Lite historik. Vi börjar där.
Den lilla stugan i skogen och invid havet byggdes alldeles i början av 1990-talet.
Precis där i samma veva som jag gifte mig, fick barn, jobbade, byggde hus, hade en 24/7-
arbetande privatföretagare till man. Jobbade själv mycket och på annan ort än hemmet byggdes.
Ja och så var det det där med att man, eller vadå man och man?
Jag, vi skaffade hund, och katt(er) och höns och gäss och kaniner och
byggde maskinhall och...
...ja det fanns liksom inte så himla mycket tid att "vara på stugan" om
man skall vara riktigt ärlig.
Under de mest hetsiga och stressiga åren hade vi stugan uthyrd
för vi hann aldrig riktigt vara här själva.
Och var vi så hade man ständigt en oro att man borde vara någon annanstans och göra något helt annat. Inte det bästa om man tänker på att njuta skärgårdsliv.
Och så blev det som det blev. Med tusen andra projekt, med andra trädgårdar och
husbyggen så bestämde jag mig för att här, här på stugan, skulle det aldrig bli en trädgård.
Här skulle allt vara vilt. Inte klippa gräs, inte rensa, inte odla.
Och även fast nu ungarna vuxit upp och detta varit min tillflyktsort från
stress och...ja världen under många år nu, så har det alltid funnits andra projekt som
stått före i kön än att fixa så att något annat än gräs, mossa och martallar
kunde växa här.
Det har målats hus, och byggts trappor och bryggor, och en liten pergola.
Målats om inomhus...ja och så har man ju velat njuta lite lata sommardagar också.
Att anlägga en trädgård ute i skärgården tycker jag dessutom att är svårt.
På det sättet svårt att det är knepigt att få det lagom i samklang med
den omgivande naturen utan att det blir för mycket.
Det blir så lätt att man står där i plantbutiken bland sommarblommorna och tänker;
-Ja men jo! Hur fint kommer det inte att bli??!!!
Och så när jag väl är här med plantan så känns det bara
"för mycket".
Jag vill att min "trädgård" skall sjunga i samma stämma som naturen.
Varken högre eller lägre, utan i samklang.
Och så har vi det här med trädgårdsdesign. Här ute bland klipporna designar man inte
så där himmelens mycket. Urberget det står liksom där det...alltid stått.
Punkt!
Så det blir att foga sig och ta för sig vad skrevorna bjuder på i form av "rabatter".
Så idag har jag gjort det.
Grävt, rivit, ryckt, svurit och svettats för att få gräs och mossa att överge sina växtplatser
för det som jag kanske någon gång kan kalla en skärgårdsträdgård.
Precis framför trappan fanns det då stugan byggdes en jätteskreva som bara måste fyllas med
jord för att inte man skulle ta och dratta ner i den, och bara...försvinna, så djup kändes den.
Som fattig husbyggare hade jag inte råd att köpa några plantor utan fick
ett gäng bergenior av min mamma.
På min hemgård växte det bergenior lite överallt - så det fanns att ta av om man säger så.
Och kanske inte min absoluta favoritblomma, men här hamnade den.
Och här stannade den.
Vid något skede i vintras när jag började fundera på att piffa upp omgivningen här
så tänkte jag att det första jag gör är att gräva upp bergeniorna, men jag har ändrat mig.
Egentligen tycker jag att de är lite...fina faktiskt!
Och så är de ju från min hemgårds bergskevor (stället hette Bergudd- guess why...?)
Och så har de kämpat på här i 25 år. Och blommar lika villigt varje år.
Och nej, jag har inte gett dem ny mylla och jag har inte gett dem gödsel. Ever!
Så bara för att de överlevt den pärsen så har de nog förtjänat sin plats i rabatten ändå.
Och jag kommer nog att på det sättet fortsätta med samma stil.
Inget knalligt i vare sig färg eller växtsätt.
Jag skall försöka lyssna på omgivningen, på naturen vilka växter
de vill ha in här.
I det som kanske skall bli en skärgårdsträdgård.
Här finns ju ändå så mycket mer att bli förtjust och hänförd över.
Det är inte ju inte nödvändigtvis mina planteringar.
Det är tystnaden, det är naturen, det är havet, fåglarna.
Solnedgångarna och stillheten.
Det är de toner jag skall försöka tolka, på mitt sätt.
De dova, mjuka, stilla, lugna, sköna,
och överföra dem till en liten trädgård.
I skärgården.
