HUR JAG ÄN FÖRSÖKER...

...hur jag än bestämmer, hur jag än önskar, hur jag än hoppas, hur jag än längtar, att jag kunde "leva upp" till ett slow-living-ideal, som jag så innerligt tror att gör gott för oss alla, så hinner verkligheten tidvis ifatt mig.

Eller egentligen hoppas jag ju att slowliving skulle vara en del av min verklighet, men det är inte så enkelt alla gånger att påverka det man inte kan påverka...

Och sådant man inte kan påverka borde ju inte få vara det som skapar stress.

 Och ändå gör det.

Jag försöker att inte låta frustrationen över det jag inte kan påverka ta över. Men det är svårt ibland.

Att andas lugnt. Att inte låta stressen ta över. Att inte låta rösten som ropar ut alla måsten höras.

Just nu finns det bara väldigt mycket måsten i min tillvaro som jag bara inte kan blunda för.

Måsten som finns där utan att jag kan välja bort något av dem.

Inte just nu.

Samtidigt som jag vet att det är en övergående fas, att det hoppeligen kommer en tid då det jag förknippar med slowliving för mig, återigen hör till min vardag som en naturlig del, tvivlar jag.

Tänk om det kommer annat? Mer som man skall klara av? Utmaningar som inte man vet någon om än?

Just nu känner jag stor gemenskap med de tuffa snödropparna som faktiskt tar sig genom hårdpackad snö med förvissningen om att det är just detta som är deras uppgift just nu.

De är så säkra i sitt uppdrag.

Är jag?

Har jag samma envishet som snödropparna?

Är jag lika hållbar som påskäggen av betong?

Är jag lika säker på att jag är på rätt väg som smältvattnet?

Jo, det är jag kanske nog. I synnerhet som jag hoppas och vill tro på det. Att det bara är en period nu som det är lite mycket av allting, en period då jag borde räcka till på så många områden, för så många människor.

Och att det trits det är rätt av mig att ta lite tid för mig själv, lite light-slow-living, stundvis.

Som dessa stunder då jag kan stanna med blicken på något, i mina ögon, vackert.

Som de stunder då jag stannar upp och lyssnar på skön musik i natten, då inget och ingen finns som pockar på min uppmärksamhet.

Då jag andas fritt.

Ja, och så finns det alltid de i min närhet som kan ta livet på rätt sätt.
Som påminner mig om att andas lugnt och ta för mig av vårsolen. Som struntar i de flesta måsten...

Jag har också lärt mig att strunta i måsten som inte är måsten på riktigt.

Men så finns det de måsten som är måsten i alla fall.

Och vissa måsten som man vill lyckas med.

Måsten, som när de är avklarade ger tillfredställelse, glädje och en känsla av att man kan, att man lyckats.

Måste det bara samlas så mycket av allt detta på en och samma gång?

Kanske det måste det, för att man riktigt skall kunna uppskatta de dagar då man kan leva slowliving för hela slanten?!

Riktigt vilken dag som helst så har jag en sådan dag.....;)

...tills dess - med snödroppens envishet - genom snö och is - till en varm, dåsig, vårdag.

kram
M