...och en evig tid tar vid.
I går kväll fick jag ett samtal.
Jag hade krupit upp i soffhörnet och skulle precis sätta på en
fånig netflix-serie som jag fastnat för när telefonen ringde.
Det blev ett samtal som fick allt att stanna upp.
Utan att gå in på detaljer hade jag i andra ändan en mamma
som precis för en stund sedan förlorat sitt barn.
Inte i en olycka, inte av en sjukdom.
Den här unga människan hade valt att själv släcka sin stjärna.
*
Ibland tänker jag att det är något väldigt, väldigt fel
med den tid vi lever i.
Samtidigt som vi aldrig haft det bättre materiellt
mår vi allt sämre.
Samtidigt som vi aldrig haft fler möjligheter att välja mellan
hur vi vill leva blir vi alltmer kluvna i våra val.
Samtidigt som det aldrig har varit enklare att vara uppkopplad
till mängder av människor världen runt har vi aldrig varit
mer ensamma.
*
Det här är ju att förenkla. Det förstår jag.
Om det bara vore så väl, att man enkelt kunde förklara
och hitta en lösning...
Jag är ju "i den åldern" att mina vänners och bekantas barn nu är
tonåringar och unga vuxna.
Varje gång en människa dör slocknar en stjärna.
När unga människor dör blir det fel.
Att dö i andra ändan av sitt liv är mer...okej ändå.
I min bekantskapskrets har sex unga stjärnor
slocknat de senaste åren.
En i en olycka.
En annan av sjukdom.
Fyra har valt att själv släcka sin stjärna.
De var alla unga.
Mitt hjärta gråter. För var och en.
När jag ser upp mot natthimlen ser jag mängder
och mängder av stjärnor.
Men för någon har den viktigaste av dem alla slocknat.
För gott.
Igår släcktes en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar