MEN VARFÖR DÅ...?

...detta var min orsak.

Inte blommorna, inte havet, lite ljuset och lite solen, men mest av allt en längtan att få ge sig ut på vandringar där himlen är taket, där man andas moln och där blicken kan vandra kilometervis.

Där man kan andas fritt, där man kan känna sig liten och riktigt känna det mäktiga i att vara mitt i allt det mäktiga.

Bilden ovan...här ser ni världens näst högsta klippa med 580 m fritt fall ner.

Inget foto i världen kan förmedla den känslan av att stå där och bara försiktigt tänka:

Ett steg till och det är en halvkilometer ner...

Jag lovar...det kittlar i magen, i skallen och i alla sinnen en mänska besitter. 

Det var dessa levadavandringar som var mitt mål. 

Levada, för dem som inte vet, är vattenkanaler som samlar upp regnvatten från bergen och sedan samlar de i bassänger och tack vare dem kan man odla på så gott som varje plats på Madeira.

På denna lilla ö finns runt 2000 km (!) levador. Det är en helt fantastiskt nät av vattenkanaler på en ö som är 57 x 24 km.

Under århundraden har man byggt - och bygger dessa kanaler. För att kunna underhålla dem såg man till att de var tillgängliga genom mer eller mindre smala stigar längs med dessa levador.

Och det i sin tur har gjort att de blivit populära för alla som gillar att vandra i naturen. Både turister, men också av ortsbor.

Det ordnas guidade turer på en del av levadorna, och det är ju bra det. 

Däremot kan det löna sig att kolla med dem som bor på Madeira och verkligen känner sin ö vilka levador man kan vandra och när om man vill gå längs de levadorna som inte hör till "turistklassen".

Här finns något för var och en.

Endel levador är faktiskt direkt livsfarliga - varje år dör folk (läs turister) som ger sig ut på dessa farliga led utan kunskap om naturen och en aning överskattning av den egna konditionen.

Men det finns levador för var och en.

Under veckan blev det tre...eller fyra levadavandringar.

Den första gick på ca 500 m höjd över havet. Den kan liknas med en helt vanlig promenad i skog.

Skön och vacker på sitt sätt. Intressant på det sättet att den gick genom små byar och man traskade nästan in på folks bakgårdar.

Den andra vandringen var på en kilometers höjd. 

Stigarna var breda, sköna att vandra på och vyerna hänförande.

Än en gång - foton gör inte rätt för sig...

I ett tvådimensionellt foto är det knepigt att få in djupet...

Den tredje vandringen, då var vi redan på 1600 m höjd.

Uppe bland molnen.

Ibland till och med ovan molnen...

Att gå där... i tystnad, i en syrerikedom som gör en nästan lite yr, och andas moln och att stå där och låta molnen driva förbi en som bilar i rusningstrafik. Alldeles ensam i allt detta.

Det är lite hisnande...vackert.

Just den här levadan var direkt meditativ att vandra. Jag lovar!

Man behövde inte fundera på var man satte sin fot utan kunde bara njuta...av allt.

Av vyerna...

av luften...

av tystnaden...

Där långt nere - under molnen här uppe - lyste solen på byarna.

Och som sagt, det finns inte ett foto i världen som gör detta rättvisa...

På 1600 m höjd är landskapet öppet.

Det är hedar, det är små vindpinade buskar - och det är sagoligt vackert! 

Så annorlunda än 1,5 km längre ner...

Sedan...dags för den tredje, eller fjärde levada, lite beroende på hur man räknar...

Nu är vi lägre ner...på ca 1000 m höjd. Naturen är helt, totalt,  annorlunda.

Nu gäller det inte att gå upp PÅ bergen, utan runda ett.

Skogen är så tät - också så här i januari, då en del av träden faktiskt fällt sina löv - att solens strålar når inte ända ner.

Här hittar vi de typiska skuggväxterna som vi alla känner igen.

Ormbunkar, skugg-gröna, murgröna...och gröna är väl det som tar över.

Mossor, grönt, grönt, grönt...nästan lite känsla av regnskog.

Bara temperaturen gjorde att det inte blev riktigt trovärdigt. Det var kanske det perfekta vandringsvädret.

Dryga tjugo grader och lite vind.

Så perfekt det kan bli!

Och vyerna...inget fel på dem!

Stigarna längs levadorna var för det mesta skönt breda att gå på - på de allra flesta ställen så att man kunde ställa båda fötterna brevid varandra och fortfarande ha någon cm till godo...

Nu och då stötte man på ett och annat vattenfall. 

Om det finns något som gav tilläggsvärde åt vandringen, om det nu skulle behövas efter de vyerna, så var det nog detta ständiga porlande av rinnande vatten i all tystnad.

