Finland, detta tusen sjöars land - ja det har man ju hört till lust och leda sedan man föddes.
Och det stämmer ju nog. Här finns nämligen i runda tal 188 000 sjöar som är större än hundra m2.
Och över en hektar stora sjöar finns det också ansenliga 56 000 stycken.
Så visst finns det sjöar här alltid!
Och mellan sjöarna höjdskillnad och det betyder forsar det och knepigt att ta sig fram i synnerhet om
man tänkt forsla lite varor så det gällde att komma på något fungerande system att få
saker transporterade genom dessa sjöar ut till Finska viken och vidare ut i världen.
Redan på 1500- och 1600-talet gjorde man försök att städa upp i forsarna och göra transporten enklare.
Man "övade" på åar här i söder och den första "kanalen" byggdes faktiskt här i södra Finland,
i Svartå i Karis 1745.
Sedan dröjde det åttio år till innan följande kom.
Men det skulle dröja hundra år till innan man byggde den första kanalen i insjöfinland.
I Finland, och övriga Norden för den delen, har man bränt tjära sedan…alltid?
Och det var en av produkterna som man ville föra ut i världen.
Skeppen som byggdes i Europa blev större och fler och det behövdes mer och mer tjära.
Men att transportera större mängder längs forsar som var både riskabla och oftast nästan
oframkomliga för lite större mängder varor och det gjorde att man började planera in kanaler.
Det här är en mycket förkortad och än mer förenklad version av historiens gång men känner att
jag inte riktigt kan klämma in allt här, hur intressant jag än tycker att det är,
så vi skippar stora ofreden och hur det påverkade allt här...;).
Hur som helst.
Taipale kanal var bland de allra första i Finland.
Det var nog bara Leppävirta som var före.
Bygget i Taipale påbörjades 1835 och kanalen blev klar fem år senare.
Så länge fick den kanalen ändå inte vara i bruk för redan 1856,
då Saima-kanal byggdes klart,
visade det sig att Taipale kanal var alldeles för smal för
de båtar som man nu kunde ta igenom kanalen där och sedan ta sig vidare till
Östersjön.
Så det byggdes en ny kanal breved den gamla. Den blev klar 1871.
Och den finns kvar, fungerande, än i dag.
I full kraft och skönt imponerande.
Eller kanske forsen sen också hade varit mer viril?
Vem vet?
Samtidigt då Taipale kanal byggdes så byggde man också Finlands första "järnväg" på
byggplatsen för att transportera sten till kanalbygget.
Finland kom igång med utbyggande av sitt järnvägsnät rätt så sent.
Största delen av tågbanorna byggdes först mellan åren 1850 - 1900.
Över nuvarande Taipale kanal går ett tågspår.
Invid banan finns en liten koja där han som skötte om att flytta
bron åt sidan då det kom större båtar genom kanalen hade sin "office".
Det är länge sedan någon druckit sitt morgonkaffe här.
Än mindre fört fingrarna över gulnade tågtidtabellerna för att kolla om
något tåg är på kommande eller om det är läge att rulla bron åt sidan.
Det jobbet hade jag kunnat tänka mig.
Kanal-stins liksom.
Bara för att det mekaniska också kan vara så otroligt vackert.
Nu tror jag knappast de som jobbat fallit i trans över skönheten i det här.
Viktigast att det funkade, helt klart!
Men jag tycker det är vackert.
När man tänker på det jag skrev i förra inlägget om alltings digitalisering och hela den biten.
Vad vackert kommer det att föra till historien? Vad beundrar vi (okej, okej…de)
om hundra år?
Om tjäran var en av de produkter som länderna här i norr exporterade då förr och som starkt
bidrog till att kanaler byggdes och så, men nog är det väl ändå så att det här är
det som vägt allra tyngst. Och det länge.
Virke.
Den finska själens djupaste väsen kan hända ändå finns just här.
I skog, i träd, i industri, i allt det vi varit sedan tjärbränningens glansdagar.
Vi har en själ i skogen. Skogen är vår själ.
Det är nu bara lite så.
Kanske digitaliseringen lyckas återförena oss med skogen?
Att det gör det möjligt för dem som vill att åter flytta ut till landet, till
tystnad och skog och ändå kunna få sitt levebröd där.
Inte av sten eller trä.
Utan av vår tids häftigaste kanal - internet.
Den gamla Taipale kanal är numera bara en vacker plats.
Gräsandens rike.
Ingenvuxen och lummig.
Tänker på hur många ändå fått offra både liv och hälsa för utvecklingen då i tiderna.
Tänker på dagens utveckling, och vilka offer det tar?
Är det de som inte hänger med som drabbas, eller de som gör det men bränner ut sig?
Kanske det bara hör till att all utveckling skall ha och ta sina offer?
Intill kanalen finns ett museum, absolut värt ett besök!
All respekt i världen för dem som för handkraft byggde dessa kanaler.
Hatten av!
Och resan i det finska national-landskapet drar vidare.
Känns som om någon nationalromantisk konstnär i tiderna stått just här och målat tavlor
som
DEN HÄR av Akseli Gallen-Kallela.
Mitt i den finska själen, lite.
