EN VECKA...

…precis den som gick.

Har landat hemma i soffan, höststormen luggar i buskarna utanför mitt fönster och
tv:n tuggar på om veckans händelser.

Orkar inte gå in på vad som på nationell nivå hänt, det kan man läsa på nätet.
Men en statsminister som ena dagen talat till folket i tv (alldeles - hände
senast för evigheter sedan) om hur kritiskt det ekonomiska läget är i Finland och
gått ut med sparåtgärder främst mot lågavlönade kvinnor 
och vill stifta lagar som går och klampar över rätten att förhandla om 
sina arbetsförhållanden för att landet har sådana gigantiska problem för
att nästa dag säga att när det kommer några tusen asylsökande till Finland,
utöver de fem som vanligtvis kommer - i året, typ, 
så är det plötsligt ett större problem än Finland katastrofala ekonomi.

Jag tappade någonstans här  dimensionerna på problemen.
Var landets ekonomiska katastrof inte större än att några tusental 
asylsökanden är värre?

Då förstår jag absolut ingenting längre.
Min hjärna blir trött och soffhörnet smakar ovanligt bra efter
en mycket stormig promenad med hunden runt "kvarteret".

Huoh! 

Men i övrigt har min grabb, som snurrat runt i Asien de senaste månaderna, landat här hemma
i hemlandet och krupit ihop i en säng och sover av sig reströtthet och jetlag.

I morgon blir det att käka lite gott i det bästa av sällskap och 
få krama riktigt hårt om honom.
Grabben.



ELD OCH NOPPIGA TRÖJOR...

…här hade jag min utpost stora delar av helgen. 
Visst, jag bar lite ved och skrapade lite målning från fönstren,
eldade bastu och plockade lite lingon.

Men nästan mest satt jag här och läste, dåsade, funderade och helt skamlöst… bara njöt! 
Klädde på mig den gamla, noppiga stugtröjan och tog av den beroende på 
hur vinden kom åt.

Har en tid redan märkt att jag har svårt att orka koncentrera mig på att läsa en bok.
Det känns lite underligt. Jag har alltid läst mycket och att liksom tappa bort
den förmågan, eller inte förmågan, visst sjutton kan jag läsa, 
men lusten att läsa är…olustigt.

Jag funderar mycket om det faktiskt kan vara det att det vi med stora
penseldrag kallar till media är en liten 'bov' i detta drama.
Jag har alltid framhållit att media, sociala sådana och allt det där
vi ändå förhållandevis snabb-läser på nätet är ett komplement till
tidningar och framför allt böcker. Och det är det säkert fortfarande,
men jag börjar fundera på om sättet vi läser påverkas av snuttifieringen
i det vi kommer över på nätet?

Tänker bara på hur jag själv är.

Googlar fram något, läser lite - inte vad jag sökte - går vidare.
Jag hoppar och skuttar mellan olika texter, olika sätt att skriva.
Tar mig vidare med nya länkar och läser på.
Oftast rätt korta texter som ger mig ett ytskrap av det jag vill ta reda på.

Och så håller jag nog på med det där som de flesta gör.
Har flera fönster uppe på en och samma gång.
*Pling*, det kom en mail.
*Plong* - någon tyckte till på facebook.

Nu är ju just det problemet inte större än att jag kunde stänga av de fönstren, om
jag skulle uppleva att det är ett problem, om det skulle störa mig.
För det tycker jag inte att det gör. Det är ju inte så att jag måste på direkten gå och se 
vilket mail jag fick, tvärtom tycker jag att det är skönt att ha något
att gå till om jag behöver en paus i mitt läsande.
Och jag tar pauser. Hoppar hit och dit som en nykläckt gräshoppa.
Än är det senaste nyheterna - och så måste jag läsa vad en annan nyhetssajt skriver
om just den här nyheten. 
Ni vet vad jag menar. 
Man blir så där snuttig i huvudet.
Avklippt i sina tankar och rastlös.


Och jag märker som sagt en stor skillnad i mitt sätt att läsa böcker förr
och nu. Det här är väl ingenting som kommit den senaste veckan,
men nog väl under de senaste några åren.

Minns aldrig att jag skulle haft knepigt med koncentrationen.
Tvärtom! Bra att jag inte tog boken med när jag skulle laga mat eller
bada ett barn eller gå ut med hunden.
Jag kunde avbryta mig för att gå och koka mig kaffe men vips när jag 
tog tag i boken igen så var jag tillbaka, 
som om jag aldrig avbrutit mitt läsande.

Men nu är det inte så längre.

Jag läser en härlig, intressant och medryckande bok. 
En riktig ordens konfektask, så det är inte bokens fel.

Men jag kan liksom inte sjunka in i det där "djupa" läsandet utan
känner att jag lätt blir störd av…ja vadå?

Jag kan lova er att därute på bryggan en septemberkväll ute i skogen mitt i ingenstans,
där dräller inte precis av störande moment…

De momenten kommer inifrån mig själv.
Och vet ni de är så banala så det inte är sant! 

Vid ett skede lyfte jag blicken från boken och handen sökte efter mobilen.
Någonstans ifrån hade det kommit en tanke att jag borde kolla väderleken för nästa vecka.
Nu hade jag inte mobilen med mig, och enda orsaken att jag inte hade det var 
för den låg på laddning inne i stugan.

Men vadå? Väderlek?

Här satt jag i den vackraste av skärgårdar, i den finaste av höstkvällar med en välskriven bok i
famnen, inga ogjorda jobb någonstans och så blir jag distraherad av att jag borde kolla vädret

Jag ser ju att det är vackert. Räcker inte det? 
För stunden? 

