STORMEN LÅTER...

…eller så inte.

Öppnar jag dörren, så kan jag höra havet ryta, träden sucka, mörkret gny. Stänger jag dörren är ljudet borta. Öppnar jag dörren är ljudet, stormens ljud åter där. Jag stänger och öppnar dörren några gånger, och inser något nytt, som jag inte märkt innan.

Under en stor del av mitt liv har jag bott i gamla hus där naturens ljud, i synnerhet regn, vind…storm och dess ljus lyckats smyga sig in genom gamla fönster, spisluckor, plåttak. Jag vet inte, det har bara hittat sin väg in. För länge sedan kunde en lämplig vindpust blåsa ut ljuset på skrivbordet invid fönstret.

I det här huset är ljudet borta. Jag insåg idag hur starkt det ljudet stängs ute.

Det här lilla huset, som faktiskt mer än många moderna hus, lyckas förmedla en "rätt sorts" gammaldags stämning, är en jäkel på Med sina äkta fönsterspröjs, sina brädgolv, sin höga rumshöjd och paneltak är det så nära gammalt som nytt kan vara på ett bra sätt. Tycker jag då. Kanske jag är jävig? 

Hur som helst så insåg jag idag, varför min gammelmoderna eller moderngamla koja har en så barnsligt liten elräkning, bland annat. Sedan jag flyttade hit för två och ett halvår sedan har jag inte haft ett enda (!) värme-element på. Har klarat mig med öppen spis och luftvärmepump. Och det här huset

Och nu vet jag varför. Det här huset är så otroligt durabelt byggt att rytandet från vinterstormen därute bara inte når in. Och när jag insåg dethär, kunde jag inte låta bli att som ett litet barn stå och leka vid dörren. Öppna och stänga. Hörs, hörs inte, hörs...

Förvisso kan det hända att min bondromantiska själ faktiskt saknar naturens ljud som kryper in där de bara kommer åt och får huset att verka levande i ett eget liv. Kanske till och med lite spökligt, med lite fantasi? På ett bra sätt.
Men ekonomiskt är det att bo så här. Det är inte någon spökhistoria det, utan raka, kalla fakta när det är som bäst. Huset må vara lite wannabe gammaldags, men plånboken tackar - även en sådan här mild vinter som det varit hittills. Och en riktig vargavinter då? Hur underbart är det inte med ett hus som liksom håller lite tätt? Inte för mycket för att bli ohälsosamt, utan så där lagom.
Om jag börjar tänka i just de banorna så känns avsaknaden av stormljuden inomhus helt okej.
Så vill jag bara nämna…nej, det här huset har inga lustiga plastfunderingar i väggarna, det är bara byggt  bra - för att vara modernt. 

De enda som är lite mer svårlurade när det gäller gamla-hus-charmen-men-ändå-helt-modernt, är blommorna. Har haft Mårbacka-pelargoner i år, efter år, efter år under alla mina varv i gamla hus och aldrig stött på problem att övervintra dem inomhus. Men här vill de inte sova sin vintersömn.
Har väl fått dem att överleva, men inte så mycket mer än det. Om man skall vara ärlig, så har mina pelargonen saknat de gamla, dragiga husen från förr.
Känner att det är snudd på pelargonplågeri att hålla på såhär. Men det blir man väl inte anmäld för? Väl?
Kanske är det luftvärmepumparnas torra, varma vindar i kombination med avsaknad av ljus (som i och för sig inte är husets fel, mer liksom breddgradernas fel då…) som gör att det blir för mycket av det ena för lite av det andra?

Men för en gammal Jack Russell-herre, med lite början av problem med lederna och någon

 annan liten krämpa som hör åldern till, ja då är en dragfri tillvaro nog bara bra! 

Och i det läget får man väl ändå ta och offra sina Mårbackor?

För vem önskar liksom inte en sådan här charmig hundherre det bästa av sina pensionärsdagar? 

Eller hus?….nej, huR? 

*

P.s och ja, Mårbackorna har flyttat ut till komposten (ja, det är så!) och hyacinterna vet inte riktigt hur de skall bete sig. Aldrig har jag haft hyacinter som kryper omkring längs borden…Verkligen inte! Det här var nytt!

BACK IN BUSINESS...

