SPRETIGA TANKAR...


En tid nu har jag under lediga stunder suttit och läst bloggar och andra
texter om minimalism. Jag är överraskad över att det finns så mycket skrivet om det.
Jag hade liksom inte riktigt fattat att det verkar vara en minimalist-boom på gång.

Lite tudelad till det kanhända. Jag vet inte.
På sitt sätt är det ju bra, riktigt bra, att man börjar ifrågasätta sitt
beteende som konsument. Och även om det nu verkar vara en "modegrej" så
får man ju hoppas att många av de som prylbantat faktiskt inser att
man inte behöver så himla mycket grejer och inte hastar och köper nytt om ett tag.


Jag undrar och funderar över hur det kommer sig att det blivit en sådan grej det här?
Är människor på riktigt trötta på sina mängder saker?
Har man insett att man aldrig kommer att kunna uppnå, vare sig 
ekonomiskt eller tidsmässigt, den där totala lycksalighetskänslan av 
att samla på ting och sedan tvärvänt och letar efter lyckan där. 

För det är väl på något plan lycka vi söker - hela tiden?


Personligen har jag upplevt att genom att rensa och skala av
här hemma så har jag nog inte blivit speciellt mycket lyckligare
om inte olyckligare heller - tur det. Heh.
Men det som jag tycker mig känna av är en slags friare känsla. 
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det är mera
en väldigt diffus, men skön känsla av att hemmet, eller mina saker, liksom inte
förväntar sig så mycket av mig. 

Ja, med förväntingar menar jag främst tid i form av städning, 
ordnande, vårdande och pyntande helt enkelt.

Min främsta last, om man nu vill kalla det så, har väl varit "pynt".
Saker jag köpt, fått, ärvt. Och som jag tycker är vackra.

Jag kan inte slänga bort den krusidulliga sockertången som min 
mormor använde. Inte så mycket på grund av mormor - henne minns jag 
nog även utan sockertång - men för att sockertången är så vacker. 
Och den gjorde sig så bra på bild då jag tog foto till en kokbok. 
Och bordduken med de blå rutorna, som jag aldrig skulle duka
fram privat, men som blev så fin på bilden till en hemsida.
Ja...ni ser mitt dilemma?

Utan att jag tänkt på det så visade det sig att jag hade en hel del grejer
i mina skåp som jag egentligen hade där för att de var 
fina och vackra, för att jag kanske skulle behöva dem till ett fototillfälle.
Kanske. 

Jag började min rensning där. Plockade ut allt, alltså allt, som jag 
absolut inte använder i vardagen själv, eller ytterst sällan i alla fall och
sedan dela upp den högen i två högar. 
Sparas/Slängas

Sparas högen åkte in i ett skåp som jag namngav mitt 
Rekvisitaskåp.

Dit kan jag gå när jag behöver fota något med en sockertång.
Eller ett vapenfodral i läder, eller ett gammalt spetslakan.
Ja, ni förstår?

Och plötsligt hade jag förvandlat en massa prylar som tagit plats i min
vardag till prylar som finns att tillgå om jag behöver dem.
De hade fått en annan roll.

Nu gör ju inte det här mig till en minimalist, långt ifrån, men det hjälpte mig 
att rensa upp i de skåp, de lådor och de hyllor som jag använder dagligen.
Mina kökslådor ser - och känns - rensade, rena och...nästan tomma ut.
Precis som jag vill att de skall kännas.
I Rekvisitaskåpet gömmer sig skatter av vackra skedar och gammalt porslin
i väntan på fotouppdrag.

Kvar i linneskåpet blev två borddukar jag på riktigt använder mig av.
Det är rätt skönt att öppna linneskåpet nu...

Så även om jag har en del av dessa "onödiga" prylar kvar så 
finns de nu på ett ställe där de inte stjäl utrymme i min vardag
men där jag kan nå dem om de behövs - tex till ett foto. 
Den här rensningen resulterade i att en hel del av sådant pynt som 
jag vanligtvis hade framme också fick åka in i Rekvisistaskåpet
för jag insåg att de egentligen hade samma status.
Det var nog där de hörde hemma. 

