...där det liksom dräller av kultur om man är det minsta intresserad av den finska konstens
gyllene tidsepok som var där från 1880-1910 på ett ungefär.
Vi är igen i samma tidsålder som i inlägget om Imatra fors och det vackra, vackra Valtionhotelli.
Det är bara så att detta var en gyllene tid i vår finska kultur, i konsten, i vår nationella identitet.
Här har vi Ahola.
Författaren Juhani Aho var den första av den tidens kulturpersonligheter som
landade vid stranden av Tusby träsk.
Jag blir mer och mer förtjust i dessa personer som då för dryga
hundra år sedan satt vårt land, vår kultur och vår identitet på världskartan.
Denna gång hade jag svalt intresserat sällskap, så jag inser ju
att jag får återkomma hit med bättre tid - och i total själviskhet...
...och riktigt snöa in mig i historia - och historier.
Tänker bara hur fantastiskt det måtte ha varit att höra till Det Gänget då
det begav sig för en rejält sekel sedan.
Kunde gärna ge ett litet lillfinger eller så för att få vara med en vecka eller två
då det som nu är museum var levande kultur, som andades
ett ytterst levande konstnärssamhälle.
Man borde ha varit där, då!
Här har vi Ainola. Jean Sibelius, ni vet.
Och så har vi en hel drös med samtida konstnärer.
Nej, vet ni... jag kommer nog att ta dessa pärlor längs sjön en och en och presentera dem och
dess invånare närmare och bättre.
I Sibbes (Jean Sibelius) trädgård.
Man kan ju onekligen ana den karga finska naturen i tallarna och vidderna...
Här på Ainola föddes över 300 musikstycken och i en intervju från 1948
har Sibelius sagt:
"Jag har skrivit min andra symfoni i Italien, min tredje i Paris och kvartetten
Voces Intimae i London. Men största delen har jag skrivit på Ainola.
Jag har alltid en känsla av att var och en borde bo
i skogen eller i en stor stad.
Här på Ainola talar även tystnaden.”
Sällskapet och tidtabellen gjorde denna gång besöken i de andra konstnärshemmen nästan
obefintliga...vilken tur att jag bor bara 10 minuter från denna kulturskatt, så jag får nog
återkomma hit med bättre tid och så...
Ett par ställen till besökte vi dock.
Stugan där Alexis Kivi dog.
Också det en man som "alla vet" men som man kanske ändå inte "vet" så
mycket om. Jag känner att jag nog skall ta och presentera lite mer
om honom också. Mannen som skrev ner vår finska identitet.
Får bli ett eget inlägg det.
Kivi-inlägget.
Många av den tidens målar-konstnärer, som Eero Järnefelt, Pekka Halonen målade av
det som nästan är den finska naturen hjärta.
Naturen i Koli.
Förra sommaren var jag ju en sväng där:
http://tuvull.blogspot.fi/2015/08/om-att-ha-vida-perspektiv.html
Och här vid Tusby träsk, bland dessa pärlor av konstnärshem
finns en plats som kallas
"Lilla-Koli".
Dit upp tassade vi, och jo...absolut finns det en likhet mellan
naturen här och där uppe i norr på "riktiga" Koli.
Något samma. Något som vi känner som vårt national-landskap.
De karga bergen. De djupa stupen. Utsikten. Vatten. Tallar.
På sitt sätt har vi inte kommit så mycket längre på 100 år.
Fortfarande känner man mäktigheten i dessa landskap
som en värme djupt inne i sin själ.
Denna mäktiga, karga, råa storhet som är vår natur.
Jag tror många av oss känner samma nu -
som vi gjort om vi levat då, för hundra år sedan.
På det sättet utvecklas vi inte så snabbt ändå :)
*
Var så säker - det här kommer jag att återkomma till.
Bara för mitt egna höga nöjes skull och för att
jag (åter)-upptäckt en kulturpärla alldeles här intill.
