MIDVINTER….

Nej, jag har inte snöat in. Inte blåst bort. Inte frusit ihjäl. Och det finns ingen annan orsak till att jag inte hunnit med att hänga och dingla i blogglandia än att en knäopererad konvalesent flyttat in i mitt vardagsrum. Med säng och allt. Och en organisationstokig jag får ju då lov att flytta om typ det mesta i detta lilla hus, så det blir balans igen och allt är väl och lagom och passligt.

Ja.

Och så valde världens bästa unge av modell äldre att istället för att susa vidare till Österrike från sin Japan-tripp faktiskt mellanlanda för lite längre tid än de ursprungligen planerade 20 minuter i hemlandet. Ja, ja och jaaaa! säger vi ju till det och välkomnar en yvig, extrovert, färgglad och rätt högljudd ung man med en massa åsikter och insikter och tankar och funderingar in i den lilla kojan vid sandvägen som knappast är en väg alls.

Så dagarna har bestått av jobb…(för mig), skola (för lillungen), lite värk-stånk (från sängen i vardagsrummet från den nyopererade) och en mängd härliga diskussioner (med storungen och de övriga)  på kvällarna. Och så några tonåringar som sticker sig in och någon till som väljer att sova över….

Ja.

Det har blivit väldigt mycket händelser i mitt vardagsrum på senaste tiden. Och eftersom mitt hushåll i princip ÄR ett vardagsrum med ett litet kök som bihang och var sitt sov-krypin åt mig och lillungen, med det är i övre våningen så märks trafiken. Jag tror också att desto äldre jag blir, desto tydligare blir mina introverta drag. Och även om jag spinner som en liten fånig kattunge över att ha alla nära och kära under samma tak, att få rå om honom, den förstfödda, några dagar, så ropar mitt huvud redan efter tystnad, stillhet och ro. 

Ja.


Ibland sköter naturen den biten helt själv och erbjöd mig ensamtid i form av snöarbete, nästan som på beställning! 
Efter gårdagsnattens snöyra gick jag ut i morse och började skotta gården, parkeringen, alla stigar hit och dit och medan jag höll på så hörde jag domherren. Ja, någonstans i närheten höll han till. 
Först när jag har allt klart visade han sig nådigt för mig.

 Jag stod där med svettig rygg efter allt snöskottande, med ett skönt lugn i själen, med ett ro i kroppen, med en kärlek i hjärtat och med en medvetenhet om eget varande som jag kanske inte förstått mig på innan.

Tackar min skapare för den stunden jag snubblade över insikten med det här med att vara introvert. 

Tror jag skall skriva mer om det. För det är så viktigt!
För oss, att förstå oss själva. På rätt sätt.





SLÖ LÖRDAG...

Och det är inget fel alls med det! Särbon, som dagen före nyårsafton fick en ny knäled har landat här och för skön konvalescens-tillvaro nerbäddad i sängen tillsammans med ett par hundar som turas om att hålla honom sällskap. 

Granngårdens grabb knackade på här för en stund sedan, och tonårsmummel hörs från övre våningen. Jag blir alldeles mosig av ömhet i hjärtat när jag hör de där rösterna som inte riktigt vet i vilket tonläge de skall landa, när skrattet bara rusar iväg som ett skenande tåg och ja, jag bara älskar det där ljudet! 

Tonårsgrabbar - vet ni dom är nog så fina! 
Det är säkert tonårstjejer med, men dem har jag inte så stor erfarenhet av att jag skulle kunna uttala mig om det.

Utanför fönstret är vädret sådär grå-gråare-gråast, som det bara kan vara när temperaturen är på 0 och molnen är tusen meter höga och ligger och lutar sig på de högsta tallarna på gården. Är helt övertygad om att det är bara och enbart de som håller molnen uppe och hindrar dem att lägga sig på marken.

Radion spelar så sakta i köket, att jag knappast hör om det är klassiskt eller rock som spelas, när jag sitter här ett stycke ifrån och skriver. Bara endel av tonerna hittar fram, man får liksom fylla i själv. Men det är okej. 

Idag är verkligen en dag då jag inte behöver gå ut alls. Om jag inte vill. Och jag vill inte.
Det blåser, det småregnar och till och med hundarna smyger iväg längs husväggen 
när de skall ut på sitt.
Nej, jag tänker stanna inne och koka oss en bönsoppa och rosta bröd med kriminellt mycket vitlök på.
Simpelt och enkelt, men åh och ah, och oj, såååå gott! 


Julgranen har åkt ut, och granbarren är dammsugade. Det är mycket tidigare än den brukar, men så blev det i år. En julgran utan julbelysning är bara en…ledsen gran. Jag hittade inte några nya julgransljus så jag måste försöka komma ihåg till nästa julen att skaffa nya. Om vi inte gör verklighet av hotet att dra iväg någonstans under julhelgen. Någonstans långt bort. Vem vet?

Nu hörs det snarkningar från sängen, och det är inte hundarna…

Ssschhh….vi fortsätter med vår slöa lördag!


SE TILLBAKA EN SISTA GÅNG….









































Till året som var,  denna gång blev hela året upphängt till påseende utan text. Så i år. 
Nu ser vi framåt!

DEN NÄST SISTA DAGEN...

Det händer ibland att jag sitter och låter pennan åka iväg på egna vandringar. Det händer i synnerhet när jag sitter och pratar i telefon. Långa samtal. Det är som om min tanke skulle behöva ett eget forum att vandra i, att dansa fram över, en yta att ströva omkring på. 
Så här blev det sedan när jag suttit en stund och snarvlat med en kär vän...

Oftast måste jag erkänna att mina etiketter på mapparna är tråkiga, printade, prydliga lappar. Men i år blev de, lite av slumpen, etiketter födda av en och annan förströdd tanke som kröp ner i mina fingrar, och som vandrade iväg över pappret. 
Jag tror att det blir ett bra nytt år om det får synnerligen spontant handgjorda etiketter på sig. Jag vet inte, men det känns skönt på något underligt vis. Oförväntat, längtansfullt, otippat, ovanligt.
Finns så många ord, så många känslor och förväntningar jag önskar förknippa med det nya året.

Ett nytt år är lite som att sätta ett nytt ljus i ljusstaken och tända på. Resterna av de gamla ljusen finns kvar som en påminnelse, ett minne, där på ljusstaken, och som smulor av stearin på bordduken.
Tids nog städar man bort de nerfallna smulorna, de bleka minnen. De som sitter fast på ljusstaken, hänger med en tid än. Tills ny stearin faller ner och det blir nya, färskare, finare minnen.

Och livet går sin egen lilla vandring. Och bryr sig sju i hur vi vill ha det. 
Ibland blir det bra och vi gläds, skrattar, tar för oss, livet ler. Ibland går det mindre bra och vi grämer oss, blir ledsna, känner sorg, Stundvis är det ingendera utan mest bara stilla tråkig lunk. Visaren åker inte åt vare sig det ena eller det andra hållet. Vad kommer det nya året att ge mig?

Förmodligen en märklig mix av alltsammans. Ett riktigt hopkok av förväntade och lite mindre förväntade händelser. 

Tänker att det mesta kanske ändå blir så som  Betjänten till Grevinnan säger varje år:

"…the same procedure as last year, Miss Sophie?"

Och  grevinnan som svarar:

"The same procedure as every year, James!"


Eller som de äldre i min och så många andras släkt brukar säga; den som lever får se! 

Ja, krångligare än så är det ju faktiskt inte! 
Så låtom oss leva, vet ja! 



***VÄLKOMMEN ÅR 2015***