...jag behöver det här.
Jag, som så många andra, har ett jobb där arbetstakten är rätt uppskruvad. Många bollar i luften samtidigt och en ständigt, lite gnagande känsla av att inte riktigt hinna.
Man slits lätt mellan olika uppgifter, och en känsla av splittring kommer då lätt krypande.
Julhetsen smittar också lätt av sig, även om man själv beslutat att inte delta i den delen av julförberedelser alls i år. Den dallrar ändå i luften, som en kvävande syrebrist.
Jag behöver nog ett litet altare som en påminnelse om att långsamheten behövs.
Lugnet, tystnaden, eftertanken.
Fridfullheten.
Inledde mitt köpstopp nu i början av december. Intressant hur det redan innan kröp in en helt annan medvetenhet om vad men behöver, och vad man kan vara utan.
Julskatan i mig har också tystnad - helt av sig själv. Märkligt.
Då jag tidigare strödde glittriga julting omkring mig, känns det nu lite kvävande.
Jag kan inte ens förklara vad det beror på.
Det bara är.
Just nu räcker ett långsamhetens altare för att adventskänslan skall infinna sig.
Less is more ibland :)
Ja, och lite glögg och pepparkakor förstås.
Adventstid är ju ändå så mycket smaker också.
Och dofter.
Och ljus.
Och värme.
På tal om det skall det bli adventsbastu här hos mig.
Skall testköra utebastun i vinterföre ikväll.
Sonen, han den större, har lovat kavla upp ärmarna och skotta stigar till bastu, till ateljén, till vedlidret, till fågelbordet.
Det blir en hel del stigar...:)
Sedan blir det bastu och nakupellesnöänglar i nysnön.
Och en smarrig middag.
Och så tänder vi det första adventsljuset på långsamhetens altare.
Önskar er alla en riktigt fridfull adventstid.
