EN NATTSUDDARE...

...på suddigt foto.

Det var precis innan jag skulle gå och lägga mig vid tolvtiden sådär.

Aida, min terrier, låg hopskrynklad i korgstolen mittemot, på andra sidan bordet.

Sommarnatten var just så där ljum och tyst och stilla som bara sommarnätter kan bli.

Plötsligt mer eller mindre gled Aida ner från stolen och försvann snabbt men ljudlöst i natten.

Redan då anande jag att hon sett eller hört något jag inte kan få mina sinnen att 

känna och märka. Mycket riktigt, så började det höra ett spottande och

fräsande, skällande och morrande från strandvassen.

När jag kom ner till buskaget märkte jag att Aida ställt grävlingen i ett hörn under granen

och lugnt stod ett stycke ifrån själv. Hon är ju en grythund och alldeles

tydligt hade något nedärvt satt igång inom henne. Hon visste precis vad hon 

skulle göra. 

Jag kallade henne till mig och beordrade "plats".

Lite överraskande lydde hon utan att blinka. Det hade jag kanske inte

riktigt trott med tanke på att hon just triggat upp sin jaktinstinkt.

Men där satt hon, okopplad, alldeles stilla medan jag knäppte av 

några suddiga bilder i nattmörkret. 

Grävlingen började sakta svänga sig och krypa ut bakvägen från 

bergsskärvan under granen dit Aida jagat in den.

När den sprang iväg kunde Aida inte hålla sig utan började

jaga, men efter ett rappt NEJ! från mig så stannade hon och kom 

tillbaka.

Det finns stunder då jag är riktigt stolt över min hund.

Och stunder då jag blir så imponerad av den där nedärvda 

"kunskapen" djur, också hundar, har att precis veta vad man skall

göra när läge är. Nu vet jag att hon inte "ryker ihop" utan 

ställer och inväntar order. 

Precis som man skall.

EN SVÄNG I TRÄDGÅRDEN I SKOGEN....

Egentligen är det att överdriva något fasligt att kalla denna plätt

av granit, mossa och blåbärsris för trädgård.

Det är det verkligen. Det är alldeles vanlig finsk skogsnatur med pyttesmå inslag av

odlade växter. Ja, det låter bra, tycker jag.

För så är det! 

Som många vet, så valde jag under många år att vara helt "naturel" i mina trädgårdstankar gällande 

vad som skulle växa här på stugan.

I år har jag dock lite, lite ruckat på den principen och det har dykt upp en och annan perenn.

En och annan odlingslåda har också satts ihop, och en och annan bergsskärva har grävts ut 

och ersatts med mylla. 

Nu får det vara bra såhär för denna gång.

Skall se vad som klarar sig här, och då menar 

jag både vinter, vindar, gassande sol samt hjortar och råddjur.

Tillsvidare (pepparpeppar) har alla planteringar fått vara ifred frö hjortarna, 

trots att en hjortstig går alldeles intill här.

Kanske de (än så länge) har bättre käk på annat håll? 

Jag har valt att vara ytterst sparsmakad med växtvalet här.

Jag bara känner att det känns rätt så.

Att hålla igen. 

För det är skillnad på skärgårdsmiljö och skärgårdsmiljö tänker jag.

Jag har vuxit upp med somrar i den Åländska skärgården, men där var 

det alltid kulturbygd precis bakom knuten. 

Här känns det så annorlunda.

Här är det skogens rike som härskar.

Och jag känner att jag inte vill inkräkta på det.

Men ändå ha lite...ja, trädgård.

Odlingslådorna kanhända ännu känns lite väl dominerande, men det skall

väl jämna ut sig bara växterna växer till sig.

Av alla perenner om nu står här första året har redan en utkristalliserats 

som en absolut favorit och det är jordrevan.

Jag vet att den kan bli ett gissel och ta över om den får sprida sig hejvilt,

men just i lådor, eller som på bilden ovan i bergsskärvor är den jättefin! 

Precis lagom anspråkslös för att passa in men 

ändå tuff nog att stå emot mossa och gräs.

Så vill jag tro, i alla fall.

Återstår att se. 

Återkommer med rapport nästa sommar! 

PÅ 1200-TALET...

...började man bygga Åbo slott.

Tänk att det skulle dröja så här länge innan jag hann besöka platsen.

Men dit styrdes stegen en regndisig måndag.

Hade tänkt att platsen skulle krylla av människor.

Många som börjat sin semester och när vädret var som det var, regnet som kom och gick,

så trodde jag andra tänkt som jag. 

Men det var gott om utrymme på borggården.

Och inne i borgen likaså.

Det var nästan magiskt att få stå där ensam i de hundratal år gamla salarna.

Ta sig fram i de stundvis smala gångarna, uppför de branta stentrapporna.

Jag hör till dem som helhjärtat välkomnat de där elektroniska guider som man 

numera hittar nästan överallt. Som möjliggör att man kan få sig en guidad tur

i egen takt. 

