DEN KARGA SJÄLEN FRÅN DE DJUPA SKOGARNA...

Det är väl lätt så man ser på finnen.

Tuff, väderbiten, seg. Ärlig och tystlåten. 

Som jag skrev innan så är det länge sedan jag bara "kört omkring" i Finland. Den här gången

åkte vi iväg med ett enda måste. Ett datum, ett klockslag. 

Inga sevärdheter inprickade, inga tidtabeller, inga fastslagna planer överhuvudtaget.

Förutom att vi hade en träff i Kemi på torsdag, klockan tolv.

(Och det på en bensinstation som lämpligt nog heter Neste Tupasvilla. 

Tupasvilla är finska och betyder, tadaaa... tuvull.)

*

Men det finska ja. 

Har inga större målsättningar att sätta mig in i det finska själslandskapet, 

men skriva lite om landskapet tänkte jag ju nog. 

Jag, som mången annan, baserar mina bilder om hur livet i Finland var förr på gamla 

Suomi-filmer och något sporadiskt besök på någon hembygdsgård.

Och skolans historia och romaner, förstås.

Det här är väl sinnebilden av det finska? 

Bastu, bastukvast, sommar, väderbiten stockvägg. 

Tyst och…tyst, och lite övergivet.

Och det känns det nog som om det är det också på den finska landsbygden.

Onekligen.  

Det gör mig lite beklämd och ledsen på något vis.

Så många fina platser, men husen, de små byarna verkar övergivna och tysta.

På 80-talet stängdes bybutikerna och lämnades tomma, små byskolor stängdes.

Är det nu bostadshusens tur att gå samma öde till mötes?

Någon sade att hälften av befolkningen i många byar är pensionärer och när de dör bort?

Vad händer sedan?

Ingen vågar ju köpa ett hus ute på landet i dagens läge - man kanske inte alls blir av med det

om livssituationen skulle kräva det?

Kommer landsbygden att bli som en gammal stol, där ingen längre slår sig ner?

Husen, byarna bara blir kvar. Men ingen finns där mer.

Klart det här är kanske att måla till det lite. Visst finns det lantbrukare som kan leva på 

sin jord, och framgångsrika företagare i de små byarna och så, 

men svårare och svårare blir det nog hela tiden.

Det finns kanske inte ens längre en läkarstation i byn, utan man för skype-samtal med sin

läkare som är helt på annan ort.

Digitaliseringen smyger sig in överallt.

Och där den öppnar nya möjligheters dörrar så stänger den nog också 

både ett och annat fönster. 

För gott.

Nu är det här ju en grillkota vid en camping i Savolax, men den får ändå stå för

urbilden av hur det var i Finland när det begav sig att man kom på att flytta hit.

Eller som jag inbillar mig att det kanske var.

Finland var - och är - skogar och mossar, myrer och sjöar.

Och hit kom då de första.

Byggde sig en kota, sedan en bastu, ett torp.

Odlade och jagade, badade bastu, älskade och slogs.

Skrattade och grät sig genom genom århundraden.

Tills den förra stora omvälvningen kom - industrialismen.

Då så mycket ändrade. Lite mer om det i nästa inlägg.

Om hundra år läser vi (eller vi och vi…man) om hur digitaliseringen 

vände upp och ner på allt det som varit. 

Som är.

BACK HOME...

...är jag.
Och myggorna, de lämnade jag i Lappland.
De flesta i alla fall.
Men nej, jag känner mig inte som den vassaste pennan i penalen idag då jag har dryga 800 km nonstop- bilkörning både i rumpan, i benen och i huvudet bakom mig under senaste sen-kväll, natt och en bit in på tidig morgon.
Har sovit någon fjuttig timme för att sedan med kaffets hjälp försöka hålla mig vaken och
inte alldeles vända på dygnet så där lagom innan min semester är slut och en borde
hitta tillbaka till den där vardagslunken med tidiga morgnar och inte såååå sena kvällar.

Men tillbaka i vardagen är jag alltså.
En sväng till södra Lappland, upp östra vägen och ner västra vägen.
Norrut tog det någon dag, men söderut…ja, då ville vi bara hem så det var gasen som gällde.