Jag vågar påstå att det är skillnad på att ge saker olika
roller. Jag delade in mina i 
Saker som behövs och i Rekvisita.

Sedan gäller det ju att se till att det inte börjar rinna grejer åt andra hållet.
Att rekvisitaborddukarna skulle börja flytta tillbaka till linneskåpet.
För egen del tror jag inte det. Skulle Rekvisitaskåpet bli fullt är det 
dags att rensa och ge vidare som gäller. 

Och jo, det här kändes riktigt bra! 
Riktigt många grejer flyttade på sig från att ha varit 
"hempynt" till "fotorekvisita"
och även om det låter märkligt så är det en stor skillnad
på det mentala planet.

*

Så även om man skulle vilja minimalisera, eller optimalisera sitt hem,
 men inte riktigt vill avstå, eller slänga bort grejer som man är osäker på 
om man vill ha kvar. Jag tror det är rätt så vanligt...
Testa med att ge det en annan roll och samla ihop allt på ett nytt ställe.
I en låda, i ett skåp och känn efter hur det känns att få utrymme 
bland vardagssakerna och efter en tid så kanske man kan släppa iväg 
något av det man packat ner och trodde sig behöva.

*

Så här kan man kanhända äta av kakan och ha den kvar - ett tag i alla fall.
Med tiden kanske man inser att man inte gillar kaka längre...


ELD...


I går kväll var jag på väg hem från ett möte då jag såg en enorm rökpelare stå
upp från ett bostadsområde i närheten där jag bor.

Trafiken dirigerades lite andra vägar på grund av branden och för att uttryckningsfordonen
skulle komma fram snabbt och jag tänkte att jag kan stanna på en p-plats och 
vänta ut yrseln.

Hade kameran med och gick en sväng mot brandplatsen. 


Redan då hade rökutvecklingen minskat och elden började vara under kontroll.
Imponerande att se alla dessa räddningsmannskap jobba.

Och liksom tacksam för att de finns.
Och gör det jobb de gör.



Branden hade startat i en gårdsbyggnad - eventuellt en  byggbarack - på ett område där 
nästan färdiga höghus stod klara. 
I närheten av branden stod flera gastuber som polisen, då jag kom till platsen, 
 hade skjutit hål i såde inte skulle explodera. 
De stod där och väste i branden.








Idag kunde jag läsa på dagstidingarna att det 
tydligen varit barn i 10-årsåldern som hade lekt med...ja, elden.

Gör inte det! 

Visst är det frågan om minderåriga barn som inte kan dömas för brottet de gjort.
Men de, eller i nuläge deras föräldrar om man anser 
att de inte övervakat sina barn bra nog, 
kan oberoende bli ersättningsskyldiga om det vill sig illa.

Den här brandens kostander uppgick till en miljon eller mer. 
Inte bra.

*

Lek Inte Med Elden.
Aldrig.



HUR TOMT KAN ETT HUVUD BLI...


...fast på ett skönt sätt ändå.

Eller, vete fan?

I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till en kurs i kreativt skrivande.
Dag ett var idag. Och man kan kanhända uttrycka det som så att jag krupit
en liten bit utanför mitt bekvämlighetsoråde.

Inte för att skrivande i sig är något som helst problem för mig,
men att få till det på det där sättet att det fångar läsaren.

Någon torr faktatext kan jag väl krysta fram om det behövs. 
Ibland gör det.
Och så spottar jag ur mig rätt aktivt, om nu inte totalt värdelöst, 
så ändå rätt anspråkslöst, vardagsbabbel här på bloggen.

Att skriva fiktivt är för mig helt främmande.

Jag har alltid sagt att jag skulle älska att vara författare.
Bara det lilla problemet att jag inte vet vad jag skulle skriva om.

