MINIMALISM...?

Jag blir nog aldrig en minimalism i dess mest renläriga linje.

Jag är alldeles för glad i vissa, måhända helt onödiga ting, 

för att ens nämna ordet minimalism. 

Men jag gillar tanken, jag gillar -ismen, jag uppskattar värderingarna.

Och jag är så glad att jag hittade en lite mer passande term

för vad just jag känner att jag kunde passa in i.

Nämligen: optimalist.

Jag gillar nämligen att inte ha en massa sådant som jag verkligen inte behöver i mina

knutar, men känner att jag kanske inte ändå är hard core nog att kasta ut 

allt onödigt. Även om tanken är lockande.

Men då kommer vi till - vad är onödigt?

Egentligen tycker jag att det här är ett rätt motbjudande i-landsproblem,

att här oja-och-voja sig över att man har för mycket saker.

Men samtidigt tycker jag att det är bra att man vaknar till och 

inser att konsumtion och att äga en massa onödiga saker inte är någon 

som helst lösning på något alls.

Sedan jag köpstoppade för något år sedan i ett halvår ungefär så

har min konsumtion ändrat sig. På det sättet att jag inte längre, ärligt sagt, 

känner speciellt mycket nöje i att shoppa. 

Och det är ju bra!

I och med att jag flyttat runt i rätt bra takt de senaste åren 

har säkert hjälpt till att inse hur mycket man egentligen släpar på.

I min senaste flytt åkte massor med böcker bland annat till bibban i min dåvarande 

kommun, och bara en bråkdel åkte med mig.

Häromveckan blev jag påmind om att jag hade några flyttlådor böcker

i förvar på stallvinden...vad hade jag tänkt med dem?

Under en stund hade jag ett lite ångestfyllt farväl av böckerna

innan jag lastade dem på släpvagnen som skulle föra 

alla dessa skrivna ord till berättelsernas himmel. 

Men jag hade läst dem alla. Alla ord.

Plötsligt kändes det som att ha längtan till mat jag ätit för

tiotals år sedan. Och det känns inte speciellt okej?!  

Varför håller vi så hårt fast vid vissa grejer?

Vilka osynliga band binder ihop oss?

Hemma, i köket, fortsätter jag utrensningen.

Plockar fram allt jag har i mina kökslådor.

Såååååå himla mycket är det inte, men känner spontant att 

där finns en hel del jag gott kan leva utan.

Och hur rätt hade jag inte där?

Vänster uppe: Champagnevispel. 

Vem behöver? På riktigt? Någonsin? Någonstans?

Jag veeet, jag fick den till gåva - lite på skämt. Men den har bott i min kökslåda i många år.

Och har aldrig använts. Aldrig.

Och så två köttyxor. 

I en vegetarians kökslådor? 

ja...no comments, liksom! 

Och så kommer vi till osthyvlar.

Vi är två personer. 

Sex osthyvlar.

Hade det ens varit "bara" fyra hyvlar hade man kunnat motivera det med att:

 tänk om 

vi BÅDA  plötsligt kände stor lust att hyvla ost med 

BÅDA händerna precis SAMTIDIGT.

Men. 

Hur ofta händer det? 

Precis. Aldrig.

Passar på och plastbantar på samma gång och ratar de med plast skaft. 

Det blir inte mindre plast i världen just när det gäller dessa bestick, det vet jag, 

men de är borta från mitt kök och i och med att jag kommer att ge dem vidare

så hoppas jag att någon annan kanske undviker att köpa nya - med plastskaft.

Det är kanske petitesser?

Knivvässare. Jag behöver inte två.

Behåller den vackrare. Den är både äldre och bättre.

Ofta är det så.

I mitten uppe:

Glasspinnar till att göra egen glass. 

Det här är absurt, tänker jag. 

Jag gillar inte ens glass....

Snurrorna att kapa deg med? Gissa vilken jag behåller?

Den med träskaft eller den med plast?

För två behöver jag verkligen inte. 

Förstår inte ens hur det kommer sig att jag har två?

Kanske är den ena från min mammas hushåll? 

Nå...nu är ett kök för litet för två degskärare.

Och så fotsätter det...

Två äggskärare? När har den andra smygit sig in i mitt kök?

En räcker - tack bara.

Och glass-skopa.

Som sagt - jag gillar inte ens glass...

Vinflasköppnare finns dock bara en. Den är viktig att spara. 

För honom i hushållet som gillar öl finns två öppnare.

Den andra kan förvaras ute i bastun. Så tänkte jag.

