DET SLITNA SOFFHÖRNET...


Det är juldagsmorgon och det ser ut att bli en fin dag! 

Jag har precis kokat mig en andra kopp kaffe, slöläst nyheter på nätet och 
släppt ut katten. Hunden har erövrat mitt hörn i den slitna soffan.
Vi gillar det hörnet båda två. Men vi ryms, finns det hjärterum så 
finns det stjärterum, eller hur?

Det är tyst i huset. Skönt tyst.

Min juldagsmorgon är ensam. 

Så fort man skriver den där meningen så blir det genast en känsla av
att det skulle vara synd om mig. 
Man skall inte fira julen ensam. Det hör inte till normaliteten.

Det var också temat i många av juldagens nyhetsartiklar, hur sättet man 
firar jul på inte alltid känns okej. Att julen kan bli en
ångestfylld stund, dagar som man bara vill skall vara över.

Många som är ensamma på julen skulle säkert önska att man
hade en familj att vara med, men mer och mer talar man också om de
som längtar efter att vara ensamma på julen och
inte alltid behöva uppleva den traditionella Stora Släkten samlas-julen.

I tidningsartiklarna var det hjärtskärande många som berättade
sin historia om hur de, fortfarande som vuxna människor, åkte av plikt
till släktjularna och bara längtade hem till sin egen vrå. Att få vara för sig själv
och göra precis det man vill! 
Men det är som om det inte skulle vara riktigt rumsrent att få tänka så.

*

Ända sedan jag var barn tyckte jag allra mest om juldagen.
Då min familj strosade runt i pyjamas, man läste sin julklappsböcker
eller lade sin julklappspussel. Man gick och tog sig en bit
mat när det kändes så. En mycket kravfri dag för alla.
Senare har jag insett att min barndomsfamilj nog var mer åt det introverta
hållet, fast det begrep jag inte då. Vi trivdes som det var.
Det var lugnt, rofyllt, stillsamt och galet skönt!

Att vara lite introvert och faktiskt trivas alldeles ypperligt bra i 
bara sitt eget sällskap har jag först på senare år förstått
att egentligen är en stor fördel.
Jag trivs galant med (lagom mycket) människor omkring mig, men jag trivs
minst lika bra för mig själv. Vilket betyder att jag egentligen
aldrig har känt mig riktigt ensam i ordets negativa betydelse. 
I min värld finns inte känslorna ensam och negativitet i samma mening.


Och ändå känner jag ibland hur  jag 
nästan måste försvara mina val av att få vara för mig själv.
Försvara med att det definitivt inte är synd om mig - snarare tvärtom.
Och att jag oftast har haft möjlighet att välja tjo och tjim och glam och glitter
men självmant valt att avstå. 

När jag läser berättelserna i nyheterna om hur någon redan i oktober 
känner ångest inför julen för att det finns så många måste-möten,
måste-mat, måste-klappar, måste-måsten känner jag mig 
plötsligt extra lycklig över min ensamma juldagsmorgon.

*

Att det blev så i år är en slump.

En vecka innan jul fick han som jag delar kylskåp med ett 
arbets-uppdrag till Sydafrika över jul. 
Så där är han - på safari.

Mina grabbar och bror kom naturligtvis på julmiddag 
till mig. Min äldres gosses flickvän hade åkt hem till Sydkorea över jul
så han planerade sova över hos mig även om de nyligen flyttat till
en lägenhet här nära. Men han blev förkyld och ville åka hem för att 
sova i egen säng och inte smitta ner oss andra.

Brorsan har varit kroniskt sjuk länge, hans hälsa har inte blivit bättre och 
en julmiddag tröttar nog ut honom en del, så han ville åka hem
efter julklapps-utdelningen. 

Lillungen bor ju på samma gård, men i egen lya så han smet in till 
sig även han. 

Så ja...jag vaknar till ett tomt hus, tänder julgransljusen och 
drar en lång och njutningsfull suck av lycka över min ensamma
juldagsmorgon. Känner ett sting av någonting - är det okej att känna såhär? 
Men jo, det är det. Jag, och ingen annan heller, skall väl ändå behöva känna dåligt
samvete för att man trivs för sig själv och med sig själv? Gillar att vara ensam?
Jag älskar ju mina människor, men är helt okej med att inte ha dem inpå
huden hela tiden. 

Skall nu breda mig en smörgås av sillröra och efter det lägga lite godis på lagom 
avstånd från mitt soffhörn.
Värma mig ett glas glühwein (gillar inte glögg, för söt) och börja läsa
på min julklappsbok (den från mig till mig...hahahahah....) 

Juha Hurmes bok NIEMI.
Årets Finlandiapris-vinnare. 
Inte en helt otippad julklapp från mig till mig...men det för att jag laddat ner den.
Nerladdade böcker är knepiga för andra att köpa och framförallt att paketera.

Det slitna soffhörnet - here I come! 



JULENS AFTON...


Jag kommer alltid att älska mest av allt den där stunden på julaftonen då
maten är uppäten, efterrättsskålarna slickade och julklapparna utdelade.
Då julens aftonlugn sänker sig. 