Samtidigt inser jag ju att man, precis som med allt nytt man vill testa på,
i det här fallet behöver skriva de där riktigt urusla texterna för att sedan
kunna gå vidare. Och ja, de texter som jag petade ner på pränt idag,
ja de satte inte ribban speciellt högt för var jag skall börja...

Det var överraskande tufft att skriva fiktivt.
Kursledaren Mia Franck hade riktigt bra uppgifter åt oss.
Har väl tagit mina första små stapplande stegen in i den världen.

*

Men trött är jag i huvudet.
Och ändå sitter jag här och skriver?
Jo, det är ju det som är så paradoxalt med det hela?

Att skriva har alltid varit ett sätt att koppla av för mig.
Bloggen har ständigt varit mitt lugna rum, min nedvarvning.

*

Hade lite funderat på att plocka fram texten vi jobbat med 
under dagen och kanske lite jobba på den.
Som huvudets tankar och fokus känns nu så
är det just det jag inte skall göra.
För att inte förvärra situationen...heh. 

I morgon blir det fortsättning.
Så intressant! 


HÖGHOLMEN ZOO...



(en liten känguru)

Jag hade redan kört in till Helsingfors för att leverera plantor 
och sedan mötas för vidare planeringar då jag får ett samtal
om att mötet är inhiberat pga sjukdomsfall. 
Plantorna kunde jag dumpa av som avtalat, men resten av dagens
program sket sig...om man säger så. 

Eftersom jag, och lillungen som jag hade med mig som chaufför 
(han har precis fått körkort och får öva lite på det), råkade befinna oss
rätt så nära Högholmens zoo i Helsingfors så tänkte vi att varför inte sticka sig in där?

Varken han eller jag har varit där sedan han var en liten grabb.

Högholmen är ju en riktigt fin zoo - och en av världens äldsta faktiskt. 
Även om jag på ett plan kan ha mina åsikter om att ha
vilda djur i fångenskap överhuvudtaget, så förstår jag att det myntet också 
har två sidor och inser att djurparker för många utrotningshotade djur är enda sättet att 
överleva. Genom att forska hur dessa zoo-djur lever, deras beteende och så vidare, så
får man ju också dyrbar kunskap om hur sköta om och skydda de vilda djurstammarna. 


(det finns de som tar det här med att byta från vinterpäls till sommarpäls på största allvar)


När jag sakta vandrade runt mellan djurens burar och inhägnader, så lyssnade jag mycket på
vad andra människor pratade. Det var många barn som alldeles tydligt var ute på utfärd med
sina mor- eller farföräldrar. Man märker att skolorna slutat, men att föräldrarna inte har 
fått semester än. När jag lyssnade på diskussionerna mellan "mummuna och fafana" och 
de små barnen så tänkte jag hur viktigt detta med zoo ändå är.

För barn blir det så konkret att se. Och så många kloka ord om 
hållbar utveckling och naturskydd, ekologi och natur som jag snappade upp i dag
gör mig riktigt glad och optimistiskt! 

Heja, alla "mummun och fafan" som tålmodigt upplyser sina barnbarn! 
Och heja alla barn som lyssnar! 

Sen finns det ju förstås av alla varianter.
Jag talar nu om människor.



När man kommer i land på Högholmen så finns där skyltar om att lämna 
de fåglar som häckar på Högholmen i fred och runda boet på håll - om möjligt.
Gäss kan ibland ha lite kort stubin och försvara sina bon, 
och ungar och då tipsades det att om en gås anfaller 
så skall man bara göra sig så stor som möjligt genom att 
lyfta armarna åt sidorna och uppåt.
Mycket bra tips! 

Säger jag med liten erfarenhet av att uppföda tamgäss. 
Och de här vitkindade gässen som häckar på Högholmen,
och i en massa andra parker i Helsingfors, är nästan 
som om de var tama.

