EN LITEN SUCCÉ...

...ja, det kan man nog kalla det här fast att jag skulle 

göra det här med mina tomater var kanske lite otippat.

Men här är den - succén - hemlagad ketchup! 

Nu är inte vår familj speciellt ketchuppiga av oss. 

Så kanske just därför har jag ofta tänkt att då det blir att breda på

ketchup, eller doppa i ketchup då kunde den lika gärna vara liksom god i sig.

Inte bara något man tar till för att "det hör till".

Jag älskar lant-pommesfrites till exempel.

Men ja...ketchupen på burk är väl...sådär.

Och så läste jag dessutom vid något skede om att vissa typiska ketchupmärken inte längre borde få kalla sin ketchup för ketchup - för den innehåller för lite tomat! 

Hur snurrigt?!!!

När, det gillar vi ju inte så jag tänkte att de gånger jag vill bjuda på ketchup så skall det vara

The Real Thing.

Och här kommer nu receptet på den godaste ketchupen jag vet. 

Alla kategorier! 

Och enkelt att göra är det.

Jag kommer nog aldrig att köpa ketchup mer. 

Delade med mig till familj och vänner och samma reaktion:

'Jisses, så gott!!!'

'Det här kan man äta med sked!'

'Vår burk tog slut på två dagar!' 

'Mera!!!'

Här kommer receptet:

5 tomater 

1 lök

2 vitlöksklyftor

1/2 dl vitvinsvinäger

1/2 dl tomatpuré

1/5 dl farinsocker

1 msk worcestersås eller HP-sås

 1 tsk salt

1 krm svartpeppar

Skär ett kryss "i botten" på tomaterna och skålla dem i kokande vatten dem så skalet lossnar.

De skållade och skalade tomaterna skär du i bitar och lägger i en kastrull.

Obs! Inget extra vatten! 

Blanda de övriga ingredienserna och blanda med tomatbitarna.

Koka upp blandningen och låt puttra på mild värme i ca 20 minuter.

Häll över allt i en mixer och kör så allt blir en slät smet.

Häll över i en finmaskig sil och låt ketchupen rinna av till lämplig 

konsistens. Det avrunna, lite rinniga, använder jag i tex pastasås eller dylikt.

Skeda upp ketchupen på rengjorda, varma glasburkar. 

Och ta fram och njuuuuuuuuuut när det är ketchup-dags.

Av den här satsen får du ca 3 dl ketchup.

*

Varning! 

Efter det här kommer du aldrig att köpa köpis-ketchup mer.

Jag vågar nästan lova det! 

:D

*

P.s Tyvärr har jag tappat bort var på nätet jag hittade receptet 

ursprungligen, så om någon känner upphovsmannen, eller -kvinnan till

detta suveräna recept så tackar jag ödmjukast och bugar djupt. 

Så jävla gott, liksom! 

LAMMÖRON - HÖRNI...

I trädgården har jag en växt som jag inte är speciellt förtjust i sådär när den växer. 

Vi talar lammöron. Själva blomningen tycker jag direkt illa om, så den försöker jag knipsa

bort innan den ens tar fart.

Men jag formligen älskar bladen av denna växt.

Hur gullepluttlena-och-fina-som-sammet är inte de?

Jag gräver ner mina händer i plantorna som växt sig så fina i sommar och 

känner bladen som en smekning mot huden.

Jag har precis flyttat plantorna och för att de skall orka rota sig bättre klipper jag bort hälften av

alla blad. Det minskar avdunstningen.

Där står jag med ett smärre berg av de finaste ludna lammöron som jag bara inte kan

kasta i komposten. 

Gräver fram halmstommen från fjolårets julkrans och  börjar binda min krans.

Jag har alltid tyckt att det är något oerhört vilsamt i att binda kransar. 

Här står jag i min lilla, sköna, lugna värld och binder kransar en solig söndag i september och

tänker att det kanske var precis så här man gjorde då på trettiotalet innan det hettade till i 

världen så där ordentligt. 

Man ville inte se ondskan. Innan det var för sent.

För ondska kommer smygande. Det vet vi alla.

Mina tankar går till den 28-åriga killen som råkade gå förbi där nynazister hade samlats 

för att...ja samlas.

Den här killen hade tydligen uttalat sin åsikt varpå han knuffades omkull och 

slog huvudet i en gatsten. Nynazisterna filmade händelsen och lade upp den

på sociala medier med texter om att oliktänkande behöver en snabb tillrättavisning, 

en uppsträckning, en direkt reprimand.

Killen dog.

För att han var på fel plats, på fel tid.

Och framför allt hade - ensligt nynazisterna - fel åsikt.

Det gör mig rädd.

Inte för egen del, utan för världens del.