Slutligen ryms allt från vinöppnare via salladsbestick

till ostknivar och sushi"mattor" i samma korg.

Här samsas stekmätare, såsslevar, fileringsknivar med

äppelklyftare och grillgafflar. 

Här finns allt det jag behöver.

I en enda liten korg.

Och även här kunde man skala av om man ville. 

Skaldjursknivar och gafflar med kräftmotiv kanske inte är en 

akut livsnödvändighet?

Men nu är jag ju ingen minimalist. På sin höjd en optimalist. 

Åtminstone på väg åt det hållet.

Samtidigt som jag tycker att det, på ett personligt plan, faktiskt är väldigt skönt 

att skala av och skala ner sitt eget berg av ting så är det beklämmande att 

vi har detta i-problem i vår del av världen. 

Att vi har för mycket grejer helt enkelt.

Att vi egentligen mår apa bland alla våra fina ting.

Det känns helt absurt. 

Känner mig inte speciellt "duktig" som nu rejält rensat ut i köket.

Jag känner att jag aldrig egentligen borde ha köpt dessa grejer ens. 

Att jag borde ha vetat då vad jag vet, och känner, nu.

Men man lär sig, blir klokare, med åren.

Får man hoppas i alla fall.

Det finns nämligen vissa Trump(na) män som inte verkar begripa.

Vi har bara en jord. 

Punkt.

NY LEKSAK...

Till hundra procent har jag - hittills - tagit mina (vilda)djurbilder utan desto mer

gömsle än en grankvist, gles vass eller det som råkat finnas i närheten.

Det här med att fota från gömsle är en helt ny värld för mig. 

Men som det nu är med så mycket som man snöar in sig på,

man vill bli bättre, utvecklas och uppleva nytt.

Så jag köpte mig ett gömsle. Ett tält där man är skymd, men ser åt

fyra håll själv.

Som man kan tänka sig är tältet framtaget för jakt, men skall

väl funka lika bra, om inte bättre, för fotografering.

Åtminstone ur objektets synvinkel.

Med kameran som vapen förblir ju djuret oftast i alla fall med livet i behåll...

Under några blåsiga dagar i skärgården riggade jag upp gömslet.

Att jag sedan inte satt många eller ens långa stunder i gömslet berodde 

på många olika orsaker. 

Det blåste friskt och då brukar det inte vara så mycket på G i våran vik.

Men gömslet var riggat, och ja...inte så mycket mer än det, denna gång.

Det hände nada spännande i viken.

När jag skulle åka iväg tog jag ner gömslet.

Det kunde ha blivit kvar, men var lite osäker på när jag hinner återkomma,

och så tänkte jag att det kanhända är onödigt att vinden tar och rycker och river 

i linorna helt i onödan. 

Det är ju ett huj bara och så är det inpackat och ett annat huj så är det uppe igen.

Det är där vi kommer till skälet bakom detta inlägg! 

Att "poppa upp" tältet är ingen konst.

Att få hopskrynklat det igen till den lilla rulle den skall vara inskrynklad till

är inte fullt så enkelt.

Eller enkelt i sig, men jag kommer  a l d r i g ihåg hur man gör.

Går in och googlar. Och den filmsnutten tänker jag lägga upp här längst ner.

Så jag hittar det enkelt - när jag nästa gång glömt hur man gör.

För ihop går den - med några enkla små grepp.

När man vet (och minns) hur man gör.

Innan det kan det hända att en utkämpade några svettiga minuter 

innan en gav upp och gick in och googlade - ja...

Nå, när jag kom på de rätta greppen så var tältet 

besegrat och instuvat i sin påse på nolltid.

En hund får agera måttstock. 

Slänger grejerna bak i bilen. Där är de oftast ändå med.

Bra att veta var man har sina saker.

Som nu.

Jag vet precis var jag skall hitta videon som påminner mig om hur man

skrynklar ihop ett gömsle.

Heh.

STANNA KVAR...

Alla andra åkte från stugan igår, medan jag valde att stanna kvar 

en dag eller två. Hundskrället och jag.

En envis handledsinflammation hindrar mig från alla former av

fysisk aktivitet som involverar högerarmen och det är - frustrerande! 

Sitter i stället och knåpar ihop moodboards för ett framtida projekt.

Med vänstra handen - helt konkret.

Klick - klick - äh - klick...går rätt långsamt.

Gårdagen var bland de varmaste dagarna hittills i sommar.

Satt en god stund och läste i solen och märkte när kvällen kom

att det minsann sved smått både på de vinterbleka smalbenen 

och till och med på nästippen.

