GAMMELSTADSVIKEN...

Man kan lugnt kalla detta Gammelstadsviken. 

Det var nämligen precis här, där Vanda å mynnar ut i havet, som

Gustav Vasa grundade Helsingfors 1550. 

Numera är området ett naturskyddsområde.

Gammelstadsviken och Viks åkrar samt Vanda å bildar en för

flyttfåglarna viktig viloplats. 

Området hör till Finlands internationellt viktiga fågelområden.

Tilläggas bör att allt detta ligger i Helsingfors, bara ett stenkast från centrum.

Och jag hade faktiskt aldrig besökt stället förrän i går.

Eftermiddagen var disig och grå, men jag hade ett projekt i närheten som blev 

klar tidigare än jag tänkt mig, och jag hade kameran med och ja...

...varför inte?

En ytterst spontan liten utfärd.

Man kommer lätt via stigar till Fårholmen (Lammassaari *klick*) och därifrån vidare till

Granholmen (Kuusiluoto *klick*).

Även om dagen var lite grådisiga och dimmig, kall och blåsig 

och inte alls speciellt vårig, så kunde man nästa känna hur denna 

sumpmarkiga havsvik med sin åmynning och enorma vassfält 

bara måste sjuda av fågelliv! 

Den sötaste lilla gråsiskan höll mig sällskap en stund längs stigarna.

Den hör till mina absoluta favoriter. Så fin! 

På Fårholmen finns små-små kolonistugor, som stigen går förbi, men på Granholmen kan

man röra sig fritt frånsett ett privatområde som är tydligt utmärkt. 

På udden har man lagt ut en klotgrill, som skall vara till allas förfogande

och några bänkar. Men annars kan man ju ha lite käk med i ryggsäcken.

Måste erkänna att då jag gick här var det ett tag sedan frukosten, och lunchen hade jag 

slarvat med, så en kopp kaffe och

en smörgås att inta sittande på en av stenarna här hade inte varit fel!  

På området finns två fågeltorn där man kan klättra upp och kolla in flyttfåglar.

Och så finns där också ett gömsle byggt för de som vill fota - eller bara kolla in - fåglar.

När jag var där var det rätt så - eh...fullsatt av fotografer och fågelbongare, så

jag nöjde mig denna gång bara med att kika in. 

Tydligen var det sothönorna som höll till utanför gömslet som var det som intresserade?

Jag kanske återkommer en annan dag? Vem vet?

När jag gick hemåt, eller mot bilen då, så såg jag hjortar som skuttade in mot skogen.

Kniporna flög omkring, tranorna landade i vassen, 

mindre hackspetten pysslade på i sitt boträd och 

änderna vankade runt i det torra gräset längs stränderna. 

Tänker hur fantastiskt det egentligen är att ha allt detta nästan mitt inne i huvudstaden!  

Gammelstadsviken - natur med historiska vingslag.

(där fick jag till det....hih).

*

Jag har en bestämd känsla av att jag kommer att återkomma hit - ofta.

Och då skall jag ta kaffe med mig. 

Och en smörgås. 

Ja! 

STANS BÄSTA SOLIST...

När jag häromkvällen satte mig vid skrivbordet för att betala räkningar 

och andra tråkgöror som behövs göras nu och då, så

kom ett trastpar och satte sig på den gamla el-ledningen precis utanför mitt fönster

 och startade upp en vårkonsert som heter duga! 

Trastens sång är ju nog något så himla fint - varje vår - lika fint! 

Vaknade tidigt, tidigt i morse av samma solo. 

Klockan var inte mycket, och en del av mig, den som gillar natur och att fota

natur klämde väl till med ett käckt: 

-Upp och hoppa och ut i naturen. NU!!!

Sedan fanns där en betydligt röststarkare del av mig som 

barskt tillrättalade den här lite våryra delen av mig med:

- Aldrig i världen! Jag behöver först gå upp om ett par timmar! 

*

Och jag inser att jag har ett dilemma.

En person som gillar att fota natur men som avskyr tidiga morgnar.

Inte den bästa av kombon, om man säger så...

Men endera morgon skall jag stiga upp i ottan, nej, låååångt före ottan.

Jag skall! 

Men idag var inte den dagen! 

ATT LÄMNA VIKEN...

...för ett tag i alla fall.

När jag vaknade i morse var det till ljudet som lät som i ett gigantiskt grogglas eller något

där is krossades. Bara att det skedde därute i viken.

De sista isflak håller på att smulas sönder och förvandlas, smulas ner, till små isbitar istället.

Jag missade den stora islossningen i år, här ute hade isen redan gått när jag kom ut.

Längs vägen var innervikarna ännu isbelagda, men här var det bara is längs norrstränderna.

Och även den smulades sönder under de några dagar jag stannade i skärgården.

I kvällens sista ljus tog jag en promenad längs vägar som uppkommit efter skogsmaskiner för 

åratal sedan. Det är länge sedan skogsmaskinerna tagit sig fram, och naturen tar sakta tillbaka

sitt, men maskinens "väg" har nu blivit till en hjortstig som även jag gärna traskar längs med.

