ENVIS SOM F_N....


I snöslask plockade jag fram krukorna från källaren. Det kändes inte speciellt vårigt
om man skall vara riktigt ärlig! 
Det blir ju en vår, det kommer värme, och när den nu äntligen kommer så
kommer den att komma med buller och bång. 
Jag vet ju det. 

Men snöslask på krukorna ger nu bara inte så 
höga vårvibbar precis...


Tröstar mig med att scillornas blomning håller i sig i kylan.
På det sättet försöker man lite hålla modet uppe...ja, eller nåt.

Och förvisso fyller Finland 100 år i år,
men jag kunde tänka mig det blåvita temat lite annorlunda än såhär:



Men nu till den egentliga orsaken varför jag knölade mig ner i källaren för att plocka fram 
krukor från källaren mitt i snöslasket.

Minns ni dehär?



De sammetslena fröskidorna som jag hämtade med mig från Spanien i vintras.
De som stod och poxade på mitt köksbord och när alla frön poxat klart 
så samlade jag alla frön i en skål och lade dem i kylskåpet. 

Med en lapp på - inte ätbara - de är nämligen giftiga! 
Bara för säkerhets skull om hungriga män skulle få för sig att roffa runt där.

En vecka innan påsk så lade jag fröna i blöt och där fick de ligga ett par, tre dygn
innan jag pillade ner fröna i mylla.



Idag skolade jag om en del av plantorna. 
Man märker att blåregnet, Wisteria sinensis, minsann är en kraftigt växande klängare. 
Rötterna var redan e n o r m a och kraftiga på dessa små skott. 

Inser att de nog behöver flyttas över till störrre krukor än de här rätt så snart! 



Hoppas det då blivit såpass varmt därute att jag kan flytta ut dem på en gång.
De här är nämligen bara en liten, liten del av alla plantor som grodde.
Det börjar med andra ord bli lite dålig tillgång på fönsterplatser för dem alla.

Och något annat har jag inte ännu sått...

*

I skrivande stund kommer det en liten slask-skur igen.
Ja, ni har hört att våren är sen här på våra breddgrader?
Jasså, ni har det?! 









SEGASTE VÅREN - EVER....


Ja, nu har jag snart tjatat hål i huvudet på er alla med min längtan efter ett
litet anspråkslöst löfte om vår. Så där på riktigt vår! 
Vår som värme. Och icke-blåst.

Och icke-snö.

I morse såg det ut så här (bilden ovan) utanför mitt arbetsrum och 
nu vräker det ner hagel och regn om vart annat. 
Och så åskar det! 

Lite som om vädergudarna skulle städa upp i sitt skafferi och laga en
väderlekspizza av några rester från vintern. 

Man får ju hoppas att resterna tar slut så småningom.



Heh....sedan kunde jag konstatera att jag nog inte själv heller var så där
knivskarpt uppdaterad med hemmets pynt och inredning. 

Lite utan att jag hunnit märka så har det ju faktiskt gått ett 
par veckor sedan påsk, men glatt har jag fortfarande ägg 
drällandes lite här och där. 
Idag städade jag undan påskpyntet då 
och passade amtidigt på att putsa upp min kameraoptik
när jag nu ändå idag går här hemma och skrotar i en lindrig vårförkylning.

Skönt att märka att förkylningen nog inte riktigt orkar ta stryptag på en,
det känns redan som om den skulle ge vika. 



I trädgården börjar haren tappa päls. Jag förstår ju att den behållit vinterpälsen, sådant 
busväder som det varit därute i en månads tid nu,
Det i växtväg som startade växa i mars har stagnerat och stampat på stället.
Tulpanerna har inte vuxit en cm på en månad.

Tuplanerna ja....undrar om de får vara ifred för hararna....?



Och den här ja, hon är inte så ivrig på att hänga ute i det här vädret hon heller.

Idag leker vi riktiga soffpotatisar båda två. 
Tänder ljus och brasa och drar filten lite närmare om sig.
Sockor! Det måste man ha - en vår som denna.







