…så här snabbt har väl inte årstiderna kastats från den ena till den andra.
Eller känns det bara så?
Ena stunden är det hetaste sommar och nästa stund får man ståpäls bara av att gå ut till komposten.
Fast jag vet inte. Har det verkligen gått så snabbt, eller är det bara jag som går i mina egna
tankar och kanske inte riktigt märker de små ändringarna utan vaknar liksom till först när vattnet vräker
ner över mig och vinden luggar i hårtestarna?
När det gäller bloggandet, så är jag i en märklig brytningspunkt.
Att blogga om allt det där vackra och fina, kanske till och med lite ytliga i vardagen känns
lite krystat just nu.
Det är ju som det nu är i livet, att svårare frågor kryper inpå och tar utrymme.
Det betyder inte att det som känts viktigt innan skulle försvinna någonstans,
utan mer att det bara tagit ett steg tillbaka. Förvandlats till något latent som ligger och
väntar där på att tiderna blir annorlunda.
Brorsan blir inte friskare, någonsin, vi vet det nu. Det känns märkligt.
Samtidigt som jag känner, vet, att jag måste skrapa ihop styrka att vara den
starkare av oss, så känner jag mig liten. Stundvis väldigt liten.
Att till hundra vara den som finns tillhands. Den som är närvarande.
Inte för att jag en sekund skulle tvivla på att ställa upp, det är fullständigt självklart,
men det blir väldigt emotionellt och omvälvande att sätta sig in i en
nära anhörigs sjukdom som det inte finns bot för.
Sådant kryper in under skinnet.
Samtidigt har också andra som korsat min stig under perioder i livet fått
besked om riktigt jobbiga sjukdomar. De med.
Det är cancer. Hos någon lite snällare - om nu cancer någonsin kan kallas snäll?
Nej, det kan det nog inte…
Någon annan har fått beskedet om att det är frågan om veckor…
Någon drabbades av hjärnblödning mitt i sitt aktivaste liv.
Någon orkade inte, och valde en självvald väg bort.
Allt det här sätter dimensioner på min tillvaro just nu. Och det påverkar mig, naturligtvis.
Och mitt bloggande med det.
Kanske beroende på det är jag säkert mer än annars känslig för kriser och elände
ute i världen?
Det är kanske så man funkar?
När man inte blir påmind i sin närhet av livets avigsidor, kanske man då har lättare för att blunda att
de finns någonstans därute. Bland de andra?
Jag följer med kriserna i världen med en nyhittad knuta av oro i mellangärdet.
Jag kan inte ens rå för det. Kanske är det så att när det egna lilla trygga livet blir ruckat så
får man "på köpet" en förmåga, och vilja, att se lite längre än precis där runt sin egen navel?
Man har väl, tack och lov, blivit så pass gammal att en och annan kris redan passerat, så man vet att
det här är nu och det går över. Det stormar just nu, men snart blir det stiltje igen.
Efter regn kommer sol - och tvärtom.
Så är det alltid.
Men just nu har jag lite svårt för att hålla samma "nyans" på bloggandet som innan.
Jag har ju ändå aldrig haft som tanke att skriva om något speciellt ämne, här kommer mitt livs
händelser, nyanser och skeenden ändå alltid att på sitt sätt färglägga inläggen.
Nu är de lite fundersamma och höstigt dämpade. Färgerna.
Det är nu bara så...