…ja eller i morgon då. 

Idag var det ännu skönaste hemma-dagen, vilket var väldans välkommet, för idag var det den första dagen som jag kände att förkylningen verkligen släppt greppet om mig. Lillungen är också på rätt köl.

Vi är helt back in business igen. 

Jag måste säga att det känns lika fantastiskt varje gång som man känner att man igen är sig själv, man orkar och man upplever sig själv så där som man skall och som man är van. 

Nu har jag ju, till all lycka, aldrig varit allvarligt sjuk, så att hojta av glädje över att övervunnit en förkylning kan ju kännas lite…blekt. 

Men jag tänker lite som så att om jag faktiskt ärligt gläds så här mycket över att jag blivit kvitt en ynka förkylning, hur otrolig är inte den känslan när man golvat något mycket värre…?

Nu är ju en förkylning som sagt ingenting. Visst, den har däckat mig, jag har inte kunnat vara på jobbet, men framför allt så har jag inte kunnat besöka brorsan min, som ju tampas med lite värre grejer än en förkylning. Honom skall vi inte släpa några som helst virusar eller baciller åt! 

Till all tur verkar hans sjukdom nu vara inne i en stabil fas och även om det inte blir bättre, så blir det inte heller sämre just nu, vilket faktiskt nästan får det att kännas som om det var en förbättring ändå! 

Och jag tror, att oberoende hur sjuk man är, och hur litet steget mot tillfriskning eller i alla fall mot en tillvaro utan försämringar än är, så känns det stort, jättestort för den som det berör.

Så på något sätt just därför känns det extra "stort" att nu känna tillfrisknandet. Eller kanske det bara är första gången jag riktigt tänker på det? Hur fantastiskt det egentligen är….att bli frisk.

*

Eftersom vädret därute idag inte riktigt kunde bestämma sig om det skulle vara fint (på snölös decembervis är fint väder samma som uppehåll, alltså inget regn) eller ösregn, så blev det inte av att ge sig ut i naturen idag. Även om längtan fanns. Om det bara inte börjat ösregna en gång i halvtimmen…

Nå, istället blev en massa saker som av olika orsaker blivit på hög, nu äntligen gjorda! Den främsta orsaken till att de blivit ogjorda är ju att de är så, så, så tråkiga! 

Det ena är att stryka. Jo, jag vet att jag skrivit någonstans att jag älskar doften av nystrykta kläder, av lakan, av handdukar. Jag älskar när det är så där prydligt som det bara kan vara när något fått sig en sväng under strykjärnet. Jag älskar när linneskåpet ser ut som om textilerna där genomgått en  liten arméutbildning. Jag har alltid sagt att jag säkert i ett tidigare liv har varit en liten hemhjälp med ansvar för linneskåp, så till den grad stark är tillfredsställelsen när allt ligger så där prydligt där de skall.

Det är bara det att komma så långt…som är utmaningen. 

Jag avskyr att BÖRJA stryka. När jag väl gör det så är det väl okej, men att börja! 

Men. 

Idag strök jag undan Precis Allt. 

Och jo, linneskåpet skulle klara en stuggranskning. Nu händer ju just det här inte så ofta. Att allt skulle ligga så där fint i prydliga högar. Senast var visst när jag precis hade flyttat in här för…två och ett halvår sedan. 

Sedan gick jag igenom en sned liten hög med papper som bett att få komma in i sina mappar en längre tid nu. Det hör också till det där som bara liksom halkar och slintar längst ner på min to-do-lista. Gång på gång händer det. 

De som känner mig vet ju att jag sysslar till vardags med papper, en massa människors papper, och där är det liksom en helt annan grej. Förutom att jag får betalt då. Det är ändå en annan grej. När jag är hemma vill jag tusenmiljoner gånger hellre gå ut i skogen, i trädgården, till stranden, laga mat, äta mat, prata med grannen, krafsa katten, men på jobbet ja, nå ibland KAN det hända att jag kunde tänka mig hellre vara ute i skogen då med. Men pappren har jag koll på! 

Min hemmakontorskatt, som älskar att ligga och dåsa på mitt skrivbord dagarna i ända, ger mig en lite misstänksam blick. 