När jag fått sova ut lite och hitta mig själv på rätt köl, så skall jag berätta lite mer om resan.
Men det blir nog inte idag…
Har inte många vettiga tankar i skallen just nu.
Vill helst bara sova…
Men INNAN vi drog norrut hann vi med att fira den där förstfödda sonen som
tog och fyllde ett år närmare trettio än tjugo (muahahahaaa…)
Och som då skulle ta sitt pick och pack och dra till Singapore för
obestämd tid.

Trots näsan som är sned efter en smäll från någon inskränkt finne någonstans, som hade
några personliga problem med det här med finlandssvenskar, är han ju rätt fin ändå?
Grabben min. Som nu, som sagt,  flyttat till Singapore, med sin kärlek från Seoul.
Och det fina/roliga/underliga/märkliga/sköna är ju att det inte känns
speciellt konstigt alls.
Det är väl klart att han skall dra iväg dit han vill?
Varför inte, liksom?
När jag ser på honom över en hastigt ihop kallad familjemiddag precis där innan vi alla drar iväg
åt var sitt håll så känns det lite komiskt att här sitter mannen, som då han var barn, i tankarna snöt sig i
köksgardinen då han tyckte det var samma material som en näsduk. Samma lilla människa som var ängslig att gå till byns klocksmed med en trasig klocka för klocksmeden hade skägg och talade finska.
Samma människa som då han var tonåring meddelade att han skall bo hemma tills han är 34 år har nu världen som sin "backyard".
Att bo hemma tills han är 34…Minns att just det utlåtande gav hans far stor skrämselhicka
medan jag bara ryckte på axlarna och konstaterade;

låt tiden göra sitt -  och naturen ha sin gång.

Och här är han nu.
Kosmopoliten.
Som fyllde 26.
Alltså närmare trettio än tjugo….*fniss*
Och att bo hemma, vilket han ju inte ens gjort på år, utan tänker mer på Finland som hem
en dag till, är inte hans melodi…
Och jag förstår honom. 

Så väl.

När världen kallar, varför skulle man tveka? 

Samtidigt som  han, grabben drog iväg till trakter där det finns lika mycket människor i en stad som
det finns i hela Finland, men på en yta som motsvarar Finlands huvudstad Helsingfors' yta, så drar jag till områden där befolkningstätheten är 2 personer / kvadratkilometer.
I Singapore är det dryga 7400 personer på samma yta.
Det är en sådan hisnande skillnad!
Singapore är världens näst tätbefolkade plats.
I finska Lappland är det synnerligen glest mellan husen.
För att inte använda ordet öde.
Men där finns desto mer träd…och mossar... och myrar.
Men mer om de en annan gång.
Nu skall jag ta och krypa ner under täcket och sova en
hoppeligen riktigt skön natts sömn i min egen säng.
Resande, är det sedan nära eller fjärran, är underbart, men få saker
klår den där känslan att krypa ner i egen säng.
Var den egna sängen sedan är - det är ju sedan en helt annan historia...

JAG OCH MITT KÖK...

 Den här bilden är nu redan från ett par, tre kvällar sedan, men den är liksom alla kvällar på en och samma gång. Det finns liksom alltid en strand och alltid en plats slå upp sitt tält, och att kocka på. Någonstans.
Och jag gillar så den där känslan av någon slags total frihet. Att det tar sin tid att koka mat så här har inte så stor betydelse - vad sjutton gör det? Tids nog får man mat.

När jag knäppte bilden ovan hade magarna redan blivit mätta och jag satt faktiskt och jobbade med ett projekt som jag har åtagit mig vid sidan om mitt "riktiga" jobb.
Att sitta på ett fårskinn, på en sandstrand i solnedgången, med en värmande brasa intill och en uppblåsbar dyna som "bord" för datorn är kanske sinnebilden av frihet i jobbet - på sitt sätt.

