Bloggerskan hade uttryckt en liten önskan, alldeles en försiktig en, nästan som en viskning bara, att man kanske, kanske, kanske skulle kunna tänka sig att eventuellt och möjligen lite smått förnya looken på julgranen i år. Man kunde kanske…? Och så, om man skulle…?
- Nej, nej och NEJ!!!
Den idé föll inte i den bördigaste av jordar då!
Det är så länge sedan att jag inte ens minns som jag skaffat mig dessa slitna, fina, enkla, små
julgranskulor och jag har en tanke och idé som inte riktigt vill få genklang bland mina barn, inte nu och inte innan heller.
En julgran, eller pynten, skall tammemoffa se ut som den alltid gjort sade min pubertetplanta med hela den auktoritet som en sextonåring i känslostorm kan frambringa. Och det är en del. Vem smälter inte för en tonårsgrabbs indignerade utläggning om vikten av julpyntets bestående? Och kanske det faktiskt är så? Egentligen! Kanske det är därför vi inte ser så där hemskt mycket "mode" i julgranspynt. För vi har alla små och inte så små barn hemma som framkallar sådan ramaskri att vilken person som helst, som varit lite inriktad på förändring backar för julfridens skull!
Eller så är det kanske bara så att jag inte är det minsta uppdaterad på julgransmodet? Vem vet?
Jag skyr ju köpcenter som pesten, så vem är jag att ha en åsikt?
Kanske bäst att jag bara är typ…tyst?
För även om jag som sagt nästan årligen matar min vision om den där sparsmakade granen i silver så blir jag lite fån-nostalgisk när jag får hänga upp mina märkliga tomteansikten med sitt istappsskägg.
De som jag köpte till min första egna julgran - då någon gång.
De här halshuggna tomtarna blir ändå alltid kvar på botten av pyntlådan när grabbarna pyntat klart. Under åren har jag liksom räknat ut att mina söner inte riktigt delar min känsla för dessa. Jag har två. Tomtar. Och söner för den delen också.
Varje år hänger jag, i smyg, upp dem innan jag städar undan pyntlådan. Och alla år har de fått hänga där….Liksom allt annat pynt i vår mycket liberala gran.
Någon gång i tiderna kunde jag senare på kvällen flytta på en liten del pynt. Inte för annat men då grabbarna var små, så brukade pyntet av någon orsak koncentrera sig på ett par kvadratmeter på lämplig höjd - och bredd. Om jag inte flyttat litelite på det tyngsta pynten skulle risken av att julgranen skulle tippa över ändå endera juldagen varit överhängande.
Men om man ÄNDÅ, någon gång skulle bara ha stiligt, avskalat, silver? Varje år för denna lilla estet i mig en synnerligen färgstark diskussion, för att inte säga dispyt, med den mer traditionsbundna del av min personlighet.
Och någonstans där när tomtarna av glasspinnar eller av tovad ull, när domherrarna i paper mache, när drömfångarna (jo, ni läste rätt) av ullgarn, när pepparkakorna i lera eller när garnbollarna i alla märkliga färger plockas fram, ja då kommer den där tanken att hur tänkte jag, att jag under ens en endaste liten sekund övervägde att lämna dessa skatter kvar i lådan...
Ja, liksom….hur tänkte jag?
Jag tror att det här är den första i raden av……….många……. som släpats hem från dagis, förskola och skola. Det finns ju fler som skulle förtjäna en presentation, men jag tycker den här skall få ha huvudrollen i granen i år.
Den har ju hängt med i…20 år. Kanske över? Det är min äldre som knåpat ihop den i tiderna.
När det nu blir första julen - ever - som han inte kommer att landa i mitt matbord, utan åker från Österrike till Asien över helgen för att träffa sin flickvän i exil, så blir jag lite blöt i hjärtat av att lillbrorsan lyfte fram den på den mest framträdande grenen i julgranen. Vi är många som saknar…
Så om någon kommer och säger att julpynt bara är julpynt och inte skulle bära på känslor som längtan och saknad och minnen, så är jag så helt av annan åsikt!!!
Och mitt dillande om en gran som pyntas med enbart sparsmakad estetik…ja, jag tror den tanken kan gå och slänga sig i väggen.
Eller så får vi se nästa år…
Igen!