Redan för många år sedan sade jag att vi lever i likadant värdeklimat som innan världskriget.

Det andra. 

Då fanns det de som fnyste, eller smålog, eller hummade åt det.

Och det är kanske det vi gör, alldeles för ofta, alldeles för lätt.

Vi hummar och ler och ojar oss lite och så fortsätter vi med det vi höll på med.

*

Jag är likadan. Precis likadan.

Jag kanske ser, eller anar att världen är på väg åt ett håll som definitivt inte är bra.

Inte bra för någon.

Men vad gör jag? Inte så mycket...

Vad gör min regering? 

Inte så mycket...

Vi blundar.

Nu, precis som då.

Till skillnad bara att nu borde varenda en kotte som ens lite kan sin historia och kan 

tänka, eller ids tänka, inse att något förfärligt motbjudande pyr därute.

Motsättningar som kommer att växa och växa och växa och...ja!???

Kanske är det bara å att historien alltid kommer att upprepa sig själv.

Att vi människor aldrig lär. Inte på riktigt.

Jag fortsätter med min krans. Binder blad på blad av sammetsludet grönt.

För handen stilla över bladen medhårs. 

Här står jag i min enorma trygghet och anar att det kanske inte alltid kommer att vara så.

Var det så man tänkte då förr också. Att man visste men inte ville ta det in i sina egna liv.

För att man inte riktigt vet hur man gör. 

Ja...jag gjorde en krans. En krans av lammöron.

Jag gillade det. Både kransen och processen. Jag tyckte den blev fin.

*

Bara tankarna som jag hade då jag band kransen passade inte in i den sköna helheten liksom.

Är det så det sker när vi stöter bort det vi inte vill veta att vi vet?

Vi vill inte ha det, känna vid, tänka.

För det passar inte in. 

I det vi vill att skall vara vår norm. 

*

I övrigt går mina tankar idag till den unga mannens familj,

till dem som förlorade sin son i, av, och till fullständigt meningslöst våld.

I min krans binder jag in ett patetiskt hopp om en bättre värld.

Det gör man med kransar, 

man binder hopp och längtan och drömmar däri.

VECKAN-SOM-GICK...

Ja, det var lite blandade karameller förra veckan, helt klart.

Arbetsmöten, föreläsningar, föreningsmöten, möten med vänner och planeringsmöten

samsades i en skön blandning.

Mellan två planeringsmöten inne i Helsingfors hade jag en dryg timmes paus.

För kort för att åka hem, för mätt för att gå och äta. 

Så jag tog och stal mig en liten egen stund i staden.

Helsingfors är på det sättet min stad att jag bott granne med Helsingfors i min barn- och ungdom.

Under en kort period så bodde jag visst där också.

Jag har jobbat där i flera omgångar. Så när jag tänker på "stad" eller "stan" så är det 

Helsingfors och inget annat som jag tänker då.

Ändå har jag bott så länge, och så långt från Helsingfors nu över en radda av år...tionden

att staden blivit ett ställe dit jag kommit på möten nu och då, träffa någon kompis nu och då, gå på teater nu och då. Men ständigt och alltid detta nu och då.

Staden har inte varit min på länge.

Men nu vill jag återerövra den och göra den min-stad igen. 

Jag bor numera ett stenkast från staden - om än i något som kunde kallas lantlig kamouflage. 

Men nära nog ändå.

Igår hade jag inget mindre än två möten inne i stan. I Helsingfors.

Hädanefter kommer jag att kalla den stan, för den är stan för mig. 

Som den alltid varit. 

Jag var in till stan. Det är så det heter.

Möten ja. 

Vanligtvis kunde jag kanske ha roat mig med att gå och 

peta på lite höstkläder i någon butik, eller prövat nya glasögon.

Kanske satt mig på ett café.

Men nä.

Nu valde jag att gå någonstans där jag inte gått på länge.

Jag gick in en sväng till Vinterträdgården. 

I tiderna, 18XX lät generalmajor Jakob af Lindfors bygga det som vi nu känner som Vinterträdgården.

Sedermera donerade af Lindfors byggnaderna till Finlands trädgårdsförening som 

drev en trädgårdsskola på området.

Helsingfors stad köpte sedan i början av 1900-talet fastigheterna av trädgårdsföreningen 

och på det sättet blev detta en ny stadsträdgård.

Donatorns vilja var att stadsborna avgiftsfritt skulle få besöka vinterträdgården.

Och fint nog - så är det än idag! 

Här finns en mängd växter. Bara att går och se och läsa om alla växter är hisnande. 

Bara tanken att kamelian här inne är hundra år gammal - det är hisnande det med! 

Här inne finns inget café, men det är faktiskt helt okej att ta med sig egen termos och en 

smörgås och parkera sig på en av de otaliga små café-borden som finns utplacerade inne i

vinterträdgården och så här sommartid även utanför.