Visst, jag har några gånger gått live-guidade turer där guiden varit en gudabenådad

berättare, en tur som varit rena rama njutningen i berättarkost. Men oftare 

har guiden varit en mellanmåtta eller ännu värre.

Gruppen har varit stor, man varken hör eller ser ordentligt. 

Alla vill stå där framme i första led och det blir lite knuffandes i 

all artighet, förstås. Men ändå ett knuffande.

Någons barn börjar gråta. En man får en hostattack.

Och man hör inte. 

Och om man vill stanna och titta på något lite extra, så kommer man 

att missa infot om nästa rum.

Nej, jag välkomnar så de där digitala guiderna.

De må vara lite torra i sin berättar-ton, men jag kan knäppa på och av i min egen takt.

Hörlurarna stänger ute andra ljud. 

Upplevelsen där i slottet eller på museet blir mer privat på något vis.

Jag tycker det är skönt.

Eftersom jag ofta släpar på min kamera, så gillar jag också den möjligheten att stanna och fota

något jag vill utan risk att missa något då jag behöver vänta att gruppen gått vidare.

Just den här gången hade jag kameran med för att testa ljusstyrkan i ett av mina objektiv.

Gamla slott är ett ypperligt ställe att göra det på.

Det finns inte så mycket ljus där inte.

Och det där svaga ljuset gör ju också att alla små miniatyrvärldar blir så levande.

I slutet av slottsturen fanns som ett dockskåp av hela slottet, fullt 

med aktivitet i alla rum och på slottsgården.

Hade lust att krypa in och leva där i slottet en tid.

En dag eller två i 1500-talet.

Tänk om man hade den möjligheten?

När jag stod där och kikade in på miniatyrerna i det skumma ljuset, 

blev plötsligt slottet så mycket mer levande.

Det blev liv i de nu så kala stenväggarna.

När vi kom ut på borggården var den fortfarande lika tom.

Lika öde, men för min inre syn kunde jag höra slamret av vagnshjul,

höns som kacklande sprang undan. Någon som hostade 

och ett barn som ropade. En kvinna som

fnittrade till. Lukten av alla dessa människor

fanns där. Trängseln. 

Det är underbart att kunna fantisera.

Visst är det?

PRECIS INNAN LJUSET...

Jag gör det för sällan. Alldeles för sällan.

Men det är så sanslöst vackert när jag gör det så man undrar hur jag tänker 

som inte gör det oftare.

Går upp innan solen.

Senaste natt var det varm, och mygg.

Det garanterar inte den bästa av nattsömner precis.

Så jag drog på mig kläder och gick ut i natten.

Nu är det tycker jag lite knepigt så här i midsommartider att

liksom veta var solnedgången tar slut och morgonrodnaden tar vid.

Känns som om solen bara doppade sig bakom trädtopparna 

för att sedan komma upp igen.

Men klockan är halv fyra och ljuset 

nästan bara kan anas.

Kliver upp på den höga klippan så morgonbrisen får jaga myggorna

på flykt. Det är bara jag och några morgontidiga måsar och tärnor

som är ute. 

Det är så stilla som det kan bli.

Det är stilla och sanslöst vackert.

Och visst kan man undra varför det är så lätt att stanna kvar i sängen

när detta ändå är alternativet! 

Att gå ut precis där innan ljuset.

I STAN...

...när sommarkvällen redan började skymma, så mycket det nu

blir skymning denna natt, drog vi in mot stan.

Mina smaklökar blev så lyckliga som de inte blivit på länge, länge

av en förrätt med gingravad sik. Jag säger då det, vilken ljuvlighet.

Inget större fel på resten av maten heller...men siken, det ni! 

Aaaah!

Vandrade längs stranden och tänkte att det nog är helgens hjältar som drar fram där med

en midsommarbjörk glatt flaxande i aktern. 

Sjöräddningen.

Som den hönsmamma man ändå lite är, trots att man låtsas annat,

skrev jag en testare till lillungen, som med kompisar är själva på stugan.

Bara för att kolla om min iPad blivit på stugan - men i verkligheten struntade

jag väl i var min iPad ligger och dräller - ville ju bara checka att allt väl?

Ni vet? Och det var. Väl.

Sommarnatten var ljum...nästan kylig, mulen och fylld av röklukt från midsommarbrasan.

Det var ju ett gäng människor kvar i stan som hade samlats där.

Men på något sätt var det väldigt dämpat ändå. 

Ingen som tjoade och sjöng. Människor gick. Eller petade på

sina mobiler. 

Sen blev det trafikstockning.

Mitt i allt bestämde sig några tiotal gäss att ta sina ungar och traska ner till stranden.

Det gick inte så fort det inte...i synnerhet som endel ungar tröttnade där

mitt på gatan och helt sonika bara lade ner sig för att vila en stund.

Och trafiken väntade.

Men vem har nu så bråttom någonstans en midsommarnatt?