INGET CHEESY...


Jag är måhända ingen fena på att fota människor. 
Jag fotar hellre skalbaggar och vågor, solnedgångar och vilsna ekorrar.

Men till min fotokurs behöver jag, något motvilligt, rikta min
kameralins mot några, möjligtvis ännu mer motvilliga, modeller som 
i det här specifika fallet bestod av min äldre son.
Överraskande nog ställde han upp utan större mutor. 
På ett villkor. 
Han ville inte att jag skulle ta några cheesy porträtt-bilder.

Så jag gjorde mitt bästa att undvika det.
Och fångade den person han är.

Absolut inget cheesy. 



DÅLIG KARMA...



Något har jag gjort för att reta upp vädergudarna. Det blir smärtsamt
uppenbart för varje sommarvecka nu. 

De dagar jag sitter fast inomhus med diverse arbeten då skiner solen
och det är varmt och vindarna ljumma och ljuva.
Går jag ut blir det mulet inom en halvtimma - ja snabbare än så kan
molnen knappast röra sig.

Lyckas jag ta mig ut till stugan för några dagar ja då blåser det 
med stor sannolikhet upp till storm.
Eller så regnar det. Eller så och - det regnar också.



Något är riktigt ostämt gällande min karma nu.

Vet inte riktigt vad jag skall ta och offra för att få vädergudarna på bättre humör
och bara litelite börja gilla mig igen. 

Ett barn? Gjorde man inte så förr, för länge sedan. När man ville riktigt smöra gudarna?
Aj, att man inte gör så numera? Och dessutom är mina vuxna karlar redan, så det 
kanske inte skulle räknas ändå? 
Utöver det skulle de förmodligen spjärna 
emot med betydligt mer styrka än jag någonsin ens haft...
Ja, lämnar dem i fred då. 
Hunden, katten, gubben? Mig själv?
Njae....vi är nog alla så sega och till åren komna så det skulle förmodligen 
bara förvärra situationen. Bäst att glömma de tankarna då.



Vad gör man då när sommarens vädergudar övergett en
och det är glest med något att muta dem med?

Man värmer bastu. Det gör man här i Norden.
På vintern gör vi det för att värma oss.
På sommaren gör vi det för att värma oss.

För att bevisa ingenting för vare sig mig själv eller någon annan, så
tog jag och gjorde en bastukvast åt oss.
För att vara ärlig så har jag inte gjort en sådan på många, många år,
och den skulle nog inte klara av en kritiskt granskning av någon 
som kan det här med bastukvastar.

Den är inte vacker, men den är en "äkta kvast" där man inte 
fuskar till det med snören eller så. 
Det minns jag från då jag var barn. 
Sådant var viktigt.

Och visst sjutton är det skönt att "piska" sig med en färsk
björkkvast. Och så doftar det så gott! 

Björklöv innehåller dessutom lite saponiner, en slags mild
tvål som hjälper till att tvätta bort fett och smuts från huden.
Så helt ute och cyklade var man ju inte då i tidernas begynnelse när
man kom på det här med bastukvastar.

Kanske det här får min karma att svänga?
Jag har ändå gjort en alldeles egenhändigt hopvirad bastukvast.

Det ni vädergudar! 
Inte alla som gjort det inte. 
Eller nästan alla - men inte riktigt alla.





DEN TIDEN PÅ MÅNADEN...


När jag var yngre var jag mer känslig med hur jag lyckades sova då det
var fullmåne. Numera har jag med tydlighet kommit till den åldern att 
jag insett att det inte händer specillt mycket mer spännande saker
fullmånesnätter än annars, så man kan lika gärna sova.

Och sova. Det gillar jag! 

Men så finns det då fullmånesnätter då till och med ett sov-proffs, som jag, vaknar, vakar,
vänder och vrider på min kropp tills lakanet blir till en tvångströja och ögonlocken vägrar 
hållas fast. Efter att ett par timmar glott på det dunkla sovrumstakets panel gav jag upp.

Okej, då kan man ju gå ut och fota fullmånen då.
När det nu engång är fullmåne.

Innan jag fört min långa dialog med mig själv huruvida det är en
bra idé, trots allt, att överge sängens värme och ge mig ut med kameran,
hade månen givetvis gått och gömt sig bakom tunga regnskyar.

Men då var jag ju redan ute. Med kamera.
Och ryggsäck. Fullt utrustad.

Då går man inte in igen. Nej, det gör man inte.