Kunden som skall motta min färdiga produkt vet nog inte när och var jag knåpade ihop den. Låt hen tro att det kom till på ett snofsigt kontor eller vad som helst. Verkligheten är att det föddes här, på en
ödslig strand i Koli i östra Finland. På ett fårskinn. Vid en falnande eld.
Och det blåste tillräckligt nog för att det  skulle vara myggfritt också.
Mycket skönt var det.

Som ny "bekantskap" på den här resan har jag packat med en "risukeitin". Vad man nu skall kalla den på svenska? En "kvistkokare"??? Kott-kök???

Hur som helst så är jag lite barnsligt förtjust i den här manicken! För den funkar verkligen. 

Vi poppade till och med popcorn på den så lite plus i kanten fick den allt!

Den fungerar alltså som så att man samlar kottar och andra små kvistar som sedan eldas i den här plåtburken…

Nu är den ju lite mer fix än bara en plåtburk - den funkar nämligen lite som en kakelugn, med samma princip då. Det finns dubbla väggar där luften värms upp och då blir det så mycket effektivare än bara "vanlig" eld. Det här är nog min nya favorit! Jag skall nog presentera den lite bättre en annan gång! 

Precis som jag skall ta vår tur lite hit och dit i Finland också en annan gång. Med en allvarlig varning för turistbilder från både det ena och det andra…

Men hoppeligen också någon bild som visar det vackraste av landet med de många sjöarna och de miljoner kärren, de enorma skogarna (man vet när man kört här - de är så jävla stora!) En stor del av Finland är ju bara mossa och skog - och någon sjö då…

Men mer om det i nästa inlägg. Nu ropar datorn efter laddning, och det är inget jag kan erbjuda på momangen, så jag tar och stänger av för nu. Kryper in i nya sovsäcken (och vilken sovsäck sen - mer om den också senare!) och i morgon skall det bli det resan egentligen handlar om - pilgrimsfalk. 

Tills dess - sov gott! 

MYGGNÄT…CHECK

Rör ihop något i frukostväg av de sista resterna i skåpet. 

Hus- och djurvakten, han får fylla på med sitt när han kommer.

Kommer på att det är faktiskt väldigt länge sedan jag kört omkring i Finland.

Alltså så där "bilat". 

Om jag skall resa någonstans i Finland så där annars så tar jag oftast tåg eller flyg.

Det har råkat sig så. Jag tror lillgrabben var liten när vi senast såhär

semester-bilade. 

Sådant man gjorde när jag var barn då.

Vad jag inte begriper hur sjutton vi då rymdes med tält och sovsäckar och

kläder för ett par veckor, fiskeredskap (!) och kylkassar i en alldeles

vanlig personbil + av vi då var fyra personer som åkte.

Det är ett mysterium.

Ännu är det mesta vi skall ha med utspritt på golv och bord.

Tvivlar starkt på att jag skulle lyckats stuva in det i bagageutrymmet på en 

70-tals Ford Escort. 

Inte en chans! 

Skönt med lite mer utrymme i bilen ändå.

Så man kan släpa med ett fårskinn åt var och en.

Känns lite avigt här när det är så hett därute, men en blick på 

väderkartorna så tror jag att de här kommer att värma skönt under rumpan! 

Vi får väl se. Med åker de i alla fall.

*

Nej, nu skall jag nog ta och börja föra ut grejer till bilen, 

ladda datorn 

(det var egentligen därför jag kom hit in…)

och mata katten. 

Nästan lite snudd på nostalgi över det här med bilsemester :)

I SOMMARHETTAN...

När det dallrar i luftlagren och det mesta levande kippar lite efter andan i hettan är det nog ändå bäst att bara njuta och ta för sig. Det här lär som sagt vara övergående. Redan i morgon skall det bli svalt på nytt säger prognosen. På sitt sätt är det nog helt okej, för min del. Det är roligare att resa runt när det inte är så där galet tokvarmt men... att det sedan utlovats nästan frost i Lappland på nätterna, och att vi tänkt övernatta i tält/bil blir ju riktigt intressant…

Idag hade jag en födelsedagsfest inprickad. Konvalescentens kusin fyller 60 och redan i våras bokades dagen. Festen skulle gå av stapeln ute på sommarstugan i Sibbo skärgård och med det här vädret så undrar man om något kan gå fel? Och det gör det knappast. 

