…jag kan inte klaga. Inte det minsta lilla!
Jag är nästan lite förälskad i denna månad som bara är och är och är
och fortsätter vara så underbart generös.
Med sol med värme, också med regn som får svamparna att
svälla av tacksamhet till hösten.
Och denna värme.
Näsan som på sommaren!
Tar frukosten med mig ut och vet knappast hur jag skall vara.
Så skönt som det är just detta veckoslut!
Fredagens kväll var vindstilla och skön som en
sommarkväll. Bara mörkret berättade att det definitivt är höst.
Och lördagen. September levererar det finaste av väder!
Vilket gör det knepigt så där mentalt att stänga ner stugan som jag
planerat. Tänk OM jag ännu skulle hinna stjäla mig en
weekend här ute bland gäss och vindar.
Bland mossa och tallar, hav och mörker.
Har så jä*la svårt att förstå att jag borde bomma igen,
för jag kommer inte att hinna hit ut så mycket, om alls, innan
vintern är här.
Hade nu turen att ha lillungen med mig.
Bara det att få rå om honom ett helt veckoslut sedan han flyttade
hemifrån är bara ren och skär lycka!
Och så fick jag lite extra och oväntad bonus.
Den äldre grabben, han som ramlat till hemlandet igen, hade planerat en vandring i
någon närliggande nationalpark med några kompisar, men eftersom de inte hade
bokat övernattningsstuga i tid (andra hade haft samma tanke…)
och lusten att tälta var lite ljummen så därför dök de upp här
mot kvällskvisten för att övernatta i stugan på andra sidan udden.
Och landade runt mitt matbord.
Lite som förr. Och en ringrostig matmor fick damma av
knepen att lyckas med konststycket att koka soppa på en spik.
Åt ett gäng hungriga.
(Som ett tips här mellan raderna:
Koka ris med i grönsakssoppan som skall mixas så blir den
sååååå mycket mer mättande och till och med
den mest uthungrade karl verkar nöjd över…"gräsmat").
En skogspromenad senare var det dags för efterrätten som skall få ett alldeles
eget inlägg - så gott var det faktiskt!
Och så traditionellt dags för bastu och årets sista dopp i havet.
Varmt och kallt. Kallt och varmt.
Om vart annat.
Och så tystnar kvällen.
Grabbarna drar iväg till sängs runt udden.
Sitter kvar ännu en liten stund.
Glor på marschallerna som flämtar på i vinden från havet.
Det må vara sommarkänsla i mycket, nästan så man
glömmer att det faktiskt är höst, men
när vinden riktigt tar i….då vet man vilken årstid som gäller.
*
Och jag funderar mycket på ande-klimatet i mitt land.
Och undrar vilken årstid som gäller där.
Så mycket motsatser, motpoler, motstridigheter.
Jag vet precis var jag själv står,
men att märka att det finns människor i
så gott som alla beröringspunkter i livet som tänker
så totalt annorlunda. Och för första gången
någonsin under min livstid märker jag att jag behöver
lite omvärdera människor i min omgivning.
Det gör mig både ledsen, beklämd och förvirrad.
Men mer om det en annangång - om någongång.
Lutar lite åt det hållet att låta politiska åsikter
och dylikt stanna utanför bloggen.
Kanske bäst så.
Vi får se….
