MÖTE I SKOGEN...


I går kväll gick jag en sväng i skogen vid skymningen.
Jag är riktigt kass på att känna igen fåglar på sin sång, så tänkte att jag skulle
öva upp mig lite. Det gick väl sådär.

Som det så ofta händer när jag går i skogen så går
jag plötsligt helt i egna tankar och vad inte speciellt
fokuserad på vem som kvittrade i träden omkring.
Kanske för att det inte var så mycket kvitter ändå. 
Tack för det kalla vår! 

*

Skulle precis vända hemåt för det hade blivit ordentligt skumt i granskogen.
Så plötsligt står den där framför mig och knäpper med öronen.

Älgen.

En stund stod vi och glodde på varandra, innan den
lugnt vände rumpan åt mig och förvann in bland granarna.

Jag gick hem.
Det var ett trevligt möte! 



ÅRETS FÖRSTA GRILLKORV...


Den är magisk. Det vet vi alla. Och att äta ute första gången. Det är också magiskt! 

Men innan vi är där så får vi lov att backa lite. Vi tar det här med kol först.
För ett antal år sedan började min exkollega med kolning i mila, 
en urgammal tradition som mig veterligen ingen annan i Finland sysslar med.

I fem års tid nu så har de varje år tänt sin mila och tillverkat kol.

Jag skall inte gå in på ett område jag inte (än) vet så mycket om så bäst att 
ni läser mer om kolmilning HÄR på Malmbacka

Rysligt intressant! 

Jag skall absolut vara där i höst när kolmilan tänds.



Tills dess får jag nöja mig med att tända årets första grill med äkta inhemsk Malmbacka-kol.
Vi som bor och rör oss i Västra Nyland har ju tur för det är i Snappertuna Malmbacka ligger.
När jag körde förbi för att plocka upp min kol-påse, så hade jag tyvärr lite 
tight tidtabell, men när den här påsen är slut, så återkommer jag och tar minsann
lite bättre tid då för att hinna gå natur-/info-stigen på Malmbacka 
som snabbt kikat verkade jätteintressant!

Jag återkommer till det! 



Men idag var det som sagt grillöppning. Något blygsam sådan, men dock.

Gubben och jag sammanstrålade på stugan för ett dygns semester och 
forstätter sedan åt olika håll igen. 

Och ja, det är min soyakorv som ser ut som om den hade fått jobbiga utslag,
 medan gubbens 87% kött-korv inte ens att börjat inleda 
sin mognadsprocess. 
Skall bara komma ihåg att inte slänga dem på grillen samtidigt nästa gång...




Och jaaaaa...vi käkade ute första gången för i år! 

Det var friskt, ja. Det var nästan litelite varmt, ja. Och alldeles underbart
att igen återuppleva doften av grill, känslan av sol och (lite) värme
och ljudet av vågor och skränet av måsar.

Nu blir det bara bättre och bättre och bättre...




Och just det ja! 

Gräslöken har kommit upp i odlingslådan! 

Bara det liksom! 




NÄSTAN SOM I EN TROLLSKOG...


Sedan jag såg den finska naturfilmen "Järven Tarina - Sagan om Sjön" för ett drygt år
sedan har jag vetat att jag ville hitta till stället där några av de mest häpnandsväckande
och magiska filmsnuttarna filmats in. 



Idag var den dagen.

Den här lilla skogssjön är inte stor i yta mätt, men samtidigt är det 
en av Finlands största källor där inte mindre än 7000 m3 kristallklart vatten från 14 källögon "bubblar" ur vattenreservoarerna djupt inne i marken.

(de samma som de senaste dagarnas snöslask fyllt på, 
så ett litet tack för det - då...;))



Stället heter Kiikun lähde. 
(Lähde är källa på finska, så Kiikus källa.)

Det är ett par hundra meter att gå från en liten p-plats, och det känns nästan lite
overkligt när det knallturkosa vattnet börjar skymta mellan trädstammarna.
Det ÄR nämligen just så här trolskt där.

Man tror lite att ens ögon inte kopplar färgerna rätt - för det är
inte så här en sumpig skogssjö skall se ut.

Det skall liksom inte vara turkost och kristallklart.
Men det är.




Det är lätt att ta sig till källan. Lätt att hitta, lätt att gå längs vägen,
men som idag då marken ännu är våt av de senaste dagarnas snöslask så var 
branten ner till källan snorhal av lera. 
Och ja, det kom sig att riktigt semisnygga dojor nu är degraderade till trädgårdsdito.
Och grabben min konstaterade ofrivilligt att vattnet inte var sååå kallt. 

Men bara det torkat upp så skall det inte vara några problem alls. 

*

Det som är viktigt att komma ihåg om man vill besöka stället
är att det faktiskt är privat mark. Markägarna har möjliggjort för
oss besökare att ta oss ner till källan på ett ställe. Redan det 
tycker jag är toppen, så det gäller nog att respektera deras 
intill liggande markområden och inte tänja på allemansrätten! 