När jag var där hade en skolklass sin bildkunskapstimme där. 

Åh, tänk att få sitta med sitt akvarellblock och måla där! Hur inspirerande som helst! 

Finns ju hur mycket vackert som helst. Bara att välja och vraka. 

Smygtittade lite över axeln och sådär lagom i förbifarten på målningarna som blev till.

Och där var en kille som målade av pelargoner. Han skall nog fortsätta måla.

Han hade helt klart förmågan att se det väsentliga. 

Ljuset. Skuggorna. Färgerna.

Jag lämnade klassen i sin koncentration och gick ut.

Hösten är ju här...det är bara så.

Satte mig på en parkbänk och bara njöt en stund i en sol som varken var för varm 

eller för ljus. 

Höst är så där skönt lagom på många sätt.

Det plingade till i telefonen och mitt följande möte skulle bli uppskjutet med en halvtimme

sådär meddelades det. Kryddat med en radda ursäkter.

Jag kan inte påstå att jag blev hemskt besvärad av att mötet blev försenat.

I en annan situation, en annan dag, hade jag nog irriterat mig på det,

men nu när jag ändå var inne i en skön tillvaro av iakttagare av vardaglig skönhet

i en vanlig stad, en vanlig dag, så betydde en halvtimme till inte så mycket faktiskt.

Det betydde mest en skön promenad till för min del.

Från Vinterträdgården gick jag längs Tölöviken mot Fågelsången.

Tänkte att här har jag nog inte gått sedan jag var knappa 20 år och nykär och såg i ärlighetens namn 

inte så mycket av omgivningen.

Han var från Stockholm och här på studieresa. Och jag ville visa mitt vackraste Helsingfors.

Det var hit jag tog honom - bland annat.

Nu trettio år senare är jag tillbaka på de små gatorna vid de gamla villorna längs 

Tölöviken. Nu stannade jag på ett utecafé vid en av villorna.  

Det höll sakta på att stänga för sommaren. Men än var vinden varm. 

Och cafégästerna några fler än jag. Inte många men några.

Drar mig sakta tillbaka mot stan.

Nämen vänta nu - jag är ju i stan!

På något sätt lyckas jag nästan lite glömma det när jag sakta flanerar runt här i 

centrum av stan.

Bland gamla sekelskiftesvillor, rosor och växthus. Bland vassruggar och sothönor. 

Från äppelskördar och trut-ungar till stilla havsvik och rodnande lönnlöv.

Och allt detta i hjärtat av Helsingfors.

*

Och så den ampra vitkindade gåsen då. 

Där ligger den bland höstlöven i parken och myser.

Den kanske bara tar en liten paus här i sin höstflytt.

Parken intill Tölöviken är ett bra val för en liten paus.

Så på det sättet är vi av samma åsikt.

Gåsen å jag.

DIMMAN SOM RULLAR IN..

Dimma, det är vemod det. 

Jag städar med grov hand i boden. Kastar gamla, trasiga krukor och 

madrassen till solstolen som blivit mögelfläckig av fukt. 

Några sneda badmintonracketar. Varför finns de här?

Ingen kan väl tänka sig spela badminton här i skogen inte?

De ryker! Bort!

Sopar upp gammal mösskit från knutarna, spikar upp nya spikar att hänga 

sågar, flytvästar och väderbitna korgar på.

Utanför kryper dimman närmare. Kisar jag med ögonen mot en mörk gran kan jag se dimmans beståndsdelar segla förbi. Små, små droppar, så lätta att de svävar och hittar inte till marken.

Sätter mig på trappan medan bastun blir varm. 

Dimman tätnar. Vilken skillnad från den klara morgonen.

Hör gässen därute, men de är inne i dimman någonstans.

En häger flyger förbi på låg höjd. 

Tänker att det är fasligt vad fult läte en så fin fågel kan ha. 

Men den bryr sig knappast.

Drar den överstar tröjan över mina knän och kryper ihop som en igelkott.

Andas dimman djupt ner i lungorna. Det känns friskt.

Det är varmt och ändå inte. Fukten gör det rått och nästippen känns kall.

Går och fyller på mera ved i bastu-ugnen. Det känns skönt för 

händerna att få komma nära elden sådär, jag har inte märkt hur 

kalla de blivit medan jag satt där på trappan. 

Det är nog höst nu, på riktigt. 

VAKNA I KRAVLÖS STILLHET...

Alltid har jag behövt tanka stillhet, det är så jag är.

Men under några år här innan blev behovet nästan fysiskt. 

Det gjorde ont av längtan när jag inte ofta nog kunde nå denna tysthet. 

Vara i den, andas.