MÅNDAG...


Halv sju i morse plingade det till i min telefon och jag fick meddelande om 
att ett trädgårdsprojekt som jag skulle vara med om blivit uppskjutet med en vecka.


Men jag var ju redan vaken. På med kaffet. Ut med hunden.
Kolla nyheterna. Betala räkningar. Beställa bilservice.
Så måndag som det kan bli.
Trött. 

I ärlighetens namn var jag nöjd att dagens jobb blev uppskjutet. 
Hela veckoslutet hade jag suttit på skolbänken och lärt mig
en hel del nytt. Spännande och intressant! 

Kryper upp i korgstolen och skriver rent anteckningarna från kursen.
Lika bra att göra det på en gång innan den nya, inlärda kunskapen hinner avdunsta.

Vädret är så fint, känner att jag borde ta kameran och gå ut en sväng,
men det känns segt i kroppen. 
Lite huvudvärk, stelt i axlarna. Tankarna vill inte hållas ihop riktigt.
Leende skakar jag på huvudet - skall det vara så här jobbigt
att sitta på skolbänken igen? 

*

Men efter en timme kom febern.

Och jag som klarat mig hela vintern! 


DEN TERMISKA VÅREN...


Enligt meteorologiska institutet så tillträdde den termiska våren mina
hemknutar den 19.3 i år. Anno 2017.

Enligt statistiken är våren den kortaste av våra årstider - den lär räcka mellan 
sex till nio veckor sådär.

Bara det att just den här våren har stått stilla - eller tagit något litet steg tillbaka mot
vintern i en månads tid nu.

Och, har jag kanske nämnt det? 
Det börjar vara lite tradigt nu med att skrapa bilrutor rena från is om morgnarna 
och bära dessa trädgårdsdrömmar inom sig vecka efter vecka då
inget, absolut inget, händer därute i naturen.



Inser att jag snart får återgå till att mata fåglarna. 
Läste att många flyttfåglar backat och köpt sig en sista-minutens-returbiljett till
aningen varmare breddgrader. 

*jag förstår dem*


Men det är så här det är att vara nordbo långt uppe i Norr.

Våren är så efterlängtad och man blir lätt så otålig.

Och vad kan man? Annat än fortsätta längta? 





KYLAN SOM GÖR SÅ ONT...


Man är knappast en äkta Nordbo om man inte känner till 
Karin Boyes dikt...

Visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle våren annars tveka?

En kylslagen aprilkväll ute i trädgården kan man verkligen undra;
Varför våren envisas med att tveka? 

Jag tycker det ligger så mycket i dessa två rader av dikt. Jag har älskat dessa
rader sedan jag var barn. Det finns något underbart vackert, sorgligt och skört,
starkt och envist och ja....liv i de dussin ord som bildar dessa två rader dikt.

Att analysera dikt och prosa lämnar jag till de som kan det på riktigt,
men jag begriper ju att det finns en rätt enkel orsak att dikten blivit så älskad.
Den är helt enkelt genialisk och man hittar precis den nyans av känsla
man för stunden behöver.

Under mitt lilla liv, som märkligt nog börjar snart börjar halka över
till att vara ett helt medelstort liv, har jag återkommit till denna dikt 
av olika orsaker och i olika stämningar och i olik ålder.

*

Just i år känns diktens första rader helt konkreta.
Våren tvekar i år.
Jag har inget annat att relatera till denna vår än just till naturen.
Under andra år hade jag kanske känt annorlunda, tänkt annorlunda, läst annorlunda.

Nu läser jag som det står och tolkar inte:
Varför skulle våren annars tveka?

Jag hade fotat knoppar i trädgården för en månad sedan, 
och det hade inte hänt så himla mycket i deras utveckling sedan dess.
Det måtte göra ont - tänker jag. På riktigt ont.

För att:

Varför skulle våren annars tveka?