Men jo, det är faktiskt så! Jobb är jobb och här hemma är jag lite mer liberal i mitt förhållande till papper om man säger så. Men! Också det är fixat nu. Visserligen satt jag och pratade ett maratonsamtal samtidigt som jag skulle städa upp bland alla mappar och fixa nya och ja…jag skall visa hur det blev en annan dag! 

Och så hann jag faktiskt snurra ihop lite fudge också. Det är visst ett par år sedan jag kokade det första gången, men det har blivit ett absolut måste till julen här hos oss. Käkar man av det här så är man sockerberusad till februari, men oh, oh, oh…så gott det är. 

Den första satsen skall åka iväg till exilsonen i Salzburg med lite annat smått och gott. 

Det övriga goda är bland annat lite läsbart. Inget mindre än färska mottagaren av Finlandiapriset, 

Jussi Valtonens "He eivät tiedä mitä tekevät ", en riktigt, riktigt bra bok. 

Ja, annars hade den kanske inte vunnit Finlandiapriset kan man ju tänka, heh. Nå, hur som helst så hade jag beställt boken innan det blev klart att det var vinnaren, innan jag ens visste att boken var nominerad, bara för att den verkade vara så galet intressant. Den tar upp saker som känns lite framtid, men som kanske ändå delvis redan här? En del är en del inte, eller är det så?  Lite Orwellskt men ändå inte så mycket i framtiden att det skulle kännas främmande, tvärtom det är väldigt här och nu. Och kanske just det där att det som händer i boken inte alls känns så utopistiskt, inte alls så skuffat in i framtiden som gör att den kryper under skinnet lite grann. Hoppas den översätts till många språk - det är den minsann värd! Ja, och nu åker den och lite fudge iväg då. Till sonen.

Usch, klockan har hunnit bli äckligt mycket och det är jobbedag i morgon. Det blir så här när jag är antingen ledig eller sjuk, jag knuffar i ett nafs mitt dygn framåt med några timmar. Och eftersom det redan hunnit bli måndag i min ända av världen och det kommer att ringa en veckarklocka avskyvärt tidigt i morgon bitti så är det nog bäst att önska go´natt.

Så, ja….go´natt!

SJÄLVKLAR...

…självständighet.

Finlands självständighetsdag. Är det idag.

Kanske av den orsaken att invånarna i den här stugan inte är på topp när det gäller energinivå och det utfärdats någon form av flunsa-varning vilket håller alla andra människor också borta, så har jag hunnit reflektera över det här med självständighetsdags-firandet lite mer än annars.

Vanligtvis brukar det i alla fall käkas lite extra gott och drickas skumppa i det här huset. Ensam med en snorig tonåring är det så där lagom roligt att syssla med det.

Man hör ju till de där som liksom inte ännu fått den där inbjudan till slottet. Och ja, på tal om det.

Slottet är ju egentligen inget slott, fast det är ju fint. Slötittade på ett tv-program som jag nu just glömt namnet på, men där det nämndes att vårt presidentslottet kanske mest kan liknas med en gårdsbyggnad till de där "riktiga" slotten i Europa. Må så vara, men det är vårt lilla slott. 

Och det här är nu så nära lite glitter och glamour och monarki-feelis vi kan komma i detta lilla, kalla, rätt unga, land vi kallar Finland.

Min pappa hade varit äldre än landet, om han levat, vill säga. I fjol skulle han fyllt runda hundra. När jag liksom riktigt tänker på det så sätter det proportioner på alltsammans. Om hur kort och samtidigt lång tid 100 år är.

Nå, nu är vi ju inte riktigt där än, nu firas den 97:e självständighetsdagen. Så 2017 smäller det väl till riktigt ordentligt. Och vi hoppas ju att det gör det. Att inte något annat kommer i vägen som gör att det inte blir som man tänkt sig. Jag tycker illa om alla världens olyckskorpar, men kan ändå inte låta bli att rynka min lilla panna åt vad som håller på att hända i världen, och inte bara det, utan också i vår närmaste omgivning. Inte ofta, men det händer att jag tänker tanken…tänk om?

Tänk om allt det här faktiskt inte skulle vara en självklarhet?

Att självständighet inte skulle vara en självklarhet? Hela tanken känns på något vis helt absurt.

Att det inte skulle vara fred. Att inte allt det vi känner till skulle fortsätta vara det vi känner till.

