EN MILSTOLPE

I dagarna är det i runda tal tre år sedan jag satt och slöbläddrade i en tidning och 

natur och miljö. Det var sent på kvällen och resten av huset sov redan. Min blick fastnade 

på en annons i tidningen gällande en naturfotograf-utbildning. 

Oftast är jag inte speciellt impulsiv av mig, gillar ju när vardagen lunkar på och så, men 

den där kvällen skickade jag iväg min ansökan till utbildningen på pur spontan intuition. 

Glömde sedan lite bort hela grejen, den vintern var jag i Spanien i några veckor och kom

tillbaka hem till Finland i februari eller så. Bland högen av post på bordet fanns ett brev från

skolan som bekräftade att jag blivit antagen till utbildningen. Alltså wow - liksom! 

Och så en kall och ruggig mars- (eller april?) weekend 2017 träffades vår kurs för första gången. 

Ett brokigt, lite udda, men härligt gäng som skulle ta sig fram till en specialyrkesexamen inom foto. 

På "den tiden" var fotografutbildningen uppbyggd så att man först blir sk "vanlig fotograf". 

Med andra ord skall man påvisa att man behärskar studiofotografering, porträttfotografering on location, och en massa, massa annat! När den delen av en tredelad examen är är avklarad riktar man

in sig på det man vill specialisera sig på. Det kan vara pressfotograf, studiofotograf mm. 

Eller som i mitt fall naturfotograf. 

Man kunde tro att en naturfotograf inte skulle ha nytta av att kunna rigga upp studioblixtar, 

för det är extremt sällan man fotar med blixt ute i naturen. Men det har faktiskt varit till stor hjälp

i att försöka förstå ljuset. För det är ljuset - och inget annat - som gör bilden. 

Inte motivet. Ljuset. 

Man kan ha ett alldagligt motiv som lyfter av ett fint ljus.

Och omvänt motivet må vara hur häftigt som helst men i fel ljus

blir det intetsägande. Nå ja...det skall inte bli fotosnack här nu - inte på det sättet.

Men summasummarum. Nu har jag då klarat av min sista examensdel som 

för min del blev en bok om S K O G. 

Löjligt glad och stolt. 

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

Det är rätt märkligt. 

Jag brukar tyngas ner av november, förbanna mörkret och sucka över regnet och rusket. 

Ändå gör jag det inte. Häromdagen hade jag sällskap i hissen då jag åkte upp till mitt

arbetsrum. Det händer sällan. Att någon kommer i samma hiss vill säga. Än mer sällan

händer det att personen man åker hiss med är av den pratande sorten. Ni vet, vi finnar 

(och finlandssvenskar är faktiskt bara ett litet skvatt bättre) 

vill helst åka ensam för att slippa ögonkontakt eller att ha

någon främmande människa fysiskt nära inpå ifall hissen skulle vara modell mindre. 

Huuuu...bara tanken på det liksom.....

Vi har vårt historiska påbrå som viskar från generationer och åter generationer tillbaka att 

det bästa är att ha ett fysiskt avstånd till sina grannar - man vet aldrig när de förvandlas till ens fiende. 

Lite tungsinta som finnar ändå är så är det ju så man tror det slutar. Med bråk och elände. 

Inte kan man utgå från att man skulle ha glädje av att ha en granne nära. Nejdå...Heh...

Men tillbaka till hissen. Vi babblade på, jag och hon. Hon klagade (fast väldigt glatt) på 

november och vädret och mörkret och jag svarade att märkligt nog så har jag i år

bara och enbart njutit av novembers mörker och dess dämpade väsen. 

Hon tittade på mig som om jag sagt någon förolämpning nästan. 

Jag sover fortfarande med fönstret öppet på nätterna och jag vaknar pigg efter 

att jag knarkat syre i 8 timmar medan jag sovit som en stock 

skönt inbäddad under varma täcken. 

Mitt aktivitetsarmband - no jo, även jag har fallit i den fällan - meddelar att 

hälften av min sömn är djup sömn. Och det är väl bra? 

Jag gillar skymning och dämpat ljus. Skymning och mörker kan upplevas 

jobbigt och besvärligt, men det kan också vara en trygghet och lite som en famn

att få krypa in i. Av orsaker, som inte krälat fram här på bloggens sidor, 

har det här året varit tyngre för mig än andra år och man kunde tro att det skulle få 

mig att knäa i mörkret, men det har nästan varit tvärtom. 

Jag har fått energi och en slags tröst av det dämpade ljuset. 

Stundvis kan tröttheten ta ett stryptag om mig, men sedan kommer 

den milda skymningen och novembertystnaden och löser upp greppet 

och tar mig i sin kravlösa omfamning. 

November är måhända inte den vackraste av månader. 

Men den är kanske den mildaste. 

