bjuder på idag.

Och så väntar vi med kaffet ännu en stund...

ÅTERUPPTÄCKA VARDAGEN...

...under alla mina år här på jorden, har jag säkert om och om och om igen vandrat under fågelholkar med flugsnappare som hyresgäster. De har flaxat runt i mina buskar, de har kvittrat för mig, de har byggt och fejat, de har kuttrat och jobbat på. 

Men jag har aldrig riktigt sett dem.

De där vanliga, vardagliga, som bara finns.

Så plötsligt fanns de där, som på brickan.

De flyttade in i holken precis intill terassen där vid stugan, och bara inbjuder till fåglarnas eget BigBrother liksom.

Han är kanske det kaxigaste man kan klämma in på cirka 15 gram fågel.

Här hittar man självkänsla så det räcker! Allt som är lite mindre än en havsörn jagas bort!

Hon är flitig så man själv får lite dåligt samvete om man ens så mycket som kikar mot solstolen...

Däremot kan han nog vara en rätt jobbig partner...

När hon väl pyntat färdigt och ligger och ruvar, så tar han sig gärna en liten historia vid sidan om.

Men när hon, nr 2, i sin tur ligger och ruvar på sina ägg, återkommer han till hona nr 1 och hjälper henne.

(Låter som något från en billig veckotidningsnovell...jag vet...*fniss*.)

Men nu har jag ju fått ögonen på detta vardagliga par och deras liv, så det här lär kunna bli en riktigt följetong.

*

Men så där i övrigt så väntar och längtar både lillungen och jag efter lite sommarlov så småningom.

Det har varit mycket jobb i år (som inte kanske märkts så mycket här på bloggen) men vi börjar nog känna oss riktigt förtjänta av lite semester, båda två!

Lillungen har ett par veckor kvar, och jag har en dryg månad kvar till min.

Vi kommer båda ha en hel del att bita i från hösten, och just därför känns sommarlovet 

lite extra lyxigt i år.

*

Flugsnapparen ruvar i knappa två veckor och efter det tar det ytterligare två veckor innan ungarna är redo att lämna boet. 

Så med den matematiken borde hon vara klar med sin kull då jag börjar min semester. Typ.

Tills dess fortsätter vi med våra vardagssysslor var för sig.

SAMLA PÅ SKROT...

...ibland kan det ju hända att man köper något som man liksom vet att man "behöver", eller åtminstone vill ha, något man känner för men inte egentligen har varken användning, bruk eller plats för.

Så hände det för mig för ett förfärligt antal år sedan när jag köpte dessa hinkar.

Så jo, jag köpte dem, hade absolut ingen användning för dem, ingen plats, ingen plan.

Jag bara gillade dem.

De har följt med mig till stugan. Och nej, fanns ingen plats för dem där. De har följt mig genom två flytt, och nej, på vare sig det ena eller andra stället har jag hittat en vettig plats, och användning för dem.

Men jag har gillat dem, och de har undkommit ödet att hamna på ett loppisbord, eller något ännu värre!

Komiskt nog, men dessa hinkar i gjutjärn har flyttar med mig de senaste nio (!) åren. För jag minns faktiskt när jag köpte dem. Våren 2004. Och det utan att jag brukat dem till det de är gjorda för en enda gång....på nio år.

Men nu! Nu har de hittat sin plats.

Nu hänger de i takrännan utanför bastun och styr regnet ner på rätt ställe genom tio hinkar. 

Det blev liksom en koppling till bastu, och så, ja...det fanns en lämplig ränna att hänga den i.

Och...kanske det bästa...som lite bonus för trädgårdens småfåglar.

En extra dricksplats.

Det hade jag inte alls tänkt på! Att något så "onödigt" faktiskt också kan ha en funktion!

Lite prima!

Ibland är det åtminstone lite idé att samla på skrot i, ja...ett antal, år.....;)

SOL OCH SÅNT...

...söndag förmiddag.
Havet ligger alldeles, alldeles stilla. Solen har tagit lite ledigt idag, men det är varmt.
Den nästan obefintliga vinden är ljum och skön. Doftar sommarhav.

Och jag bara lapar i mig av allt. Det här har jag längtat efter under mörka, kalla, vintermånader.
Under stressade arbetsdagar kan det komma över mig som stora hus.
Längtan hit.

Sjöfågeltrafiken i viken har saktat av, vårrusningen är över.
Många fåglar ruvar säkert redan.
Svartvita flugsnapparen har baxat närmaste fågelholken åt sig. Det är ett fasligt friande, och byggande, och pynjande på.

I utetuppens tak har getingarna börjat bygga sig en kupa.
Nu är den stor som en lillfingernagel. Få se hur stor den är när vi kommer nästa gång hit?

Spillkråkan har sitt revir här intill. Det knackas och pickas i träden.
Den vill inte fastna på bild. Envisas med att gömma sig bakom trädstammarna.
Här skall det inte fotas spillkråkor, nejdå...;)

Vattnet är iskallt!
Men det hindrade inte lillungen från att ta sig årets första dopp, ivrigt påhejad av mig från stranden då.
Jag är en riktig feghare när det gäller kallt vatten själv, men jag är en baddare på att heja på :)

- jeeeeeeeeeeeeeeeeehooooo...lät det när han kastade vinterpälsen!

(Återkommer med hur det lät den dagen jag kastar vinterpälsen - sen någon gång...)

Ejdrarna har gjort sitt, grabbarna börjar tydligen dra ut till ytterhavs igen.
Endast en ensam ejderhane vimsar omkring i viken.
De andra syns inte till längre. Förra helgen var de i tiotal.

Hmmm...det här blev nu ett väldans djur-och natur dominerande inlägg - igen.
Det är bara så att jag tycker så om dessa vårveckor då det händer så mycket därute.

Två andra vårtecken är också avklarade den här helgen.
Ishockey VM och Eurovisionen.

När de är över, och ejdrarna dragit vidare - efter det blir det först sommar.
Det är liksom så det är.

Varje år...:)