Och ändå…med allt det som händer, också allt det vi bara kan ana under ytan, blir man fundersam.

Jag kan ju bara se på allt från min lilla utpost i världen. När jag föddes hade det bara gått dryga 20 år sedan krigen var över. Tidigare i mitt liv har jag aldrig reflekterat över det. 

Jag hör inte till den där efter-kriget-generationen, jag hör till en helt annan generation, den som föddes på 60-talet. Men nu plötsligt, när jag själv blivit äldre inser jag hur otroligt kort tid 20 år faktiskt är…

Jag menar, jag har ju barn som är över 25 år och det var ju just han föddes! 

Så har jag inte tänkt på det, då.

När jag var barn och ungdom var det kalla kriget som gällde. Det hörde liksom till. Det vara bara så.

Men nu har det gått dryga 20-år då allt varit, ja något annat. Något hoppfullt och på något sätt det man räknat med att det skulle komma att vara. Att allt skulle bara vara som det "alltid" varit. Bra.

Och nu har det då krupit ett litet, litet tvivel in i all denna övertygelse om alltings bestående.

Inte så att jag tror att något kommer att ta över mitt lilla självständiga land över en natt eller så, men 

något litet, oroligt och lite ängsligt fladdrar till i mitt bröst. Något som inte alls känns bra.

Brukar snurra in på lite olika sidor för naturintresserade och naturfotografer och idag har jag slagits av det faktum att anmärkningsvärt många av fotona som idag laddats upp på dessa sidor har texter till bilderna som; "Glad självständighetsdag…hoppas vi får behålla det", "…också i fortsättningen. "….även i framtiden." 

Så har det inte varit förr. Inte i fjol och inte någonsin. Så det finns en oro och en ängslan som rör sig som ett dis, en aning, en tyst och stilla tanke bland oss. Det är inte bara jag? Tänk om?! Det är nytt. 

För det finns ju inget alls som skulle tyda på att situationen skulle kunna ändra. Allra minst så radikalt.

Och ändå…tänker vi de tankarna, fast utan att säga dem riktigt högt, inte ens för oss själva. För vi har inget att förankra dessa tankarna i. Vi bara förnimmer dem. För att vi har en historia, som inte alls är så gammal…Och för att vi vet att om man skall förstå något alls av det som är nu, skall man kunna sin historia. Och något är på gångs, det är klart, men hur allting slutar - ja, den kristallkulan har väl ingen?! Väl?!!

Så när man snöar in sig på sina tankestigar så ger den ena tanken den andra…Och jag kan känna mig så stolt över min egen fars och min svärfars och alla de andra som deltog i kriget, klarade sig eller stupade på fronten. De är värda så mycket! Högaktning, tacksamhet….allt.

Och alla dessa starka kvinnor som skötte jordbruken, och allt annat då männen var i krig. Jag är oerhört tacksam till dem alla. Allt de gjorde för det de trodde på. Allt de försvarade, genom att ge sitt allt.

Inför det blir jag…ordlös. Av respekt.

För tänk OM det som hände på låt oss säga Krim faktiskt kunde hända någon annanstans också? 

Bara det att det som faktiskt hände där hände…känns kusligt.

Och så blir också det historia, och man rycker lite stilla på axlarna och går vidare i sina liv. Är det så?

Och så, kan sådant hända någon annanstans - också? Igen? Och igen? 

Man vill ju inte att någon skall behöva ge upp sin självständighet - vare sig man är ett land eller en individ. Vi är så vana om att det är en fullständigt självklarhet att vi har, också vår privata självständighet att göra, gå, välja hur vi vill. Men tänk om det kom något i vägen för den? Som skulle tvinga oss att lägga all vår egen självständighet åt sidan och tänka på något större utanför vår egen lilla svär? Tänk…

Nä, nu snurrar jag helt in mig i alldeles för dystra tankar. Jag vet inte ens hur det riktigt kommer sig att dessa tankar lyckas ta sig in till min tankevärld. Kanske det är så att man kanske bara inte kan undgå dem, för hur lite man än vill medge så finns de där som ett dis, en dimma. Tvivlen på att allt kanske är så mycket skörare än man vill tro.