Det finns en sådan nästan påtaglig stämning av att allt, precis allt 
är så bra det bara kan vara. 
Just nu och här är livet gott! Riktigt gott! 


Julmaten har slunkit ner och lagt sig skönt tillrätta i magen. 
I år blev det så att julbordet fick genomgå en rätt radikal förnyelse. 
Jag hade tröttnat på en del av de traditionella maträtterna som man 
lagar för att det hör till, men som ingen riktigt orkar äta längre. 
Man tar en matsked eller så och så får det vara. 
Dags för nytänk med andra ord. 

Sagt och gjort. 
Återkommer till detaljerna kring det med recept och familjens utlåtanden.
Det mesta "nya" inlöste faktiskt med bred marginal sin plats på våra framtida julbord.

Julkransen ovan var en av nykomlingarna.

Väldigt enkel att göra (rätt fin så där ur estetisk synvinkel dessutom)
och riktigt, riktigt god med olika ostar och oliver att plocka åt sig.

En idé jag kommer att utnyttja vid andra tillfällen också.
Den är ju inte bara jul. Den är också höst...och sommar...

Helt toppenkrans med andra ord. 
Kanske jag bara är den enda människan i världen som 
inte kommit på att göra kransar såhär???

Men mina människor gillade och det är det som räknas.



Förutom människorna som samlades runt mitt nytänk-julbord och gav
mig just den där rätta julstämningen så
gladde jag mig också åt de mer vilda besökarna i trädgården. 

 Hoppas på lite mer tid under juldagarna att kolla in vilka  
fågelarter som hittat till mina matbord där ute. 
Ett tag nu har det mest varit så att jag fyllt på matlagren i mörker antingen på
morgonen innan jag åkt till jobbet eller på kvällen då jag kommit hem.
Lika mörkt har det varit oberoende.

*

Julens afton för också, för mig, med sig en annorlunda rytm inför vintern.
Det är som om en kulmen är nådd med julen. En slags klimax.

Efter julen med dess hets kommer vintern. 
En stilla och rofylld tid att vara i.

Vackra vintern. Vi väntar på det! 





LJUSETS ÅTERKOMST...


I morse lät jag väckarklockan vila och sov ut. Steg lojt upp och kokade mitt kaffe.
Hunden fortsatte sova nedgrävd i fotändan av min säng, katten låg som en kringla
i korgstolen i köket. Hon gäspade stort och sträckte på sig och spärrade ut sina klor, 
sedan vände hon sig ett halvvarv i stolen och fortsatte sova. 

Kröp upp i soffan med mitt kaffe och morgontidningen. Tände den lilla
julgranen som jag egentligen inte skulle ha, men som var så fin så jag ångrade mitt
ingen-julgran-i-år-beslut och bar in den här lilla skönheten.

Där jag satt och läste om händelser ute i världen och små händelser här hemma
så kände jag hur ljuset ändrade. Det kom så stilla smygande så jag knappt märkte det.
Kände en så svag värme i nacken att jag nästan trodde att det var inbillning men
det var det inte.

Solen, den vackra, väna, bleka vintersolen lyste upp texten i min tidning,
speglade sig i kaffet i koppen och gjorde en skuggkopia av fönstret på väggen
intill julgranen. 

Ljus möter ljus, tänkte jag.



Tidningen vek jag ihop, lade den på bordet och tänkte att det må finnas stunder, dagar då 
nyhetsflödet må tystna. Om inte i världen så i min värld.

Blev sittande en lång stund och bara såg på, njöt och insöp ljuset.

Tänkte på att det är detta vi firar nu när mörkret är som mörkast.
Vi firar ljuset. Dess återkomst.

För någon är det det konkreta ljuset, vintersolståndet, kamelens rygg som bryts.
För någon annan är det ett andligt ljus som kom i juletid. 
Någon kanske älskar mest julens alla juleljus och deras magiska sken.

Oberoende vad man firar, vad som är viktigt för en personligen, finns
där en gemensam nämnare...ljuset.

Ljuset som återkommer. 
Hopp. 
Bekräftelse på längtan. 
Svar.



På tal om längtan. I så många år har jag längtat efter en julgran där belysningen, 
ljusen, skulle få vara i huvudrollen och pyntet vara underordnat. 
Men det har bara blivit ogjort, så länge julgranen pyntades av ungarna
var det självklart att de fick bestämma. 
Sedan har det rullat på.

Men i år! 

Först skulle jag inte ha gran alls, bara en julgren.
Men när det nu blev en ändå
fick den en kostym av pynt som känns rätt för mig.

Enkelt, avskalat, sparsmakat, naturligt.
Något som låter ljuset spela första fiol.
Precis som jag vill ha det!



ÅRETS JULKLAPPSVAKA...


Eftersom vi år för år minskat på mängden julklappar så 
kan en nog inte räkna med att uppfylla julklapps-vakans alla premisser.

Det oaktat satt jag en liten stund nu på kvällen och snurrade in några 
paket i papper och snören.

Tände det tredje adventsljuset och lyssnade på julmusik.
Riktigt mys-all-in liksom.

