NÄR STJÄRNOR SLOCKNAR...


...och en evig tid tar vid. 

I går kväll fick jag ett samtal.

Jag hade krupit upp i soffhörnet och skulle precis sätta på en
fånig netflix-serie som jag fastnat för när telefonen ringde. 

Det blev ett samtal som fick allt att stanna upp.

Utan att gå in på detaljer hade jag i andra ändan en mamma
som precis för en stund sedan förlorat sitt barn. 
Inte i en olycka, inte av en sjukdom. 

Den här unga människan hade valt att själv släcka sin stjärna.

*

Ibland tänker jag att det är något väldigt, väldigt fel 
med den tid vi lever i. 

Samtidigt som vi aldrig haft det bättre materiellt
mår vi allt sämre. 

Samtidigt som vi aldrig haft fler möjligheter att välja mellan 
hur vi vill leva blir vi alltmer kluvna i våra val. 

Samtidigt som det aldrig har varit enklare att vara uppkopplad
till mängder av människor världen runt har vi aldrig varit 
mer ensamma. 

*

Det här är ju att förenkla. Det förstår jag. 
Om det bara vore så väl, att man enkelt kunde förklara
och hitta en lösning...

Jag är ju "i den åldern" att mina vänners och bekantas barn nu är 
tonåringar och unga vuxna. 
Varje gång en människa dör slocknar en stjärna. 
 När unga människor dör blir det fel.
Att dö i andra ändan av sitt liv är mer...okej ändå. 

I min bekantskapskrets har sex unga stjärnor 
slocknat de senaste åren.

En i en olycka.
En annan av sjukdom.

Fyra har valt att själv släcka sin stjärna.
De var alla unga.

Mitt hjärta gråter. För var och en. 
När jag ser upp mot natthimlen ser jag mängder 
och mängder av stjärnor. 
Men för någon har den viktigaste av dem alla slocknat.
För gott. 

Igår släcktes en. 

VÄXLANDE VÄDERLEK...




Godmorgon från stugan! 

Jag har äntligen börjat på allvar sammanställa mitt andra slutarbete. Eftersom jag vet att jag ingen annanstans kan koncentrera mig så bra som på stugan så packade jag ihop mig
och kom körande i torsdagens snöyra ut hit till udden.
Skrev hela gårdagen och fick upp en sådan där underbar flow som 
man ständigt borde få jobba i. Den vill inte infinna sig riktigt alla gånger, 
men igår var en sådan dag.

Så inne i mitt var jag att jag knappt märkte var som hände utanför fönstret innan
lillungen textade mig från Åbo. 
"Här är helt galen snöyra"
"Här skiner solen" textade jag tillbaka. 
(ja, vi skrev lite annat också, men det besparar jag er...heh). 

På eftermiddagen började jag lägga märke till att det var ömsom soligt, omsöm mörkt
och samtidigt som jag steg upp och sträckte på benen lite så knäppte
jag en bild från terassen ut mot fjärden. 

Mellan bilderna ovan är det bara ett par timmar.
Mellan bilderna i översta raden bara ynka 20 minuter!

Snacka om omväxlande väder liksom. 



Bilden ovan är från i morse.
Under natten hade hela fjärden fått ett tunt istäcke. 

Kilar till utetuppen (ja det är friskt...) och passar på att
slänga ut lite nötter åt fåglarna. När jag kommer in har kaffevattnet kokat upp,
jag sätter mig vi d datorn, skriver det här inlägget och skall ta itu med skrivandet.

Senare idag blir det nog en promenad i skogen.
Det är en strålande vacker vinterdag! 



NATUREN ÄR ETT KÄNSLOTILLSTÅND...


Det klickar till i bilen då jag låser bildörren och låter den ivriga lilla hunden nästan släpa
iväg mig längs skogsvägen. Den kyliga vintern känns genom min tunna anorak. Snön knarrar 
smått under våra steg. Tar några springsteg för att få upp värmen, men håller på att dratta omkull
och återgår till att promenera. Säkrare så. 
Går för tillfället en första hjälps kurs och med alla bilder på benbrott och stukningar i färskt minne
känns det inte lönt att ta chansa. Redan som barn och tonåring hade jag en usel balans.
Den har inte blivit bättre med åren. Inte den heller. 



Efter bara några tiotals meter kan jag vika av från den plogade vägen och dyka in i det
trolska vita. Plötsligt är jag tillbaka i samma känslotillstånd som då jag var barn. 
Det hade snöat kopiösa mängde mjukaste pudersnö under natten och när vi barn
äntligen släpptes ut på rast efter dagens första lektion sprang vi till skogen bakom skolan och 
lekte "häst". Ni vet man lägger ett hopprep runt axlarna på en annan som då blir en "häst" 
och själv håller man i ändorna och är "kusk". Och så bar det iväg i rasande galopp. 

Skogen bakom skolan var full av stigar som trampats upp av generationer av elever 
före oss. Hade lyckan att gå i en riktigt gammeldags skola, med egen köksa i köket och 
kakelugn i tamburen som fick hela våningen att lukta får av alla våta yllesockor och -vantar. 

Det var 1970-tal. Och en stor ny fin modern skola stod redan nästan klar och väntade på oss, 
men det är den här skolan jag minns. Och skogsdungen där bakom. 

Och speciellt den där dagen då det var så andlöst vackert i skogen med all snö på grenarna som 
fick dem att buga sig och förvandlas till valv som vi kunde galoppera igenom. 
När skolklockan ringde, eller det var ju en lärare som småfrysande stod på trappan och 
klinkade i en mässingsklocka. Ibland, som den här dagen låtsades vi inte höra, och sprang ett 
varv till i skogen. 

Den nya skolans automatiska ringklocka ringde så den kunde väcka de döda inom de
närmaste kilometrarna. Å andra sidan - där fanns inte mycket till natur att glömma bort sig i heller...


Måndagar är de bästa dagarna om man vill försöka ha naturen för sig själv. 
Det är så här i hufvudstaden, vi är många som längtar efter det där känslotillståndet som 
bara naturen kan ge. Vi, hunden och jag, vandrar vidare, tar små stigar hit och dit.
Möter en man med kikare. Han har säkert varit och kollat in strömstaren som håller 
till längs ån. Jag ser den också, men bara på håll. 

Möter en äldre dam som frågar om jag fått fina bilder. Vi talar en stund om lyckan 
att få vistas ute i skogen dagar som denna, då allt är så sagoligt vackert. 
Hon brukar ha lite nötter med till fåglarna. 
- Alla behöver lite omtanke, säger hon och går vidare. 

Jag stannar en stund och hör hur djungeltrumman går bland vintriga buskar och träd.
- Nu kom det mat, kvittras det och strax har mängder av småfåglar samlat sig i 
buskarna i närheten. Min, men kanske främst min hunds, närvaro gör dem betänksamma,
så vi drar oss undan och går in på en ny stig. 


Ler lite smått åt mina barndomsminnen som ploppat upp mitt i allt där i 
skogen. Bara för att snön ligger så lika på grenarna, nu som då. 
Snöat har det hur många gånger som helst under årtiondens lopp, 
varifrån dyker detta minne så starkt upp just nu? 

Men så inser jag. 
Naturen är inte bara växter och väder. 
Årstider och temperatur.
Landskap och djur.

Naturen är ett känslotillstånd. 

När man minst anar det så halkar man in i samma sinnesstämning som man 
upplevt någongång förr och då blir det (oftast) en trevlig liten resa i tid på samma gång.
Det här är ju fördelen med att bli lite medelålder och så. Man börjar ha så många
tidsresor att välja mellan...*fniss*.



Och det viktigaste är att man ju börjar samla på sig dessa stunder i naturen redan som barn.
Jag kan minnas en mängd helt banala händelser i naturen från min barndom, från min
ungdom och från min tid som vuxen, som av någon outgrundlig orsak etsat sig fast
i minnet. Och utöver det planterat en känsla där. Det är inte ens alltid frågan om något 
storartat utan helt vardagliga små stunder som bara valt att stanna kvar på minnepinnen. 

När jag börjar dra mig mot bilen efter ett par timmar ute i snösagolandskapet får 
jag syn på den här alldeles underbara trädkojan! 

Tänk att få vara unge i den? 

Tänker att den förälder eller annan vuxen som gett sig tid och energi att bygga den
helt säkert bär på egna underbara barndomsminnen. Och vill föra det vidare. 


