DÄR SATT DEN...

...årets första snö.
Och nog om den!

Fejan är till brädderna fylld av snöfoton, snöuppdateringar, snörelaterade nyheter, snö, snö, snö.

Man skulle nästa kunna tro att snö på dessa breddgrader är något alldeles speciellt och extraordinärt och inte alls ett årligen återkommande fenomen som förvisso verkar ta de flesta på säng.
I synnerhet bilisterna då.

Jag tror inget återkommande naturfenomen berör lika starkt, lika många, som Den Första Snön.

Jag berörs också, fast mer så att jag inte vill ha snö än, inte snö i ett halvår!
Nej tack!
Jag vill ha glåmig höst, jag vill ha krispiga frostdagar med solsken - men ingen snö...än!

Ja, ja...nu snöade jag visst in mig på ett snöinlägg jag med i alla fall!

Bäst att gå och kolla om inte de gröna tomaterna kokat färdigt i köket.
Här doftar faktiskt lite mormorskök denna fredagskväll.

Inlagda gröna tomater och syltad rödlök.

Lite gott!

UNDVIKA FÖRSTOPPNING...

...i hemmet.

Nu tänker jag lite utmana er.

Läste ett inlägg på facebook här om dagen, som fick mig att tänka efter.

Nu, i det här inlägget,  kommer jag att blanda friskt inredning, hållbar utveckling, 

ekologi och (håll i er) jul.

Inredning, som var den ursprungliga motorn till att jag blev en bloggare över huvud taget. Längtan efter skönhet i hemmet. Det har som sagt ingenstans försvunnit, men behovet att skaffa nytt, det senaste, förnya hemmet typ femton gånger i året, det har. 

Försvunnit. Totalt. 

Jag är mättad på det och liksom nöjd som det är. 

Tvärtom kan jag ibland känna en viss förstoppning i hemmet.

Det har säkert med mina två flytt på relativt kort tid att göra. Och ålder.

Jag tycker det är skönt att släppa iväg ting. Skönare än att skaffa nytt.

I samband med dessa flytt har jag ju också insett hur förfärligt mycket man har i sina knutar.

Som man klarar sig utan. Och inte ens saknar, bara man släppt taget en gång.

Det har jag gjort, men det finns kvar ändå...

Så nu till utmaningen - och julen:

Jag hör till dem som älskar jul, advent, väntan, pynt, dofter, smaker...you name it!

Men...jag har också varit ruskigt dålig på att städa undan "året runt pynt" innan jag sprider ut julpynten i mina knutar. Och då blir det lätt lite....mycket.

Inlägget som jag läste handlade om 

"En sak i dagen. 30 dagar - 30 saker."

Och i all sin enkelhet handlar det om att plocka bort, ge bort, sälja, lägga undan, till och med slänga om man måste,  en sak per dag i en månads tid och på så sätt rensa i röran därhemma.

30 dagar - 30 saker.

Mindre.

Så nu tänker jag utmana er att välja ut en sak varje dag, i en månads tid, som skall bort;

(till grannen, till kollegan på jobbet, till loppis, in i skrubben (i absoluta nödfall, och vid akut separationsångest...), till komposten, bara det kommer bort).

Allt räknas, pynt, kläder, ungarnas leksaker, halvdöda krukväxter, hundens utslitna koppel, fasters vas som du aldrig ens gillat...

...bara det är en sak, ett ting, 

per dag.

November är kanske den bästa månaden för detta.

Tänker jag i alla fall. 

Om jag städar bort en sak per dag, i en månads tid, kommer jag ju att ha mer utrymme för julens ting - utan förstoppning på hyllor och bord. 

*ler*

Och så gör jag kanske samtidigt en liten, bra gärning.

Både för mig och för naturen och för den personen som återanvänder mina ting, som återläser min bok, och krukväxten som får återgå till naturens kretslopp i komposten.

Så nu utmanar jag er att göra som lövträden därute!

Släppa iväg det som gjort sitt.

En sak i dagen under november.

Just innan advent ett inlägg med foton, eller en lista, på allt det vi gjort av med.

Som en motvikt mot alla inlägg om det man skaffat...;)

Lite som kärringen mot strömmen...är ni med?

KRATTAN VILAR...

...medan regnet vräker, duggar, strilar ner om vart annat.