De allra flesta människor gick lugnt förbi och gässen brydde sig 
föga då de inte upplevde människorna som något som helst hot.

Men så fanns det Den Där Familjen som tog skyltens budskap som en regel
och upplevde varje gås som ett potentiellt hot. Ungarna skrek och sprang
som vilsna höns (förlåt hönorna...) och mamman och pappan stod 
och buffade upp sig som jag vet inte vad, medan gässen mest bara glodde
och såg ut att tänka:

- Jag vill ju bara gå och beta lite gräs...okej? 

*

Bara för att visa så gick jag och grabben lugnt förbi gässen och
de kunde inte bry sig mindre. 
Jag hoppas den familjen, på ett bra sätt, kom en liten bit närmare naturen
under sin dag på Högholmen.
 Och insikten att allt i naturen är inte farligt.
Men det mesta är härligt! 


Själv har man väl blivit så till åren att de där riktigt tuffa 
djuren, som lejon och tigrar, kanske inte lockar på samma sätt men 
att hitta en badande Macropygia (gökduva) kändes fint.

Likaså mangusterna.

De är så sympatiska på nåt vis.




Sedan blev det riktigt fredags-rajtan-tajtan, 
överraskande nog, i sköldpaddornas bås.

De tog god tid på sig.
Sköldpaddorna.

Verkar vara typer som går till grunden med vad de än gör.







Så blev det dags för oss att ta en lunch.

Vare sig jag eller grabben var så där vrålhungriga att vi skulle 
fått för oss att testa någon av restaurnagerna på zoon, men vi hittade en
hamburgerkiosk som enligt grabben hade riktigt goda hamburgare.
Även om de kanhända behöver öva lite på det här med att 
få allt beställt till kunden samtidigt och inom rimlig tid...

Det var inte mycket människor i farten och vi hamnade ändå att vänta 
över en halvtimma på våra pommesfrites. 
Då var hamburgaren uppäten för länge sedan...

Hade inte varit skoj att vänta så länge på mat med små-ungar som 
sprungit runt på zoo ett bra tag och jobbat upp en rejäl hunger.
På finska finns ett ord "nälkäkiukku" som är så himla beskrivande.
När man nästan blir lite primitivt sur och bitter och inåtvänd på grund av 
hunger och lågt blodsocker. Finns ingen bra översättning.
Hungerilska? 
Höh...inte alls samma pondus i det ordet.

Just det ja, vi hade en rätt så påträngande gäst till lunchen.
Hon förstod inte alls att vi ansåg att hon kanhända borde käka
något annat än våra pommesfrites.




Själv tyckte jag att det var skoj att kolla på björnarna.

I augusti kommer jag att ha förmånen att åka upp till Lappland och fota
björnar "på riktigt".

Skall bli intressant så sjutton! 
Mer om det sen.




Och ja, ingen zoo utan en lejonbild.

Alla kattdjur låg och dåsade i solen då sommaren äntligen bjöd
på en nästan riktigt varm dag! 

Och här är Han. 
Kanhända ändå The King.

Med en tass lika stor som hela min katt.
Och ändå släkt.
På håll. 



EXAMEN...


Storungen gick och tog sin examen han.
Fick en ros och papper på vad han nu är och kan. 
Fick utstå pussar och kramar och hela det köret.

Han är lite som sin mor och inte så värst till sig och från sig över småstyva 
ceremonier och sådant även om han i övrigt gärna står i centrum.
Då det gäller sak - liksom.
Eller så skall det vara härligt lössläppt och ledigt.

Men ceremonier....nja....inte kanske helt vår grej.



Hahahaaah....så har han dessutom ärvt min "bekymemmersrynka" i panna.
En blir ju lite öm i hjärtat när man ser på sin planta som vuxit till sig till 
ett sådant ståtligt träd med så starka grenar och djupa rötter att lita på
då livet stormar.

Daniel, jag älskar dig så!