Man skall också undvika att ta sig ett dopp i källan - även
om det skulle locka ifall temperaturen skulle vara lite mer
somrig än den var idag.
Här är nämligen dybotten - även om det inte ser så ut - och
klampar man ut här så grumlar man upp allt i onödan.
Och inte bara det. Husen här intill tar sitt dricksvatten från källan
direkt, och de vill nog inte ha dy i sitt vattenglas.

Men tänk. De här personerna får källvatten direkt från kranen! 
Vilken lyx! 

*

För mig var det en lyx att få uppleva den här trolska platsen en liten stund.






MERRY VAPPU...


Jag känner att ett sådant där lite vansinnehysteriskt skratt ligger 
och gurglar i mellangärdet när jag kikar ut genom fönstret.
Här hade vi tänkt sitta och fira Valborg. 
I skrivande stund känns det inte helt aktuellt med 
skumppa och sill i trädgården...




Visst fylls jordens vattenreserverna på och visst vet jag att aprilvädret kan vara synnerligen lynnigt.
Men  ä n d å !!!

*

Tänkte förresten passa på och påminna om en liten grej när nu vårvädret 
har backat så här radikalt. Många fåglar har redan hunnit lägga ägg och när
det nu är så här kallt så är det jättevikitigt att honan får ro att ligga på äggen.

Så undvik att gå nära holkar, eller på ställen i naturen, där du misstänker att 
det kan finnas fåglar som lägger ägg. Fåglarna blir lätt skrämda när
man kommer för nära och flyger då iväg. 
Om du ser att en fågel nu lämnar sitt bo så är det bästa 
du kan göra att gå bort så honan kan återkomma till boet så fort som möjligt.

Som ett litet tips på hur man kan vara lite hygglig mot naturen :).






Men i övrigt är det väl bara att sitta inne och vänta ut snöstormen (igen).
Och vara lite småsurmulen så där.

Och låta bli att tänka på att det funnits gånger då man
firat Valborg i t-skjorta ute till havs.

Hmmmppfff....!

HUR VÅR FRAMTID BLIR...


Under de senaste dagarna har jag haft fördelen att sätta mig 
in i hur våra framtida arbetsplatser kanhända kommer att se ut.

Jag hör själv till dem som gärna skulle jobba mer digitalt, mer som freelance 
och med olika sorters jobb.

Jag tror inte att jobben i sig kommer att försvinna i samband med den digitala
revolutionen. Den vi de facto lever i redan nu. 
Men vi behöver nog alla ta oss en liten stund av nytänk om hur 
digitaliseringen kommer att påverka oss.
Oss, var och en! 
I eller utanför arbetslivet. Ung som gammal.
Digitaliseringen berör alla. 



Jag har skrivit om det innan, hur viktigt det är att efter bästa förmåga 
hänga med, utveckla sig, lära sig, vara nyfiken på teknik.
Det kan nästan hetta lite till i de diskussioner jag haft med blad annat nybakade 
eller blivande pensionärer och andra personer som suckar av välbehag över 
att NU behöver de inte längre ha något med datorer eller smarttelefoner
att göra. Bara att strunta i allt digitalt.

Det är bara det att den knappen finns inte längre...
Tekniken och digitaliseringen går framåt i en sådan takt nu att man blir yr.
Och faktum är att många kommer att bli desorienterade och risken för 
en uppdelning av samhället mellan de som hänger med och de som inte gör det är stor.

Någon sade åt mig vid något skede, att man kunde ju vänta med
digitaliseringen av "allt" tills de som nu är gamla dör bort. 
Det finns inte ett sådant scenario.

Tvärtom går utvecklingen fortare och fortare hela tiden.
Bra att dagens medelålders hänger med. Ens lite.




Redan nu har vi på något plan överskridit den punkt för människans 
förmåga att anpassa sig.

För tusen år sedan kunde ett förändringsskede ta hundra år, och människan hade inga som 
helst problem med att hänga med där.
Vid tiden för den förra stora revolutionen, industrialiseringen, ökade hastigheten
drastigt. Det som innan hade tagit ett sekel kom nu ner till ett par tre årtionden under vilken
tid teknologiska förändringar skapade en förändring. Bilen, flygplan.

Men människan hängde med. Man hinner enkelt smälta och lära sig
en hel del nytt på 20-30 år.

Idag, 2017, är motsvarande förändringsprocess nere i 5-7 år.
På bara några få år skall vi ta emot, lära oss, och kunna utnyttja 
motsvarande mängd ny teknologi som våra föräldrar eller
farföräldrar hade 25 år på sig att ta till sig.

Förvisso har vi blivit duktigare, och snabbare, på att anpassa oss.
Men vi har inte blivit snabba nog...och det är ett faktum. 




Känner att det är spännande att få leva och uppleva denna "revolution".
På gott - och på ont.

Såg idag en ruskigt bra dokumentär i ämnet, 
den hittar du HÄR

*

Just det ja, hann en stund ut med min digi-kamera och fånga lite vår på bild.
Det var äntligen lite varmare i dag.

Vi lever på hoppet.
Både gällande väder och digital utveckling.