SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 

På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 

Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 

Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 

nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 

detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 

det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 

okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?

Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 

Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 

men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 

One is as thought nothing is a miracle.

The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket. 

ETT SISTA ANDETAG...

Kan inte säga det ofta nog. 

November är de stillsamma ögonblickens storhetstid.

Häromdagen gick jag en sväng i skogen. Där var det tyst. Tyst som i graven nästan. 

Absolut inget som hände, allt bara andades stannad tid och stillhet. 

Så hände nåt. Jag vet inte om det var det lillalilla ljudet, eller en pytteliten rörelse i ögonvrån

som fick mig att stanna upp. Att gå i en tyst skog i november skärper ens sinnen. 

Där i en liten bäck, kanske ett dike bara, låg något litet som skickade vågor över

vattenytan som knappt var förnimbara om man inte råkade få syn på dem genom 

grangrenarna som liksom omfamnade diket. 

Jag tog mig fram till källan av ringarna på vattenytan. En ensam nattfjäril av något slag 

kämpade för sitt liv. Med sina sista krafter försökte den ta sig ur situationen den hamnat i, men

orken räckte inte till att ta sig vare sig framåt eller bakåt. En gång stannade den upp för att efter en minut fortsätta sin kamp om livet. 

Efter ett tag blev fjärilen stilla igen. 

Dess känselspröt sänkte sig sakta mot vattenytan.

För att inte resa sig igen. 

Dess vingar hade tystnat för gott. 

Stod där i novemberskogens dunkel och insåg att jag just 

bevittnat någons sista andetag och det kändes...stort...hur litet andetaget än var. 

Gick ännu via den lilla dammen som jag blivit så förtjust i och 

ser att de sista stråna böjer sig inför vad som komma skall och 

vid dammens kanter bildas ett skirt spetsmönster av de sköraste små iskristaller. 

Hela naturen tar sina sista andetag innan vintern är här. 

SYLVI - DEN FEMTE ÅRSTIDEN

Häromdagen snubblade jag över begreppet Den Femte Årstiden. 

På finska har den det bedårande namnet SYLVI som kommer

av de sammansatta finska orden SYksy och taLVI, dvs höst och vinter. 

Den femte årstiden, SYLVI, är gränslandet mellan höst och vinter. Här

i södra Finland kunde man kalla det november, men det är ändå inte som en

viss månad. Det är mer som hur det är ute i naturen. Naturen styr när det är

SYLVI. Den infinner sig efter att löven dalat, men innan snön. 

Men den femte årstiden är inte bara något som sker därute. Det sker, eller borde

tillåtas ske, inne i oss också. Inombord hos dig och mig. 

Jag vet att många förbannar mörkret och diset och avsaknaden av färg och ljus, 

men samtidigt kan november faktiskt vara en välsignelse. 

Jo, du läste rätt...

Vi borde lyssna och lära oss av naturen. När allt blir dämpat och lugnt därute borde vi 

inte då ta tillvara på den stunden och tillåta oss själva också att bli dämpade och lugna? 

Ljuset tas ifrån oss, men samtidigt ger oss mörkret en möjlighet till samma stillhet och ro 

som naturen därute lever i just nu. Naturen sjunker i en vila, en återhämtningsfas,

varför skulle inte också vi unna oss det? 

Tänk detta som en tid som inte ställer några som helst krav, den bara är. 

Den totalt kravlösa femte årstiden. 

Jag tror vi alla faktiskt behöver november. 

Tiden då vi kan tillåtas andas långsamt, vila eller 

som någon uttryckte det: 

"återställa oss själva till fabriksinställningen".

Ge oss själva en mjuk och snäll omstart. 

Det är därför november finns. 

*

Och sist men absolut inte minst, snarare tvärtom! 

Ett stort tack för grattisarna till min examen i det förra inlägget! 

Hade ni varit här hade ni alla fått en varm kram.

Det är också sådant man behöver i november! 

EN MILSTOLPE

I dagarna är det i runda tal tre år sedan jag satt och slöbläddrade i en tidning och 

natur och miljö. Det var sent på kvällen och resten av huset sov redan. Min blick fastnade 

på en annons i tidningen gällande en naturfotograf-utbildning. 

Oftast är jag inte speciellt impulsiv av mig, gillar ju när vardagen lunkar på och så, men 

den där kvällen skickade jag iväg min ansökan till utbildningen på pur spontan intuition. 

Glömde sedan lite bort hela grejen, den vintern var jag i Spanien i några veckor och kom

tillbaka hem till Finland i februari eller så. Bland högen av post på bordet fanns ett brev från

skolan som bekräftade att jag blivit antagen till utbildningen. Alltså wow - liksom! 

Och så en kall och ruggig mars- (eller april?) weekend 2017 träffades vår kurs för första gången. 

Ett brokigt, lite udda, men härligt gäng som skulle ta sig fram till en specialyrkesexamen inom foto. 

På "den tiden" var fotografutbildningen uppbyggd så att man först blir sk "vanlig fotograf". 

Med andra ord skall man påvisa att man behärskar studiofotografering, porträttfotografering on location, och en massa, massa annat! När den delen av en tredelad examen är är avklarad riktar man

in sig på det man vill specialisera sig på. Det kan vara pressfotograf, studiofotograf mm. 

Eller som i mitt fall naturfotograf. 

Man kunde tro att en naturfotograf inte skulle ha nytta av att kunna rigga upp studioblixtar, 

för det är extremt sällan man fotar med blixt ute i naturen. Men det har faktiskt varit till stor hjälp

i att försöka förstå ljuset. För det är ljuset - och inget annat - som gör bilden. 

Inte motivet. Ljuset. 

Man kan ha ett alldagligt motiv som lyfter av ett fint ljus.

Och omvänt motivet må vara hur häftigt som helst men i fel ljus

blir det intetsägande. Nå ja...det skall inte bli fotosnack här nu - inte på det sättet.

Men summasummarum. Nu har jag då klarat av min sista examensdel som 

för min del blev en bok om S K O G. 

Löjligt glad och stolt. 

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

Det är rätt märkligt. 

Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket. 

Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt

arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan

händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar 

(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre) 

vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha

någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre. 

Huuuu...bara tanken på det liksom.....

Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att 

det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende. 

Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände. 

Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...

Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på 

november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år

bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen. 

Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan. 

Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter 

att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock 

skönt inbäddad under varma täcken. 

Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att 

hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra? 

Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas 

jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn

att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor, 

har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få 

mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom. 

Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset. 

Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer 

den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet 

och tar mig i sin kravlösa omfamning. 

November är måhända inte den vackraste av månader. 

Men den är kanske den mildaste.