Därför tror jag också att det är så viktigt att uppmärksamma sina 
egna minnen då naturen gett en en skön upplevelse och 
att man bär den som en lånad gåva inom sig och att man ger den
gåvan vidare till nästa generation. Så att också de får en chans att bygga egna små
minnen. Till en början små smulor, nästan dammkorn bara, i all annan informationsflöde.

Men en dag. Där ute i naturen.

Då kommer minnena tillbaka och känslan hur det var. 
Det är som att få en gåva tillbaka. 

För naturen glömmer aldrig. Den minns allt. 
Och den bjuder på sig själv - hela livet. 

DE DÄR TOLV...

Gaaah, jag hade tänkt att jag skulle skippa att kika tillbaka på
bilder från 2018, men så kom jag på att jag måste säkerhetskopiera dem
och så blev det att kika på dem i alla fall - och då fick jag en idé! 

Utan att välja ut bilder kommer här nu årets månader i kavalkad.
Det är nämligen den 12:e bilden i varje månads mapp som får stå för 
en genomgång av 2018.

Kan bli vilka bilder som helst - förmodligen sådana som aldrig skulle komma
utanför hårdskivans djupa mörker i annat fall.
Skall vi kika? 


JANUARI...ja, hahaha...allt knäpper man en bild på också? 
Eftersom vi har en del rådjur som traskar runt i vår trädgård så tänkte jag att om de nu ändå 
skall vara här så kan de ju få en saltsten att slicka på på samma gång. 
Vi bor ju rätt urbant trots allt så det är kanske inte så tätt med saltstenar tänkte jag
och sådan blev det. 
Den hade åtgång, kan jag berätta. 


FEBRUARI
Ja, här vräker det ju ner snö så det räcker och blir över. All denna snö kom på en enda dag
alldeles i månadsskiftet januari/februari. 
Sen blev det ju också vinter på allvar här i de södra knutarna av landet. 


MARS
Det fortsatte att vara vinter, fina härliga dagar, och om jag bara hade möjlighet 
så tog jag mig ut för att promenera i solljuset. Min inflammerade häl var dock
inte alltid lika med på noterna som jag hade hoppats på, men det gick väl
att klinka fram i sakta mak.


APRIL

Hmmm...det här måste nog vara från Hornborgasjön då jag var där
för att fotografera tranorna. Tranor blev det på bild och det i mängder - även om 
de lyser med sin frånvaro på just den här bilden, hahaha...



MAJ
Ja men jo, här är det ju öppning av stugsäsongen och framplockande av de där 
grunkorna som behövs för att det skall bli något odlas av. 
Oj, så jag fick vårlängt nu...


JUNI
Sommaren var ju som som känt rätt så...eh...varm och vi hade lagt ut
drick- och badmöjligheter åt fåglarna. Det uppskattades. 


JULI

Ja...ha...ännu en sådan där bild som bara är "hur tänkte jag här..?"
Men tydligen är det födelsedagskaka på gångs. 
Storungen är född i juli och han älskar tårta med bär, så 
ja, det måste vara till det tillfället då. 


AUGUSTI

Det fortsatte ju att vara tokvarmt och jag flyttade runt på min hängkorgstol från solsidans terrass
till en plats där det var skugga mest hela dagen. En sådan sommar det var! 
En undrar varför jag knäppt den bilden?
Hahahha...verkar som om var tolfte bild är just sådan som jag 
sparat utan att veta varför. 



SEPTEMBER

Ekarna var överfulla av ekollon och det bara knastrade där man gick.
Snodde ihop en krans som jag tycker blev jätte fin. 
Länge fick den vara i fred ute i pergolan, tills en höstdag ekorrarna också hade tyckt 
att den var jättefin...
...efter det var den ja, liksom inte sig lik. 
Kransbottnet blev senare en ljungkrans istället. 


OKTOBER

Under hösten hade jag fotat lite mat till ett projekt, men alltid blir det inte som man tänkt sig.
Trattkantarellsoppa är en utmaning att fota. Isynnerhet en skum kväll i oktober efter jobbet. 
Det hjälper inte hur man än tänder ljus, på bild blir det bara daskigt - hur god
soppan än var! Just det ja, bilden kom aldrig längre än till hårdskivan.
Där hade den gott kunnat stanna...bilden. 
Att fota mat snyggt är bland det svåraste jag vet! 