Desto mer snabb min vardag blev, desto mer längtade jag. Många år lyckades jag uppehålla någon slags balans i det där. Hets och stress och stillhet och tystnad. 

Som ett gungbräde som gungade på. År efter år. 

Tillslut hände något och jag började känna en djup rastlöshet i  mina stunder av tystnad, 

samtidigt som jag kunde längta mig sönder efter dem. 

Det var väldigt turbulenta och motstridiga känslor. 

Jag tyckte att jag inte var effektiv nog  när jag ville ha denna stillhet och tystnad och 

samtidigt kunde jag känna stress för att tiden i tystad och stillhet inte skulle fylla min kvot fullt ut.

Det jag saknade och behövde mest blev nästan en stressfaktor i sig.

Och det är ju ohållbart. 

Någonstans inom mig visste jag ju att det inte går att hålla på. Länge klarade jag stressen och kraven genom att fokusera på stunderna av kravlös stillhet - ofta ute på dessa klippor.

De har varit - just en klippa - i mitt välmående.

Jag gick aldrig in i väggen, jag mer som pyrde mig sönder till aska. 

Jag kunde känna hur något vittrade sönder inuti mig och jag hade svårt att andas djupa andetag.

Det gjorde ont helt enkelt. Och behovet att få vara ensam ökade. 

Det var som om jag klarade av mitt synnerligen sociala jobb, men sedan var det stopp. 

Hörde mig tacka nej till vänträffar och middagar, inte för att jag inte ville träffa dessa människor.

Nej, nej, jag älskar mina vänner djupt och innerligt. 

Jag bara inte hade kraft kvar - att vara social - på min fritid.

Men det var ju inte så jag är. 

Nej, jag ville inte känna mig som ett offer i tiden.

Jag vet att jag är både uthållig och envis, bra på att få saker gjorda. Gillar utmaningar.

Men något gick snett. Jag vill inte skylla på någon, på omständigheterna, på livet.

Och jag vägrar känna mig dålig för att jag inte höll ihop. 

Eller ja, för att jag kanske tog åt mig för mycket av alla krav på ett 

så personligt plan att det smulade sönder mina reservoarer av kraft.

Jag kunde aldrig ha varit annorlunda än jag är.

Det är ju så - man är den man är. 

*

För snart ett år sedan hoppade jag av mitt ekorrhjul.

De finns de som säger att det var modigt gjort. Eller dumt, är kanske det som de tänker.

Jag vet inte. För egentligen hade jag inga val.

Jag hade släppt utmattningen så långt att det fanns inga val.

Eller jo, jag hade kanske hållit ihop ett halvår, ett år till och sedan insjuknat ordentligt.

Hade det varit ett alternativ?

Nej, så mycket självkännedom har jag ändå lyckats samla på mig under mina år på jorden, 

så många har jag sett gå under, tappa greppet totalt. Jag skulle inte bli en av dem.

Så skör och orkeslös i själen som jag kände mig var illa nog.

Så tänkte jag. 

Jag skulle sova ut en månad och sedan tänkte jag att jag skulle vara okej igen.

Full av energi och ork och lust och nyfikenhet.

Det gick inte riktigt så.

Min månad av sömn blev till många månader av långa nätter. 

Tio, tolv timmar sömn.

Varje dag! 

Mitt blodtryck var för högt och jag hade svårt att orka läsa längre texter.

Att läsa en roman var uteslutet. Det gick bara inte. 

Jag kände mig rastlös och lite rädd. Skulle jag aldrig bli som jag en gång var?

De gånger jag behövde ha väckarklockan att ringa för att jag skulle iväg tidigt så

vaknade jag med hjärtklappning. Det var obehagligt. 

Skulle jag alltid känna såhär?

Jag insåg att jag nog ändå släppt utmattningen längre än jag trott.

*

När jag idag sätter mig nere vid min gran där vid klippan och kan lite undanskymt följa med fågellivet i viken är det med en annan känsla än under de senaste åren.

Förr var det mitt andningshål, mitt ställe på jorden där jag kunde vara kravlöst och 

tanka den så livsviktiga stillheten. Det var dit jag längtade mig sönder när

mailboxen var full av obesvarade mails, när ringbuden regnade över mig och

målsättningarna blev onåbara. 

Nu, äntligen, nästan nio månader senare kan jag äntligen känna att 

jag sätter mig där på min sten som en annan människa, som den jag engång var.

Som är lugn, stabil, nyfiken, ivrig, glad, utvilad och energisk.

Nu sitter jag där för att jag njuter så av det.

Inte för att jag måste få mina reserver påfyllda. 

Jag har inte längre ett ständigt tryck över bröstet.

*

Det tog mer än en månad. 

Det tog nio.

Som när en ny människa blir till.