Traskar till ån som ligger här intill. 
En skön dimma stiger upp över fälten intill. Det är ju fint.
Solen har inte ännu stigit upp och natten är rätt så mörk.
Hade gärna sett en älg eller en hjort eller ens en hare posera i en 
lämplig pose på åkern, men det enda jag såg var några trastar som 
skuttade omkring på vägrenen. 

Och en kvinna som var ute med sina två rottweilers. 
Tydligen berördes resten av befolkningen inte märkbart av fenomenet fullmåne.

Så det var stilla och lugnt.


Fortsatte min tidiga morgonpromenad till ett ställe som är, om möjligt, ännu 
mer tyst och lugnt nämligen den närliggande gravgården.

Det som inte var så lugnt var det där automatiska
bevattningssystemet.

Om man uttrycker det på det sättet att systemet inte
tar speciellt mycket hänsyn till morgontidiga fotografer som
genar hem genom gravgården.


De går på när de går på.
Och det blir snabbt blött.

Ja.



SOMMARENS VARMASTE DAG HITTILLS....



Det är äntligen så mycket sommar man kan önska sig.
Sol och skön vind och värme! Klarblå himmel.
Det känns som sommarens varmaste dag hittills idag! 

Det lilla kruxet kunde vara då att jag suttit fast framför datorn
med sådant som bara måste fås gjort...helst igår hela dagen.

Men nu när det är gjort så skall jag ta och 
leka semester ett par veckor faktiskt. 


Han jag bor med har tyvärr fullt upp och lite till med jobb så
det blir att hitta på något på egen hand eller lura med 
någon kompis. Eller någon unge. Får se.

Allt beror ju på det där arma vädret.
Sommarvädret.

Blir det regn eller solsken?
Vind eller hetta?






Oberoende tar jag och gör nada vettigt i ett par veckor från och med NU.

Kompassen - och vädret - får visa
vilken kurs som känns bäst i Sommar-Finland.

Yep.

SparaSpara

SALTKARET...


I Svedjehamn i Björköby, mitt i Unescos världsarv, ligger Saltkaret.
Härifrån kommer man också iväg på ett par vandringsleder som jag 
någon dag, med bättre tid,  gärna vill vandra på.

Nu blev det bara ett snabbt besök upp i Saltkaret.



Härifrån ser man fantastiskt bra randmoränerna, tvättbrädesmoränerna eller DeGeer-moränerna.
Kärt barn har många namn...
De har bildats vid kanten av istidsisen då den smultit undan. 

Kvarkens skärgård är Finlands enda naturarv på Unescos lista av världsarv.
Vi delar det världsarvet med Sveriges Höga kusten på andra sidan viken. 
Det statuset har vi tillsammans fått för att det är här man bäst kan 
uppleva landhöjningen.

Under istiden låg här ett tjockt täcke av is och tryckte ner jordmassan.
Just här, vid Kvarken och Höga kusten på den Svenska sidan, var isen som 
tjockast, mellan två till tre kilometer tjockt. 
Det är mycket is det...

Den enorma mängd is gjorde att jordskorpan på sina håll pressades ner 
upp till 800 meter under sin ursprungliga nivå. 

Jag blir helt tagen av insikten att något kan pressa ner urberg.
Jag har ju läst om det men att trycka sina händer mot ett berg och tänka att något
har en sådan styrka att det rubbar berg - det är helt otroligt.






När sedan istiden fick börja ge sig och istäcket minskade startade
landhöjningen. Lite som om Moder Jord äntligen kunde dra efter andan igen! 

I början gick landhöjningen snabbt, mycket snabbt, mer än tio centimeter
per år, men med tiden har det saktat av och är nu någonstans vid 
80 cm på hundra år. 
Det är ju som de där första andetag man tar efter att haft en tyngd på sitt 
bröst. Men med tiden blir andningen lugnare.
Jag vill tänka det så.

Men fortfarande är landstigningen så kraftig här att en människa under 
sin livstid kan med blotta ögat se hur landet stiger upp tillbaka till vad det varit. 
Ingenstans i världen sker det snabbare än här.




Och även om man fullständigt struntar i istider och landhöjningar så
är det här ett fantastiskt fint ställe att åka till och bara uppleva naturen.

Nästa gång jag har vägarna hitåt skall jag ta vandringsskorna med
och lite mer tid och en ryggsäck med kaffe och smörgåsar. 

Kvarkens skärgård - I'll be back!