HUSLIGHETER

Det har regnat precis hela dagen. Det är så november som det bara kan vara! 

Länge sedan jag kände att jag tagit mitt husliga jag 

till några större utsvävningar. 

Nåh, inte för att det nu kanske blev så idag heller, 

men tänkte ändå passa på och tipsa om 

ett par riktigt goda grejs att göra. 

Bilden till höger:

Det har ju varit en liten köldknäpp också här hos oss, 

men persiljan och gräslöken är 

hur fina som helst ännu därute i sin växtlåda. 

Salvian tog jag in på verandan för ett tag sedan,

men avsaknaden av ljus gör att den börjar se lite trött ut så jag 

skördade faktiskt en del örter idag och fixade ett slags 

"kryddsmör för stekpannan". 

Hackade kryddorna smått och duttade lite i varje lucka i iskubs-formen. 

Ovanpå hällde jag lite olja (till hälften ungefär) 

och ovanpå det ytterligare lite smält smör. 

In i frysen och när de väl var frusna så tog jag ut dem och 

lossnade dem från formen och lade ört-smörkuberna lade i frysaskar, och tillbaka in i frysen.

 Nu kan jag bara plocka ut en kub eller två kryddad smör/olja

då det finns något jag vill steka i ja....en slags kryddsmör. 

Perfekt om man vill ge något en liten extra god puff. 

Bara det där lilla som får det att lyfta. 

Bilden till vänster: 

Oj och aah...

Farsdagen till ära hade grabbarna bestämt att det skulle lagas tacos och 

köttfärs och ost och riktigt så där stereotypiskt manlig "äijämat". 

Nå väl. Why not, liksom? 

Jag äter ju vegetariskt, äldsta sonen äter mycket sällan kött, 

gubben lite oftare och yngre grabben han gillar kött och 

är inte överförtjust i den gröna maten. Så kan det bli i familjer. 

Eftersom jag nu inte önskade bara tugga i mig lite salladsblad och suga på något

torrt tacoships så rörde jag ihop en "tacogratäng" eller vad man nu kunde kalla det, 

och det blev ju en liten succé runt matbordet. Snabbt måste jag skriva ner det här så

jag inte glömmer hur jag gjorde. 

Kokade upp 

ca 4 dl quinoa i grönsaksbuljong (ca. 15-20 min). 

Stekte

1 lök, finhackad

1 vitlöksklyfta, finhackad

1 knapp chili, finhackad

i olja några minuter. 

Lade sedan i 

2 tomater, i tärningar 

1 paprika i tärningar

1 ask/låda Go Greens "Bönsalsa" 

Lät det koka ihop och kryddade med

tacokrydda (1/2 påse ungefär) 

salt, peppar 

Blandade i den färdigkokta quinoan. 

Hällde upp röran i en ugnsform och klickade över en "sås" av

2 dl créme fraiche, ett par matskedar majonäs 

(testade den veganska - mycket bra - fräschare än originalet faktiskt) 

och några nävar riven ost. 

In i ugnen (225° C) i en dryg kvart tills osten smält och fått färg. 

Jag säger bara...nam! 

Och det sade de andra runt matbordet också! 

VACKRA NOVEMBER

Det finns ett lugn som aldrig i skogen just nu. 

Det finns en skönhet så stillsam och fridfull att man bör

röra sig varsamt för att alls upptäcka den. 

Som om skogen höll andan för att jag skall 

kunna andas fritt då jag är där. 

Som om allt stannat upp för ett tag. 

Ett andetag. 

FOTOUTSTÄLLNING

Vi var ju ett knappt dussin ivriga fotografer som i september åkte upp till Varanger i nordligaste Norge för att fotografera naturen där. Vad vi inte visste då var att det skulle sluta i en fotoutställning. 

Men så blev det. En bild av var och en av oss som var med knådades ihop till en stilig helhet. 

Utställningen går under namnet "Ljus och former i Varanger". 

Igår var vi och monterade bilderna och hängde upp dem inför vernissagen idag. 

Det var ett rejält pusslande och passande att få allt att stämma. 

Att skära rätt de olika passepartout-måtten, få fotografierna rätt limmade och få allt att hänga rakt och med rätt riktade lampor och hela den övriga utställnings-rumban, var en utmaning och 

en lärdom för en utställningsnovis som jag. Lärorik dag. 

När jobbet väl var gjort unnade vi oss lite smått saltigt och ett välförtjänt glas med champagne.

Utställningen finns i att se i Fiskars i den mysiga butiken/ateljén 

Bild & Bo fram till jul. 

*

Fiskars är ju ett ställe som man gärna besöker på sommaren, 

men åk dit också nu innan julen och fynda unika julkappar eller bara njut av

stämningen där. Ät gott och se en fotoutställning, vet jag! 

Fiskars är fint. 

Och utställningen är finast!