Än en gång försökte jag fånga djupet där intill muren man gick på.

Det här är inte ett dike...det är ett vattenfall på tiotals meter - där lååångt nere.

När jag tog den här bilden stod jag på tvären på stigen, eller murkanten med tårna utanför...en hisnande upplevelse för mig med en liten släng av höjdrädsla. Inte -skräck - jag gillar höjder, men har ett så dåligt balanssinne så det spelar mig små spratt emellanåt.

Här stigen, eller murkanten.

Till höger skymtar man levadans murade kant och till vänster en stup på hundra...tvåhundra meter...

Här gäller det att vara rätt så stadig på foten...

Mera vattenfall...och porlande...skönt, vackert så man baxnar!

När jag går längs dessa levador, där upp i bergen, kilometer efter kilometer, blir jag så imponerad av allt jag ser. Och framför allt av att allt detta är byggt för hand. Hit släpar man inte några maskiner precis...

Oftast var bredden mellan en bergsvägg som stupar rakt uppåt, och ett stup som stupar rakt neråt inklusive levadan på ca 40 cm under en meter. 

Här och där stötte man på små murade "tempel". I ett fann jag ett utbrunnet ljus. 

När jag senare frågade om dessa, berättades att de murades för någon arbetare som dött under arbetet av att bygga levadan...

Ibland gick man in mellan bergspass. Och efter att balanserat på ytterkanten av hisnande smala stigar kändes detta synnerligen tryggt...

Tidvis gick man formligen inne i molnen...

...för att igen runt nästa hörn vara ute i klart väder och bli yr av utsikten...

Tänk er....2000 km av levador - på denna lilla ö, mindre än min hemkommun, Ingå.

Och levadorna...de skulle räcka genom hela Finland, från Utsjoki i norr till Hangö i söder, och så tillbaka till Utsjoki igen.

Så det finns att vandra längs med...

...så mycket mer än jag hann med på en vecka.

På plandet på väg till Madeira hörde jag ett par som sade sig vara på väg till Madeira för gud-vet- hur månde gången.

Eller som de leende uttryckte det:

Madeira har en tendens att bli som en kronisk sjukdom - man återkommer...

Och jo, för första gången någonsin faktiskt, kunde jag tänka mig att återkomma. För trots min rätt aktiva vecka här kände jag att jag bara skrapat på ytan av denna otroliga lilla ö där i Atlanten.

Så har jag aldrig tänkt förr - att jag skulle återkomma.

Men nu...jag vet inte...där blev ju faktiskt 1970 km levador oupptäckta...;)

30 km levador känns lite fjuttigt - men det gav mersmak.

Verkligen.

Det var därför jag åkte dit.

Och så lite för solen, ljuset, staden, havet och blommorna också om man nu skall vara riktigt ärlig.

Men om jag någon gång återkommer - då är det för levadorna, naturen och de hisnande utsikterna.

Därför.

SOL OCH LJUS...

...inte ens enbart solen och ljuset var det som lockade hit mig.

Eller jo, ljuset. Och solen.

Jag ville ju ge mig iväg någonstans där januari skulle vara ens aningen mera utståbar än den är här i Finland.
Där, med kvällssolens mjuka strålar mot slutna ögonlock, hörde jag om temperaturer på - 31 där jag bor.
Samma förmiddag hade balkongtermometern visat på + 30 - visserligen i solen men ändå.

Försökte förklara åt en ortsbo, som aldrig upplevt kallare än + 6 hur det känns när det är riktigt, riktigt kallt...
Han förstod inte. Inte innan han insåg att hans FRYS är si så där tretton grader VARMARE än det jag talade om.

Att en glass aldrig skulle smälta - den skulle bara bli ännu mer kyld och så hård att det knappt skulle gå att skära i den.
Då är det kallt...det tyckte han med.

Och det där med ljuset - eller mörkret hos oss.
Han undrade hur vi kunde leva så?
- Ja-a...det har jag också funderat på ibland, blev mitt matta svar....

För vem vill inte känna solens värme i ansiktet, en ljum vind i sitt hår, en mjuk smekning av moder natur.
Vi längtar alla efter den, vi alla behöver den. Som en mysig famn att krypa ihop i och känna tryggheten sprida ut sig i varenda cell i kroppen.
Så känns det för mig.

Hur det känns för sköldpaddan som aldrig, den heller, upplevt något annat kan jag bara fantisera om.
Men den såg rätt nöjd ut där den traskade omkring och betade i kvällssolen.
Om man skulle satsa på att bli en sköldpadda i sitt nästa liv.
Men en sköldpadda i frihet - inte en sådan där liten en, för då riskerar man att man slutar i någons akvarium i en förort i Finland.....;)

Eller om man skulle satsa på något mer flärdfyllt? Som en påfågel?