När kvällen kom satte jag mig en stund på bryggan och följde med svalornas pynjande.

De är ena snabba rackare minsann och inte alldeles enkla att fånga på bild.

Än mindre närbild.

Först när jag kom in märkte jag de mörka molnen på bilden.

Det började dra ihop sig till regn?

När jag gick och lade mig vid midnatt och precis hade släckt 

lampan lystes sovrummet upp av sommarens första blixt.

Det hördes ett muller på håll.

Kollade min "blixt-app" och visst var det lite blixtar på skärmen också.

Sydväst om Hangö, men på riktning hitåt.

Riggade upp kameran på stativet. Kokade en kopp te

och inväntade åskvädret.

Det orkade aldrig ända fram.

Bara en stilla regnskur och muller på håll.

*

Idag har vinden vänt. 

Det blåser kallt, kallt från självaste ishavet.

Det märks - och känns.

Blir nog en skogpromenad ikväll istället för strandhäng.

SAKNADE...

Några dagar ute i skärgården och saknaden av fåglar är påtaglig.

Det är tyst i viken, det är tyst i skogen, det är som om alla försvunnit?

En del fåglar ligger säkert och ruvar, men ändå.

Kan den iskalla våren gjort sitt? 

*

Om det är den iskalla våren, eller något annat så har jag känt mig 

både frusen och hängig ett par dagar. 

Krypit in mellan täcken och filtar mitt på dagen och slö-glott på film.

Det händer inte speciellt ofta. Vare sig att jag bäddar ner mig

i sängen mitt på eftermiddagen eller att jag glor på film.

Men jag kunde vänja mig.....*fniss*

Utöver det har jag slöläst på bloggar om minimalism.

Jap, ni läste rätt.

Hon som älskat ting tänker om här.

Jag börjar mer och mer känna att det skulle vara skönt att göra sig av

med en massa onödigt dravel som man samlat på sig under åren.

Läser glupskt! Intressanta tankar! 

Tänk om?!

När jag slutade mitt förra jobb, så var det många som tänkte och trodde att

jag skulle starta upp något med inredning, kanske blommor, något sådant.

Men jag ville plötsligt inte. Kände att jag inte längre är den personen som

skall försöka få människor att konsumera mer. 

Jag är glad att jag lyssnade på mitt inre där.

Det hade slutat i fiasko. 

*

Blir avbryten i mitt funderande av att Smilla, den glada labbisen 

från stugan intill kommer förbi en sväng.

I och för sig var det nog min hund som smet dit först och 

som nu i sin tur lurade med sig Smilla hit.

Det är skönt att de går ihop så bra! 

Men i vattnet går de inte ihop. Min vägrar så mycket som doppa

sin klo. Hon skyr vatten som om hon trodde självaste pesten

hade sin boning där, medan Smilla tar fyra steg på land innan följande dopp.

Min doppade sig senast...aldrig någonsin. 

Inte frivilligt. 

Går ut en kort sväng innan skymningen kryper in över klipporna.

Svalorna har sin vana trogen ändå bosatt sig under bryggan. 

Skönt att någon är hemma av vikens invånare.

Tänder brasa och fortsätter läsa om minimalism.

Jag kan inte riktigt släppa det.

Känner stark lust att rensa bort, städa ut och sopa rent.

Jag blir aldrig en renodlad minimalist, det vet jag.

Men att göra sig av med onödigt kräsä - det vet jag gör gott.

Och att inte ta in onödigt heller - kanske ännu skönare.

Ja, ja...vi får se.

BLOMNING...

Varje vår finns det en stund som jag längtar så till.

Ett doftminne som behöver uppdateras årligen för att inte

försvinna från minnespinnen.

Det är den där stunden då man stiger in i ett växthus.

Det doftar jord och fukt och värme och grönt.

Alla växthus har inte den rätta doften, den är starkare och

mer äkta i de där lite äldre växthusen med jordgolv. 

Jag ser till att besöka åtminstone ett sådant växthus varje vår.

Däremot har jag blivit betydligt sämre på att köpa hem sommarblommor, 

vilket kanske inte gör mig till den mest lukrativa kund där jag 

drömskt går omkring och sniffar jord-doft.

Nickar ett "tack och förlåt" när jag går ut tomhänt.

Jag behövde bara uppdatera doften.

Styr kosan mot stugan och ser att julrosen

övervintrat och står glatt där och vippar i kvällssolen.

Och jag känner mig välkommen.

Att en liten blomma kan göra skillnad.

Kanske jag sen också behöver mer blommor i mitt liv?

Kanske alla behöver det?