Jag är ju en stark förespråkare för de möjligheter ett "nätliv" ger,
men leder det till att man förändras på sikt? 
Att få allt serverat när man vill.
Kort och effektivt. 
NU.

Lite på samma sätt som när man nu ser på filmer från 
låt oss säga 70-talet. Ta bara serier
som Stormskärs Maja här i Finland och Hem till byn
i Sverige. Se på dem och man kan inte förstå
att tv-serier nåååågonsin vaaaaarit sååååå lååååångsam! 

Är det lite samma fenomen som sker nu?
Med vårt läsande?

Det går inte fort nog? 

*

Som en motvikt till det satt jag en lååååång stund och brände gamla brädstumpar 
och små kvistar i eldkorgen. Bara stirrade på elden och lät tankarna ila fritt.


Den noppiga tröjan luktar nu starkt av rök.
Så där som stugtröjor skall.
Men stugtröjor hör ihop med långläs-stunder av böcker i sneda högar också.
Det vill jag ha tillbaka! 


HÖSTMELANKOLI...

…och jag formligen älskar det! 

Allt annat med hösten förutom älgflugorna är bara det finaste som finns! 
Om det finns någon månad som jag skulle vilja dra ut på till det dubbla 
så är det inte någon av de fluffiga sommarmånaderna 
som skulle få den äran utan just september.





September lägger sig över allting som en skön filt.

Och det här veckoslutet tänker jag njuta av den filten.
Svepa mig in i den, blunda och låta solen värma.

Lagra sol i själen som stenarna lagrar värme.

Att en njuter! 




ÄNTLIGEN FREDAG….


…på något magiskt vis så VET hunden att vi skall iväg någonstans.
Och trots att hon inte är speciellt glad i att åka bil, så finns där ändå en
längtan ut och bort i hela hennes lilla habitus.
(och jo, hen försedd med skarp syn ser att svansen fortfarande är otrimmad 
och sista trimnings-finliret inte heller skett än…
och fönstren har också bestämt en massa hund- och kattsnor på sig...*ler*).

Men vi ger oss iväg till stugan.
Till tystnad och stillhet och förmodligen höstens sista veckoslut med lite,
lite sommarkänsla i. 

Vägarna är fulla med bilar och familjer, vänner, ensamma och par som
insett samma sak som jag. NU gäller det att suga på den sista sommarkaramellen.

Tar en lite längre omväg till stugan, men med mycket mindre trafik och 
på var och varannan åker är skördetröskorna i gång.

Först när jag börjar närma mig stugan så kommer jag på att jag nog aldrig
fotat något alls längs vägen hit. Till stugan. 

Så jag stannar vid en åker och stiger ur bilen.
Ååååh, denna doft av nyslaget hö.
Lite, lite som på sommaren. Eller nej, mera nog bara som en blek kopia,
men liiiite sommar kanske där ändå går att känna doften av?


Vägen jag kör till stugan har faktiskt röstats till en av Finlands vackraste! 
Bara det något att vara lite extra glad för.
Vägen är en mardröm för alla som har tendens att må apa på krokiga
vägar. Den här är! 
Både åt vänster och höger och uppåt och neråt.
Men vacker är den! 

Och så…kommer man åkande mot kvällen 
(eller tidigt på morgonen, vilket inte sker någonsin frivilligt 
i min värld, men om…) så ser man nästan alltid något djur.
Ofta står någon hjort vid något skogsbryn och betar.

Det finns inget någonstans som kan få mig så rofylld som detta.
Att köra till stugan en fredagskväll och möta naturen mer och mer 
för varje kurva.
Och så väl framme.

Stänga bildörrarna och bara lyssna på - absolut ingenting!

Denna totala tystnad är berusande.

*

Sitter här på terassen och skriver.
Mörkret, det totala mörkret, kryper närmare och närmare.
Jag ser inte längre än vad datorns ljus når.

Solen har gått ner för länge sedan och bara en liten strimma 
rött och orange och lite gult syns över horisonten.

Inne i stugan spelar radion stilla jazz, knappt så det anas hit ut. 
Snart är det dags att gå in och tända en brasa.

Hade tänkt hålla mig vaken i natt. En stund i alla fall.
Man har sagt att det kanske kunde bli norrsken till och med så här 
söderut som jag är.
Nästan så långt söderut man kan komma i detta land.

Jag skall försöka hålla mig vaken, vill säga…

*gääääsp*

HELT UPP OCH NER...

…och tassarna i luften! 

Jobbade kvällstur idag och promenerade efter jobbet till bilen med en skön
kvällssol som ännu orkade värma lite på kinderna.

Så mycket tankar snurrar i mitt lilla huvud, om allt som 
händer i världen och i vår värld härhemma.
Det är mycket som händer, mycket som berör, mycket som man 
behöver ta ställning till. På något plan i alla fall.

Men så kommer man hem och möts av en sprallig hund och  en
katt som oftast kommer rusande emot mig redan vid postlådan, 
kastar sig på rygg och vill kelas.

Ett underbart sätt att bli av med de mest mörka orosmolnen.

Jag tror jag skall sällskapa med mina djur lite mer intensivt.
Världen därute blir vare sig rättvisare eller skönare, 
av att jag krafsar katten på magen eller slänger boll med hunden.

Men min bekymrade rynka mellan ögonbrynen slätas ut lite.

För stunden i alla fall.

*

Planerar lite inför veckoslutet, det blir att dra till skärgården.
I morgon packar jag bilen färdigt så att jag på fredagen bara behöver plocka upp 
hunden och byta kläder och så drar jag iväg.
Till skärin för att fira en indiansommar som kommit på besök.