Efter ett tag kommer vi fram till ett ställe där en tromb för kanske dryga tio år sedan mejade

ner allt i trädväg. Där växer nu ung granskog och i skymningen tävlar talgoxarna om 

vem som sjunger mest och högst i grantopparna.

Det blir som att möta vardagen i skogen. Inget är väl mer vanligt än 

granar och talgoxar? 

Men att få stiga in, och närvara, i deras frieri och 

veta att här blir det en hel del nytt liv bland granplantorna,

känns riktigt fint. Trots att det är så vardagligt. 

En talgoxe - hur sexigt kan det liksom vara?

Fast å andra sidan, fråga en annan talgoxe och svaret är; 

MYCKET! 

Nere vid stranden hänger ett gäng skrak-killar och inväntar att tjejerna skall dyka upp.

På håll hör jag gudingarnas uppvaktningsrop. 

De är för långt ut för att jag skulle kunna få en bild på dem från land.

Och annars också så försöker jag låta bli att störa fåglarna.

På det sättet är jag antagligen världens sämsta djurpapparazzi. 

Alla kategorier...

NÖTTER OCH ALKOTTAR....

Jag har nästan alltid med mig lite nötter och annat gött till 

småfåglar och andra väsen som kan tänkas ha ett intresse för dylika delikatesser 

då jag kommer ut till stugan.

Så även denna gång. Dessvärre, eller vad vet jag om det är dessvärre, så verkade

småfåglarna vara sysselsatta med helt annat än att ränna på fågelbordet.

Någon tillfälligt förbiflytande talgoxe kunde stanna upp och tanka någon nöt i 

förbifarten, men stamgästen denna gång var nog ekorren.

Jag tycker ju att ekorrar är oerhört charmiga, söta och underhållande och 

har lite svårt med att de skall ha stämpeln som marodörer i naturen.

Det är väl som det är. Alla tar väl för sig efter bästa förmåga,

så i djurvärlden som i vår mänskliga värld. 

Vad är det att hyckla om det? 

Här kunde man jag lätt halka in på vargfrågan; vargens rätt att vara eller inte vara

i vår natur. Denna gång tänker jag inte gå in i den debatten.

Men jag förundras ständigt över det hat som vargen får över sig.

Något tag kanske jag skriver mer om det. 

Idag var det ekorrar, nötter och alkottar som klev upp på agendan.

Härute på udden finns inte björkar så det stör precis.

En halvvuxen björkstackare försöker kämpa om sitt lebensraum bland alla tallar 

och granar, så den har jag inte hjärta att stjäla några "påskgrenar" från.

Nere vid stranden växer dock några frodiga alar, så de får agera 

påskris i år. Ja, jag vet ju att det inte är påsk riktigt än, men 

om möjligt så plockar jag färdigt in grenar redan nu. 

Och så är det ju lite skoj att se hur riset utvecklat sig när

jag återkommer hit till påsk - senast.

Kojan har denna gång fått lite nytt på väggen.

Tidigare i år när jag var en sväng till Stockholm så hittade jag

något jag letat efter länge. Gamla planscher med sjöfåglar.

Här har skäggdoppingen fått komma upp på väggen.

*

I verkligheten därute i viken väntar jag ännu in den.

Nästan alla andra invånare har anlänt. Idag såg jag ejdrarna; 

gudingarna och ådrorna. Så fina fåglar! 

Men skäggdoppingen är ännu tills vidare oinräknad för i år.

Men på väggen - där finns den nu.

GRÅVÄDER...

I går.

Efter att suttit en massa timmar lite obekvämt framför datorn, så kändes det 

att en promenad skulle sitta fint! 

Morgonens fina snötäcke hade blivit till lite småtråkigt gråväder, så jag tänkte att

det kunde vara skoj att ha något "att se fram emot" på promenaden.

Packade några vedklabbar, lite kaffe i en termosmugg och lite tuggben åt hunden.

Ett fuskskinn rymdes med och en sittdyna knöt jag fast på ryggsäcken.

Jag avskyr att bli blöt och kall om rumpan. 

Efter en tur genom skogen kom vi till stranden och det kändes läge att tända en brasa.

Så lite det egentligen behövs för att en alldeles vanlig promenad 

blir lite mer.

Kaffet hade jag kunnat dricka hemma, men så mycket bättre smakade det

här vid elden på stranden.

Grått och vått är det i naturen.

Sjöfåglarna låg och tryckte i någon annan vik.

På höll flög svanarna förbi, men det var allt.

Där satt jag med hunden och kände mig lite barnsligt glad

över utfärdskänslan som direkt infann sig. 

Gråväder i mars på en strand är inte det vackraste man kan fånga på bild,

det måste man ju medge.

Men syrerikt och uppfriskande är det.

Och absolut värt att släpa med de där klabbarna.

Och dynan.