Löven ligger som klistrade mot grus och gräsmatta och förvandlas till tunn pergament eller till en murken sörja beroende på lövmängden.

Det gör mig rastlös.

Mina nedärvda bondearvsanlag sedan generationer som jag egentligen inte har så mycket nytta av i vardagen spelar mig ett spratt. Jag har ingen åker att ta hand om, ingen kreatur att sköta, ingen gris att slakta.

Ändå har jag en märklig åga om att vissa arbeten skall vara gjorda innan vintern kan komma.

Gården skall vara krattad.

Innan Allhelgonahelg.

Sedan kan vintern komma.

Helt orelevant egentligen, men viktig som en rit inför vintern, för mig.

Ser över åkrarna när jag kör till jobbet och inser att många åkrar ännu väntar på att bli vända.

Åkrar som inte orkar bära en traktor för allt regn.

I det sammanhanget är mitt uteblivna krattande rätt banalt, men ändå i grunden liksom samma.

Vissa sysslor skall vara avklarade innan vintern.

Annars är det inte bra.

Lite så.

En höjdpunkts-syssla på hösten är lillungens födelsedag.

Den inleder höstmiddagarnas kavalkad som når sin höjdpunkt till julmiddagen.

Hösten är tid i köket. 

Allhelgona-middag, farsdagsmiddag, lillajulsmiddag, advent, lucia...

Hösten är fylld med bra orsaker för att ställa sig i köket och röra om i grytorna.

Om man nu skulle känna att man behövde en orsak.

Ibland behöver jag det.

Något som är förankrat i årstiden.

Kanske det än en gång är den där lilla bondesjälen i mig som gör sig hörd.

Som trivs med traditioner och seder. 

År efter år.

Som en motvikt mot allt det snabba, hetsiga, stressiga, flyktiga, fladdriga, 

som ingen av oss kan undvika.

Jag klarar bra av det, så länge jag har en motvikt att luta mig emot, ta stöd av när farten blir för hög.

Idag småeldar jag i öppna spisen ute i min ateljé. 

Där finns både öppen spis och vedspis.

Vedspisen, den hundra år gamla järndamen, fick en ansiktslyftning här i veckan.

Nej, inte en skönhetsoperation - mer som en ny knäled eller så.

Hon fick en nymurad vägg i sitt innanmäte.

Nu sköter jag om henne som en konvalescent.

Hon skall få torka i svag, mjuk, värme.

Intill henne står ett elbatteri och i rummet breved där sprakar brasan i den öppna spisen och värmer upp, och hjälper till att syster vedspis på andra sidan muren skall återhämta sig.

Går genom det dyngvåta gräset med famnen full av ved mot ateljén där vid trädgårdens ände. 

Tyst sitter jag där i oktoberskymning och matar spisen med små vedklabbar.

Tänker på hur många kvinnor suttit där vid spisen och eldat under de hundra år som stugan stått där.

Hur har de levt?

Varken spisen eller stockväggarna svarar mig.

Ett är säkert - de hade större bekymmer än om gården skulle bli krattad till Allhelgonahelgen.

Ändå får jag inte riktigt ro i min bondesjäl. 

Den del av mig som är förankrad i den lilla bit jord som är min är rastlös.

* 

Regnet har gjort ett litet uppehåll.

Dags att gå och se om det inte skulle finnas en trappa att sopa - 

när nu krattan en gång måste vila.

DET HÄR MED HÅLLBARHET...

...jo, nu är det ju så att jag är en rätt lugn och balanserad person så där i stort.
Jag kan väl brusa upp så där som de flesta någon gång, men i det stora hela så är jag väl rätt...nöjd?

MEN...det finns saker som får mig riktigt ur balans, riktigt arg.
(Och nu är det inte orättvisor i världen...de gör mig arg, upprörd och frustrerad även de, men nu talar vi lite mer vardagsnära ting).

Och det är det här med saker som går sönder typ innan man hunnit få hem dem från butiken.
Och de är rätt  m å n g a faktiskt.

I somras köpte jag en sk. märkeströja.
Snygg, modern, fin och...dyr.
Två (2) månader och ungefär lika många andvändningstillfällen och tvättar senare ger sömmarna upp och inte länge efter det hittar jag direkta hål i plagget. Materialet är så skört att jag kan köra fingret igenom det!