Med vitt som favoritfärg kunde det ju ligga rätt nära till hands att man skulle försöka sträva att bli en albinopåfågel?

Sval, vacker och skön på ett stillsamt och tyst sätt.

Kinaros...inte en blomma som jag har hemma hos mig, jag vet inte riktigt varför, men den har känts för "prålig" i mitt ruffiga, enkla hem, ja eller något sådant.
Men här kändes den ju alldeles rätt. Vacker och inte för prålig - kanske för att den hade sååå många andra blommande primadonnor att tävla med?

När jag vandrade från hotellet in mot stan gick jag förbi klippta häckar av kinaros.
Och så mitt i allt det strikta, raka gröna stack en uppstudsig rosa kinaros ut sitt skott och en blomma på det.

OM jag skulle ha kinaros i trädgården, sådär meter efter meter efter meter - så kan det hända att jag inte riktigt skulle ha hjärta att tukta den fullt så hårt.

Men det är här den känns rätt. Inte inne, inte hemma hos mig.

Sen kan man ju bli lite ställd när man mitt ute i skogen hittar en kalla som växer glatt där mitt i diket.
Så där bara. I diket. Som ett kaveldun hos oss. Eller älggräs.
Men en kalla liksom...

Trappor. Jag har ju alltid gillat trappor. Trappor till hem i synnerhet.
Soliga trappor, där man kan sätta sig med sin kaffekopp och filosofera en stund i morgon- eller i kvällssolen.
Eller varför inte mitt på dagen om man har lust.
En trappa är det bästa.

Nu ser man inte det på bilden, men trappan var rätt hög, den saknade räck och stupet precis nedanför var smått imponerande.
Här gäller det nog att se till att man är relativt nykter OCH stadig på foten OCH ha en ficklampa tillhands när mörknet lagt sig när man skall ta sig hem.
Men att sitta på den trappan i solen...det är inte så tokigt det inte!

Den här har jag ju haft i en av mina tidigare trädgårdar!
Kanske den inte trivdes riktigt fullt så bra hos mig som här - jag var rätt lycklig över en eller tre blommor per sommar.
Inte betedde den sig som ett ogräs hos mig inte.
Synd nog. Det hade den ju gärna fått göra.

Vatten.

Inne i staden fanns det små dammar här och där och där plaskade det glatt runt både en och annan svan.
Koltrastar och bofinkar påträffades också i buskarna.
Lite så man funderar på hur dom tänker när dom om någon månad styr kosan norrut för att landa i våra kala rönnar och planera tillökning här bland mygg och knott...aaahhh - det kan ju vara just DET???
Mygg och knott, mat i överdåd åt lilla fågelfamiljen.

Dricka.

När man går, eller vandrar omkring på Madeira är det sällan man lyckas undgå backar.
Madeira är backar. Branta backar.
Neråt går det ju undan, men skall man uppåt - ja då är det bra att ha lite vatten i ryggsäcken.
Men innan det blev pop med vattenflaskor i varenda en bakficka, handväska, korg eller som sagt ryggsäck så var det ju praktiskt med små lavoarer utanför husets murar - ut mot gatan alltså.
Där kunde vem som helst släcka sin törst när man tog sig uppåt, uppåt, uppåt i sommarhettan.

I min fantasi ser jag frasande klänningar och solparasoll och en liten paus i backen medan man svalkade av sig lite under bougainvilleans skugga...ja, det blir lätt att man dras in i sina fantasier medan man vandrar där på gatorna, upp och ner i solen. I ljuset.

Ja...sist då, vad säger man...

Sällan har någon växt fått så mycket uppmärksamhet, omtanke, kärlek, omvårdnad, pysslande hit och dit som de år jag hade en Agapanthus (Afrikas blå lilja) som krukväxt.
Jag hade köpt en knöl på en trädgårdsmässa och väntade och pysslade, vårdade och väntade. År ut och år in.
Bar ut och in, ordnade med elbatteri på glasverandan och täckte in och bäddade med bubbelplast.
Och blev belönad med.......kanske sammanlagt fyra blommor.
Sex år och fyra blommor!

Och det var den blåa varianten.
Den vita vägrade och dog förmodligen av depression efter första året.

Här växer de  s o m   o g r ä s  längs vägarna.

Det är så det gör lite ont i hjärtat.

Men det var faktiskt inte heller därför jag reste hit.

Även om detta var ett riktigt tungt bonus - ljuset, solen och ja Agapanthus då.