I VÄNTAN PÅ SNÖSTORMEN...

...det har man minsann vant sig med denna vinter! Än en gång är vinterns hårdaste snöstorm i antågande...Tänk vad man ändå vänjer sig snabbt.

Numera konstaterar jag bara att "jaha, jaha...och vad skall vi ha till middag då?"

Middagen blev faktiskt nåt helt annat, men lite senare på kvällen kom jag på att det skulle sitta bra med lite rostade kastanjer såhär i vinterkvällen. Gott, gott med lite smält smör till.

Snöa på därute bara!!!

Undrar om djur faktiskt kan känna på sig när oväder är på kommande? Fågelbordet formligen överöstes av hungriga små fåglar idag. De flesta är gamla bekanta, men ifall det skulle förirra någon ny bekantskap dit så har jag fågelboken alltid nära till hands. Visst, det finns säkert bättre fågelböcker att tillgå, men för en söndagsfågelbrädesornitolog som jag räcker den här gott...och så är den ju vacker också, och då får den ju gärna ligga framme, hihiii..

Sen ligger det ju en massa andra saker framme - också...Ibland kan jag känna mig lite tudelad mellan detta "pyntande" av ting som tilltalar mig estetiskt och det faktum att jag ogärna bor i ett hem som inte riktigt skulle kännas som, just det, ett hem. Har jag hellre böcker på mitt skrivbord som jag faktiskt läser, eller en hög med böcker som jag aldrig öppnar, men som bidrar med en lugn estetik genom att de är vackra?

Jag tycker ju om båda två...

...har bara inte utrymme till båda två, utan blir lite tvungen att välja...

Svårt...svårt...;)

Men svårare har nog de små talgoxarna och andra små därute. De kämpar på, och ändå...vet ni vad jag vaknade till i morse?

För första gången i år...jo

f å g e l s å n g.

Först trodde jag att jag drömde, öppna lite försiktigt ögat bara för att konstatera att sovrumsfönstret nästan helt var täckt av isrosor, vilket betyder att natten varit kall...mycket kall. Men trots det kvittrades det hejvilt därute!

Kanske jag snart vågar börja hoppas på att detta envist kvarhängande, inte alldeles fräscha äpplet, skall bytas mot skir grönska och doftande äppelblom?

Trots att det just nu viner i knutarna och snön vräker ner så ja, finns det lite hopp:)

Men medan stormen håller på kan jag ju alltid svepa en filt, eller ett täcke runt mig, dra raggsockorna på mig och bara uthärda...hehehe...Med rostade kastanjer på tallriker går det lite lättare.

Och kanske det är just såhär det skall vara? Skulle allt bara vara idel solsken hela tiden, skulle man kanske inte uppskatta det lika mycket.

Lite snöoväder är kanske lite av livets salt?

Men då är nog solskenet livets socker?

Inte sant, alla söta?

Kram på er! Håll i hatten i stormen därute!

M.

STAMPAR PÅ STÄLLET...

...och nu talar jag inte om att försöka ta sig fram i snödrivorna, även om det kunde stämma där med, hehe...Det vet alla som försökt ta sig fram utanför de plogade vägarna...

Nej, det är nåt annat med februari som gör att jag upplever att allt stampar på stället. Det är något med den här månaden som får mig att totalt stanna av. Så har det alltid varit. Redan som barn kommer jag ihåg att jag tyckte så.

Känns nästan som om jag får en släng av vårtrötthet och mörkerdeppis på samma gång - och det kommer varje februari!

Egentligen är det lite motstridigt, jag gillar ju skidturerna, vintriga promenader i skogen.

Den lite rejäla vintermaten.
Och egentligen skulle jag ju ha tid att göra både det ena och det andra och femte, men jag bara stampar på stället!

Inte ens riktigt alla julgransprydnaderna har hittat tillbaka till pyntlådan....Näe - nu skojade jag nog!!! Den här prisman har hängt i olivträdet hela tiden. (Även om jag misstänker att gästerna ibland tror att det just är frågan om en kvarglömd julprydnad, och inte en med omsorg vald olivträdsprydnad;))

Hur som helst, så finns det ett par katter som uppskattar samma pynt som jag:)

Men så...när jag känner mig som mest februari trög faller blicken på en bortglömd vitlök där på arbetsbänken i köket - och där, där är det spädaste, vekaste, mest hoppfullgivande lilla vårtecken. I den halvtorra vitlöken, som ser ut som jag känner mig spirar våren!!!

Jag blir alldeles varm om hjärtat!
Kanske februari inte sedan heller är bara status quo? Kanske det händer saker och ting i allafall, fast det eventuellt inte syns så tydligt?

Men utan tulpaner kan man inte vara...

...isynnerhet inte i februari!

Ha det gott alla därute!

Kram M.

DRÖMMAR...

...ni vet den där känslan när man långsamt sluter ögonen och drömmer sig bort?

Det finns många ställen, många tillfällen, man kan drömma sig till...

...men när jag hugger tänderna i brödet och mina smaklökar fylls av tomatsmak, sluts mina ögon och jag drömmer mig bort till sommar och solvärme...

...när jag sedan öppnar mina ögon, är det bara SNÖ så långt ögat når!!!

Det kräver verkligen en hel del fantasi för att ta sig till känslan av solvarma tomater och gräs under tårna...

Någonstans under detta täcke väntar mitt trädgårdsland på en ny vår...en ny sommar!