Stövlar. Jag skaffade mig ett par fina höststövlar. Inte svindyra precis men över medelpris.
Efter mindre än tio dagars bruk, gav klacken upp. Och två dagar senare sprack limningen mellan sulan och själva skon. Och då har jag inte ens använt dem varje dag!

Köpte hem en bärbar dator till lillungen som skulle fylla år. Vi skramlade ihop pengar från släkt och vänner för att få en helt ok dator åt grabben.
Den funkade inte överhuvudtaget som den skulle.
När jag lite grävde i program-minnet på den nya datorn hittade jag program som installerats flera veckor innan jag köpte den - vadå??? Jag trodde jag köpt en ny, oanvänd dator, men så var det inte alls!

Alla dessa saker har åkt tillbaka med ljusets hastighet. Jag har fått skriva beskrivningar på problemet, reklamationer och stå på mig. Med andra ord har jag satt tredubbelt mer tid på att få lämna tillbaka, än att inhandla saker  som inte ens uppfyller det svagaste kvalitetskrav som finns.

Men droppen som fick min bägare att rinna över hände idag:

I veckan köpte jag en helt vanlig golvmopp av märket "Sinipiika". De där gråblå städattiraljerna som de flesta av oss (åtminstone i Finland och i min ålder) växt upp med. Som varit ett pålitligt märke.
Nu var just denna Sinipiika lite modern, den hade faktiskt fått en turkos färg,
men funktionen var densamma.
En plastplatta med kardborreband och en skumgummi-trasa som man kan dra av (fäst med kardborreband) och skölja ur.
Min gamla tog jag till stugan i somras, och nu tänkte jag då satsa på en ny...

Fredagen till ära skulle jag då ta och moppa golvet. Min golvyta är inte stor.
Döm om min förvåning när skumgummimoppen gick sönder innan jag ens kommit halvvägs!

Och jag blir så fruktansvärt arg, besviken och frustrerad över allt skit som säljs som "kvalitet" - och som ofta kostar därefter och ändå inte är det!

Jag betalar gärna lite mer för en tröja som jag vet kommer att hålla någon vinter (inte bara någon användningsgång), stövlar som håller normal förbrukning ett par säsonger (inte bara två veckor), datorer som funkar (ens som nya) och städredskap som skall hålla ihop lite mer än en städning.
Men när man inte ens får någon som helst kvalitet för lite merpris -
då...ja d e t  börjar kännas som bedrägeri.

Hur mycket skall man tåla?
Hur lätt blir det inte att man bara inte orkar föra saker tillbaka, kräva?
Och hur mycket utnyttjas det av företag?
Att vi inte orkar bråka? Har tid att reklamera? Ids bry oss?

Mitt mått är rågat nu!

IT'S WAR!


P.s
För att ens lite knyta an till bilden - så är hortensian ett ypperligt exempel på hållbarhet.
Vacker som färsk och vacker som torkad.
Kanske längsta åsnebryggan någonsin.....?

LANDA I SOFFAN...

...efter ett underbart veckoslut och få smälla i sig en, två, tre 

kokosbollar är en riktigt prima avslutning.

Glad och lycklig på ett sådant där skönt sätt, när man bara haft det så bra!

Lördagskvällen gick i Brasilianskt tema bland dem jag inte träffat på jäääättttttelääänge.

Kramar, och underbara återseenden och minnen och lite nostalgi och brassmat och rött vin så man blir riktigt rosig och varm om kinderna och skratt och samtal över 

vinglasets kant och mera minnen och ännu mera skratt. 

Få känna sig välkommen och hemma.

Musiken som spelade på tok för högt och ljuslyktan som någon vann åt mig.

Efterrätten som smakade kall mannagrynsgröt, men som inte störde för det 

fanns så mycket annat som värmde.

Och så att få vakna till nybryggd kaffedoft - en liten lycka i sig!

*

Och så hann jag med att träffa min äldre grabb som kastat sig in i film och media-studier, och fick en smakbit av deras första filmalster - och - de är bara så otroligt duktiga! 

Om man efter bara några veckor redan presterar så här...hur bra är man inte efter fyra år?

Och så, som sagt, att till slut få landa i sin egna soffa och bara gotta sig i allt gott -

och ta en kokosboll till. 

Om inte annat så för att det är måndag i morgon....

...och fast jag egentligen inte har så mycket emot måndagar, så är det bra att ha något att skylla på.

För den där sista kokosbollens skull.