Kanske mer än på länge, kanske ens någonsin är jag glad över att fira en

självständighetsdag. Som man kanske inte skall ta så självklart ändå…?

Även om det liksom inte finns några spöken på vår europeiska himmel, men ja…liksom OM det skulle finnas...

KURERA MERA...

…ja men liksom…vilken förkylning!

För en vecka sedan däckade jag och har väl varit sådär litelite ovan ytan lite stundvis, 

men så har jag dragits ner i snorträsket igen.

Och hur illa jag än tycker om det, så har det minsann behövts lite 

tuffare grejer än ingefärate för att få ordning på de här bacillviruswhatever.

Men känner ändå att det är finare

att fota färsk ingefära 

än slemlösande hosttabletter, tabletter för att undvika

att jag åker på bihåleinflammation,

lite antibiotikatabletter och sist men inte minst anti-inflammatoriskt

värkmedicin för inflammerat muskelfäste i axeln…

Ja, men ni förstår?

Jag vill så gärna ingefärate, men ibland räcker det inte hela vägen.

Nu är det ju till all tur såpass sällan jag springer till apoteket att de har ju

inte riktigt än börjat erbjuda mig mängdrabatter, men det börjar vara snudd

på det snart. Om nu apotek ger bonus eller mängdrabatter….?

Kanske de inte gör det, nej…?

Men nu när det börjar ljusna, ja för mig då.

Vad händer då? 

Jo, istället åker lillungen på samma förkylning och därmed

skrynklar vi ihop planerna på att åka till stugan - igen.

Trots att det verkar att han har fått förkylningen i en light-version, vilket

jag är himla glad för, så känns det ändå inte läge för

utetupp, dragiga golv och fuktiga sängkläder just nu precis.

Så vi kryper ner bland täcken och filtar och värmer glögg, tycker lite synd om varandra

och...nätshoppar. 

Lite stickad klänning och böcker åt mig och dataskärm

och ryggsäck åt grabben - lite smått och gott åt var och en. 

Och jag lovar det har varit den skönaste

julklappsshoppningen någonsin.

(det där andra smått och gott, DET kan vi ju inte avslöja här innan julafton eller hur?)

Här fortsätter vi lite sjukstuga till, och hoppas att grabben klarar sig lite
lättare undan.

Och så siktar vi på att åka till stugan NÄSTA weekend istället!

Må gött!

NÄR ISEN KOMMER...

…under hela hösten har jag haft nöjet att ha ett stort gäng svanar och 

gäss i viken nedanför mitt hus.

Jag hör dem tjattra om kvällarna när de skall ordna sig vem som skall sova var, eller

vad nu svanar och gäss tjattrar om?

Från "min" sida av viken ser jag inte dem, det ser ett rejält vassbälte längs stranden till.

Men idag när jag ändå måste iväg till apoteket, så passade jag på att föra bort lite tidningar 

och kartong på samma gång och då kommer jag på den sida av 

viken att jag fick se hela det stora tjattrande gänget.

(Och jo, det är just detta vi ser från kommunens sopsorteringsplats - lyxigt va?!)

Nu är det några dagar sedan jag stuckit min näsa utanför ytterdörren överhuvudtaget,

men jag tror att det var just i natt som isen kom.

Den första.

Det var rejäla minusgrader idag. Eller rejäla och rejäla, men för södra Finland

som gassat sig i flera plusgrader hela hösten så var det en liten köldknäpp faktiskt!

Vattnet var fruset från stranden några tiotals meter ut. 

På isen kunde man se vilka båtar som lämnat eller kommit till hamnen.

Några båtar finns envist kvar ännu, även om de flesta båtplatser redan är tomma.

Nu är det ju så att jag, trots att jag bott nära kusten hela mitt liv, faktiskt 

väldans sällan verkligen "sett" när isen lagt sig.

Nog när isen släppt - men det är ju lite mera dramatik i det.

Åtminstone ibland.

Också idag, eller i år,  skulle jag ha missat detta om jag inte hade åkt på

en förkylning och måste stanna hemma och måste åka efter medicin 

och då passade på att föra gamla tidningar på samma gång.

Glad för det. Att se isen födas.

Men jag kommer att sakna tjattret om fågelgänget måste flytta söderut

ifall deras P-plats blir igenfrusen.

Återkommer om det!