Ogräs.....kommer ni ihåg att det ens FINNS nåt sånt????

Alla trädgårdens växter har dragit på sig en skön snöpäls att värma sig i. Men djupt under min egna fuskpäls finns ett hjärta som litelite börjar slå för våren och sommaren som är på kommande:) Även om det onekligen är en bit dit, så hjälps det inte att det börjar rycka i en trädgårdssjäl...

Man går ut en sväng i trädgården för att kolla att allt är ok under snömassorna...och så stannar man lite upp och drar lite smeksamt handen över en övergiven kruka. Drar fingrarna över syrenbuskens grenar, känner knopparna som finns där, och bara väntar...väntar...väntar.

Längtar....längtar...längtar...

Fast samtidigt gör jag som ungarna, njuter av nuet, av stunden, av snön!

Allt detta vita, vackra är borta snart och även om mina tankar redan snurrar i tiden framför oss så är det idag som är här...och innan den förvinner skall jag försöka passa på att ta för mig - av vad som erbjuds - just idag.

Om framtiden vet man inget - bara att det blir en ny vår - och att drömmar är tillåtna!

Ha en underbar vinterweekend alla rara därute.

Ses i pulkabacken i morgon?

Kram

M.

TACK...

...älskade vänner därute i rymden för era kommentarer, ni skall veta att de värmer!!!

Även om vårt beslut inte har fötts under en natt, även om vi inte har något otalt med varann, även om vi separerar som vänner, även om våra hjärtan av olika orsaker längtar ut, är det inte ett lätt beslut...

Men samtidigt är det så att något måste göras när rostangreppen börjar. Vi har rostskyddat och lappat tidigare, men någongång måste man sluta...Lappar man för mycket finns det inte så mycket kvar av det ursprungliga. Bara ett lapptäcke av lappar som håller ihop, men inte skapar en enhetlig yta.

Och så av olika orsaker börjar man längta ut. Man tänker och funderar och svänger och vrider och när man sedan äntligen sätter det i ord är det bara en lättnad.

Nu vet jag att jag är priviligerad, på många sätt - i denna livsituation. En separationssituation är sällan lycklig, och man känner hela spektret av känslor. Lyckligtvis känner vi fortfarande en slags kärlek för varann som bygger på respekt och vänskap.

Det är inte samma kärlek som en g ång förde oss samman, det är en kärlek som bara önskar den andra allt väl.

Det är ändå ingen idé att sticka under stol med att det är bland det tuffaste beslut i livet jag gjort, men när det väl är gjort kan man inte börja tveka...Man skall lita på sig själv, och sina känslor. Ibland kan hjärtat ha rätt?

Och ingen blir någonsin lycklig av att känna sig instängd, inlåst. Även om vi varit måna om att ge varandra utrymme så har det funnits stunder då ingen av oss riktigt fått luft...

Under denhär processen har jag många gånger funderat på hur man vet om man ger upp för lätt, eller hur man vet om man försökt för länge....?

Jag hoppas att vi gjort beslutet i ett bra ögonblick. Då vi båda längtar ut, men fortfarande har vänskapsvarma känslor för varann...

...eller som (ex)gubben min sade här en kväll:

- Är det okej att vara bästa vän med sin blivande exfru???

Det värmer mitt hjärta att höra sånt! För så vill, och hoppas, och önskar, och ber jag att det kan vara - när det svåra är som "bäst".

Kanske hoppas jag för mycket, kanske är jag naiv...men just nu känns det iallafall som om vi skulle vara på den "bättre" sidan. Nu känns det som om man kunde se bakåt och vara glad över allt fint vi fick tillsammans. Och det är mycket! Inte minst våra underbara ungar <3>

Trots att jag här nu talat så mycket om "frihet", så har jag ändå försökt fånga lite vår...

När kölden knäpper utanför stugknuten och temperaturen smyger ner mot -25 vill jag vara på den säkra sidan och har burat in en liten bit vår....

Hoppas "våren" trivs i sin bur - den får åtminstone vara ifred för nyfikna kattfröknar;)

Kram alla därute - och ännu en gång, tack för era kommentarer, de betyder så mycket!!!

Puss, M.

LÅNGSAMT FARVÄL...

"Jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom,

en storm vi måste orka rida ut.

Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans.

Att allting kommer ordna sig till slut.

Men hur säger man till nån att här tar vägen slut.

Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut.

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl.

Om du ser mig i ögonen så säger dom

att vi kan bara vara dom vi är

så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det

så är det bara ett långsamt farväl...."

Med dessa ord från Lisa Nilssons låt, som jag så kan ta till mig just nu sitter jag och funderar över det här när något tar slut.

Här hos oss, i det lilla huset, kommer nu våra stigar att skiljas, efter många år är det dags att välja åt vilket håll man går i ett vägkäl. Denna gång kommer vi att välja olika stigar att vandra, gubben och jag.

Det är ju så att när man levt med någon länge...så kommer dessa vägskäl obönhörligt...hittills har vi valt samma håll, men denna gång blir det inte så för vår del.

Det finns hjärtan som längtar ut.

Snart kommer vi att gå våra alldeles egna stigar - vad där finns, vad där väntar på oss, kan vi inte veta. Men jag vill tro att vi traskar in på våra nya stigar med nyfikenhet och tilltro. På vart vårt håll.

Någonting som hos oss varit ett långsamt farväl blir nu ett avsked.

Men livet i det lilla huset fortsätter...

kram alla ni söta därute!

M.