Nästan så det blev lite för mycket av det goda...nästan.


I år blir det en jul med lite annan sammansättning än vanligt, mer om det senare,
men jag gissar att det kan bli riktigt bra det med! 
Men återkommer till det.

Igår gjorde jag något för första gången. Alltid bra och uppfriskande
med första-gången-grejer.

Jag och min goda kompis samt hennes man blev av med vår 
escaperoom-jungfrulighet på temat:
"Rädda julstämningen"


Oj, så roligt vi hade! 

Just denna escaperoom (med jultema) hittade vi på

Är man ens lite nyfiken på att leka detektiv en timme, 
är man typen som gillar gåtor och att lösa problem, 
boka tid till ett escape-room. 
Det är löjligt roligt!

(Om vi klarade av att lösa gåtan? Hade vi haft två minuter till så; ja!
Stod med sista nyckeln i sista låset då tiden tog slut...så med tanke på 
att vi alla var totala noviser så kände vi att vi med rätt kunde 
känna oss riktigt bra på det vi åstadkom...)




Men tillbaka till idag. 

De flesta av de få klappar är paketerade. De opaketerade seglar ännu 
någonstans omkring i postens rullor och har ännu någon dag på sig att hitta hem.

Sedan skall det bara hittas på verser...

...men det tar vi en också annan dag.

Hundar och katter uppskattar inte verser så värst så 
de får nöja sig med ett enkelt "God Jul" på 
sina paket. 

Aida var först ut med att få sitt paket under julgranen.

Let the Christmas begin!



JULENS PEPPARKAKOR...


Det var en gång en pepparkaksdeg.
En deg som sedan förra året, eller året innan det legat och väntat 
på sin tid i frysens allra mörkaste hörn. 

Vi i det här hushållet hör till den där underliga delen av befolkningen som 
inte gillar pepparkakor speciellt mycket.
Mögelost och annat jox kan rädda det ibland, men pepparkakor 
får inga must-have-känningar hos oss.

Således är det alltså fullt möjligt att finna ett par år gammal 
pepparkaksdeg i frysen.

Jag är på det klara av att det kan finnas släkter, familjer och enskilda personer
som på intet sätt kan begripa en dylik händelse. 
De skakar nog uppgivet på huvudet när det läser sådant här.

En förlorad pepparkaks-själ är jag.
Ja.



Men onekligen kändes det för en, trots allt, relativt medveten person väldigt
fel att slänga bort ett drygt kilo pepparkaksdeg, och att ytterligare spara 
på degen ett år eller två var inte heller ett så smart val. 

Och så finns det en sak med pepparkakor som jag verkligen älskar
och det är doften av nygräddade pepparkakor.

Och så gillar jag lite pysslet - också.

Vi har ju i familjen ändå troget  bakat pepparkakor i alla år då ungarna var små.
Och lite större, ända till för ett par år sedan då.

Inte ens jag har varit sådan jul-maschokist att jag skulle bakat pepparkakor bara för 
att det "hör till". Någon gräns har också jag, så visst har jag njutit av 
både doften och samhörigheten med vilken av mina ungar det nu sedan må vara som 
stått där med blommigt förkläde uppflugen på en köksstol
och med mjöliga händer knådat och stansat fram gubbar, stjärnor och hjärtan.

Visst har jag älskar det. 



Men nu är det en annan tid och jag skulle aldrig satt igång att baka pepparkakor om jag
inte hade fått för mig att städa upp i frysen.
"Fått för mig" är kanske aningen att modifiera sanningen, snarare var jag av nöden tvungen
att försöka göra mer plats i frysen för vissa ingredienser nu till julhelgen. 

Hur som helst, peppardeg fanns och pepparkakor blev det av degen.
Många, många hjärtan. I olika storlekar.

Tillslut var de alla prydligt upphängda på en stång och avgav sin stilla doft
av pepparkaka på glasverandan. Hur mysigt som helst att komma hem till det! 


Jag var riktigt stolt över min fantastiska idé och myste i kapp med tomten.

*

Men säg den glädje som varar? 

Är det kallt ute är en sk kall glasveranda...just kall.
Är det regnigt och fuktigt ute är en sk kall glasveranda...fuktig. 

Fukt och pepparkakor är inte den bästa av kombinationer.
I förra inlägget lärde vi oss att datorer och fukt inte funkar så bra.
På det sättet är pepparkakor och datorer lika.

Pepparkakorna blir rätt snabbt mjuka och mosiga i sin konsistens 
och när det sker så tar tyngdlagen vid och liksom får pepparkakorna
att som värsta Houdinis krångla sig ur snörenas grepp och
kraschlanda ner i den julröda bordduken. 
De tygsta gav upp först, helt enligt Isaac Newtons tankar och 
funderingar, och i skrivande stund är de bara de tunnaste och minsta som 
hänger kvar och försöker hålla uppe illusionen
av en...av en....av....en...


Pepparkakehjärtparrad?

På en glasveranda med alldeles för hög luftfuktighet 
för pepparkakornas bästa.

*

Men hej....jag har ingen pepparkaksdeg kvar i frysen numera.