NOVEMBER
Jaha...här gick jag en promenix med min väninna till mina favorithoods i 
"naturHelsingfors". Jag var inte på speciellt ivrigt fotohumör, men en knäppis 
av ett fint träd blev det. Ingen större tanke bakom den bilden heller. 
Hade kanske också mått bra att stanna kvar på hårdskivan den med....;).

Sen är det ju ofta så med bilder som jag tar så där på måfå,
de kanske kan passa in i en berättelse. Man vet aldrig. 





DECEMBER

Den har nog ni sett? 
När jag fick för mig att fixa till olika "hållare" för
sladdar av olika slag. Jättenöjd blev jag över detta enkla hantverk. 
Har inte haft et enda trassel i hörlurarna sedan dess!

*

För min del är ju 7:e januari ett slags "nytt år" det med.
Det är nämligen min födelsedag och så har det varit sedan 
min tids begynnelse att då städas julen senast ut 
- det är ju nästan som trettondag- 
och ett nytt år börjar. 
I dubbel bemärkelse. 

Hejdå det som var - välkommen det som komma skall! 


BLICKA FRAMÅT...


Precis, det är den tiden på året då man summerar det som varit och sätter 
kanske en extra liten tanke på det som komma skall.

Håller jag på med nyårslöften? Nja, inte specifikt det, men visst är det
en lämplig tid att ta en funderare om hur man vill ha det.

Läste en bra artikel om hur viktigt det är att faktiskt sätta
målsättningar åt sig själv. Många, som jag, reser lite ragg för
i dagens arbetsliv känns ibland som en enda stor målsättning,
och man vill ogärna släpa in målsättningar i sina privata liv. 

Samtidigt ger man nyårslöften - och de är också en sorts målsättningar.

Problemet med nyårslöften är att de ofta blir för stora och diffusa.
Vem känner inte till de där: "Jag skall börja motionera", "Banta", 
"Läsa mer", "Vara mer med barnen", "Lära mig ett språk", "Bli mer klimatsmart"...



Men det blir alldeles, alldeles för luddigt i kanterna, man vet inte riktigt vilka
konkreta grejer man skall ta itu med så jag tror att för att lyckas behöver
man smula ner de där stora nyårslöften till mindre målsättningar och då plötsligt blir det 
inte alls lika knepigt att uppnå dem. 

En ny rutin till exempel. Jag tror vi alla känner lite igen oss i det där
med att börja motionera mer. Eller många av oss gör det...

Man vill alldeles för mycket för snabbt för man vill fort komma till
den där sinnebilden man har om sitt aktiva jag. Men risken finns att man 
tröttnar rätt fort. Istället borde man lägga lägre målsättningar, som man verkligen vet
att man kan uppnå och på det sättet få sin "belöning" och då kan man ju
fundera på att hissa upp målsättningarna lite grann. 
Istället för att försöka pressa in gym och löppass och annat nyttigt 
i sin vecka (om man inte haft det från tidigare, vill säga) allt på samma gång 
vilket brukar sluta i alldeles för sjuka muskler och frustration. 
Men att ta in en grej, kanske en eller två gånger i veckan, 
och sedan när man börjar längta efter mer - öka då på dosen. 
Målsättningen uppnådd - belöningskänsla - motivation till mer.

Inte heller tror jag på att det fungerar om man lägger målet långt fram i tiden.
Inte i stil med "jag skall gå ner tio kilo innan sommaren" utan hellre "jag skall gå
ner två kilo i januari". Två kilo är fasingen så mycket enklare att skaka av
sig än tio. Två kilo i januari ger motivation till två kilo i februari och
tadaaa...det är maj och vågen visar -10 kg sedan årsskiftet.
(Så i teorin i alla fall, hahahaa, men ni fattar?) 

*

I synnerhet de grejer man gör för sig själv, kräver nog utsatta mål för att bli gjorda.
Eller jag är sådan. Jag håller hårt på de målsättningar jag har på jobbet,
på de jobb jag gör för andra, tidtabeller, deadlines allt sådant.
Sedan är jag en jäkel på att slarva med hemma-yogan, den där timmes
promenaden alla morgnar de dagar då jag jobbar hemifrån. 
Där måste jag sätta målsättningar. Konkreta sådana. 

Många skriver in det i sina kalendrar, jag har varit lite dålig på det.
Kanske jag borde? För att ytterligare knipsa ner dem till mindre bitar.

Ja,ja...små insikter sista söndagen anno 2018. 

Gott Nytt År!