Bara att jag stannar hemma, då. 

Ett gammalt spöke från tiden långt innan bloggen har lyft sitt rytande huvud och prickat in mig som sitt offer.

Redan några gånger under våren och försommaren har jag känt av det. Mitt monster. 

Men jag skall kanske gå tillbaka lite:

2006 på hösten drabbades jag av utmattningssyndrom för första gången. Jag bara totalt tappade orken och lusten och kände mest att jag gick på autopilot och det dessutom ute på gungande kärrmark. 

Det är en synnerligen skrämmande och obehaglig känsla. Att tappa allt det där som känns viktigt och bara ha en trötthet inom sig som suger ut det sista av inspiration och energi. 

Sedan dess har jag försökt vara lyhörd för att undvika att ramla dit igen. Har sett tillräckligt många som ramlat så mycket djupare och fått kämpa så för att ta sig tillbaka. Det är en lång väg. 

Jag vet.

Har väl känt lite varningsklockor under vintern och våren, men så tänkte jag att bara det blir semester så skall jag få mig nollad och uppvilad och allt det där. Det har gått sådär…Jo, jag har vilat men är inte utvilad. Långt ifrån. Och idag kom de första panikattackerna. När bröstet snör sig samman, det sticker och det gör ont att andas och hela själen liksom skrynklar ihop sig. Och så denna trötthet. 

Som är så mycket mer.

Än bara trötthet. 

Det är obehagligt, och säkert skrämmande när man känner det första gången. Nu vet jag vad det är, så jag känner mest bara sorg, lite matthet och en uppgiven inte-nu-igen-känsla. 

Jag som försökt så vara alert, försökt lyssna inåt och mota just denna Olle i grind. 

Och ändå åker jag dit. 

Ringer och avbokar min närvaro på festen. Men varför då, frågar man. Berättigat. 

Jag är ju okej - utåt sett. Och jag låter okej. Jag låter inte sjuk alls faktiskt. 

Jag orkar inte förklara utan säger bara att jag mår dåligt. För det gör man. Men orkar inte gå in på detaljerna. Hur förklarar man att man är trasig inombords när man oftast ändå är glad och öppen och helt "vanlig" utåt?  Eller inte ens trasig utan har bara så slut på batterierna att de inte klarar av att ta emot laddning mer? Att man mest känner att vid möten av människor har man inget att ge själv, och då blir mötet en belastning. Inte så att jag tycker det blir en belastning för mig, inta alls. Utan en belastning för dem man skall möta för att man känner sig så tom i sin egen output. Och det vill man slippa. Låta andra slippa. Det är så vi sakta försvinner från den sociala kartan, 

som utmattad känner vi att vi inget har att ge. Inget alls. 

För mig är det ett nederlag. Jag vet precis att det inte är så man skall tänka. Men jag gör. De flesta gör. 

Har så många intressanta projekt på kommande som kanske nu måste sättas på hyllan. 

Har ett jobb att återgå till om en vecka. Hade gärna återvänt utvilad och energisk. Nu gör jag inte det. 

Jag vet det redan nu. Återvänder jo, men inte utvilad…och det gör mig sorgsen.

Har panikattackerna en gång fått fotfäste är det inte så där bara att knipsa på fingrarna för att få dem bort. Det kräver jobb…och tid. På det sättet bra att jag varit med förr. Jag vet vad som väntar - och förväntas.

Hittills har jag total vägrat medicin. Velat klara mig själv på torra land. Förra gången lyckades det. Jag lägger en tilltro på att det går vägen även nu. Men man får se. Jag är äldre nu och visare, vilket ju är bra. 

Men jag är också kanske lite mer realist. Nu än då. 

Vi får se hur det går.

Går en lite småmelankolisk sväng i trädgården och ser till min glädje att potatisen blommar.

Man vet vad det betyder? Att det snart är dags att skörda även här.

Och må vara att själen är trött och slut för tillfället, men 

egen nypotatis finns det få saker som vinner.