Ibland blir jag nyfiken på rätt märkliga ting.
Lite vardags-vanliga och kanhända på sitt sätt ointressanta, men
jag gillar när min barn-(sliga)nyfikenhet tar över.
Det skedde förra söndag. Vädret var mer än fint. Riktigt så där höstsoligt
som det bara kan vara en septemberdag.
Hela dagen ledig - bara tid för mig själv - hur härligt?!!
Jag hade planerat att ta en långpromenad på något fint ställe, men
så tyckte min sjuka häl att det där med promenad är nåt jag skall skippa...
Men jag ville så ut, någonstans, vartsomhelst, hitta nya vägar, nya stigar.
Om det så skulle bli med hjälp av bilen.
Jag har en speciell känsla för vattendrag, så landkrabba jag är.
Jag kan ständigt längta mig sjuk till havet, jag älskar att vandra kring sjöar,
men det vatten jag har närmast mig i vardagen är åar.
Åar som blivit så vardagliga under hela mitt liv att de nästan blivit osynliga för mig.
Det är som så ofta, man ser inte det fina man har nästan under näsan på en.
Jag bor alltså ett stenkast från Kervo å. Jag går flera gånger i veckan längs dess stränder
på mina hundpromenader, men jag hade ingen aning om varifrån den startar, hur dess väg till
mina hoods ser ut.
Sagt och gjort, jag sökte upp Kervo å:s källflöde - där allt startar.
Då kommer vi hit, till Ridasjärvi i Hyvinge.
Här startar den 65 kilometer långa ån som går ihop med Vanda å vid gränsen till
Helsingfors och som mynnar ut i Finska viken vid Gammelstadsforsen.
Området fick namnet Gammelstaden först på 1950-talet, men urspungligen kommer det
ju från att det var här man grundade staden Helsingfors år 1550.
Men nu går vi framåt i tiden tills dags dato och motströms tills vi
kommer till källan av Kervo å.
Det är här det börjar.
Kervo å är den största sidoån - biflod kanske det heter på riktigt,
men "flod" känns lite tilltaget - till Vanda å.
Hur som helst är den här det startar.
För ca 12 000 år sedan släppte istiden sitt grepp om området. Efter det var området hav
dit otaliga mäktiga glaciärflöden rann till. Stenar, grus och sand som frigjordes från isens grepp
sjönk snabbt till botten och lagrades där. Vi känner det fenomenet som våra istids-åsar, medan det finkornigare jordmaterialet (leran) flöt vidare och bildade ett lager av lera som på sina ställen
kunde vara tiotals meter djup.
Tiden och landhöjningen gjorde att havet sakta drog sig längre söderut och det
uppstod fåror i den lerjord som istiden "dumpat" av sig och dit ytvattnet
sökte och fann sina vägar att rinna längs med.
I runda tal 3000 år har den nu runnit längs samma fåra, men sakta, så sakta,
söker den sig till nya - enklare - vägar att ta.
Men detta vardagliga, lite tråkiga, smått gråa fenomen till å
som så många inte skänker någon större tanke åt när man är ute
och går med hunden eller cyklar till jobbet är egentligen
rätt fantastiskt!
Från den här sjön, med dess källor, har det runnit vatten i en
jämn ström i tusentals år.
