MOT JULEN...

...sakta men säkert.

Det mesta för julbordet ligger i kyl, i frysar och i skafferier och väntar på sin stund på scenen.

Där ligger sillar och lax, rom och rosolli i en trygg samvaro.

Och väntar.

I år ville jag medvetet undvika julstress. Det är rätt galet att man skall stressa sig sönder och samman för att sedan ha tid att ta det lugnt några juldagar.

Ändå har det tagit så många jular innan jag riktigt insett det.

Delvis tror jag den julstress jag upplevt innan berott på att jag i tio år jobbat inom blombranschen, som man lugnt kan kalla för rätt hetsig där innan jul.

Och så har jag burit hem den hetsen, alla de åren.

Och den växeln hade blivit på för mig, under många år, 

även om jag bytt bransch helt och hållet.

Ändå har jag aldrig haft några som helst krav på julen från någon andra än mig själv.

Vilket gör det ännu konstigare att jag inte insett.

Däremot har jag varit urusel på att delegera.

Jag har så velat ha det på mitt eget sätt, till punkt och pricka rätt.

Vackert, gott, och på mitt lilla sätt, perfekt.

Och fast det alltid uppskattats av de mina, så hade nog ingen märkt om.

Om jag skulle missat något.

I år har jag försökt medvetet välja annorlunda, och det har funkat - för det mesta faktiskt!

Vilken skillnad att sänka på förväntningarna som man själv hittat på.

Undrar om någon annan egentligen märker att man tullat på dem.

Förväntningarna.

Vad är då annorlunda?

Maten finns som alltid innan, julgran, julklappar, huset är städat.

Precis som det skall vara.

Bara att i år har jag vägrat ta stress av det.

Och det har funkat.

Det är omöjligt att känna hets om man tvingar sig att andas lugna, långsamma, djupa andetag så fort man känner att man börjar gå på högvarv.

Den julklapp har yogan gett mig.

Ett verktyg att möta och mota den stress jag själv förorsakar mig.

För så stollig kan man faktiskt vara ibland - att man låter det ske.

Inte minst i jultider.

Så ta er lite tid, andas djupt ända ner i magen, och känn skillnaden.

Så enkelt är det!

INTE SÅ ÅTERHÅLLSAM LÄNGRE...

...när det glittrar och det glimmar?

Eller?

Släpade ner den slitna lådan med julpynt från vinden. 

Bredde ut allt på köksbordet för en överblick.

I den slitna lådan ligger förutom julpynt, minnen och en hel nostalgi.

Flashbacks från jular som varit kommer över mig.

Jag ler och minns. 

Julängeln som jag fick av en väninna för många år sedan.

Ängeln som bär på en historia som bara jag känner till.

Ängeln, just denna ängel, som symboliserar sorg, stor sorg, 

men också så mycket hopp och överlevnad. 

En stark symbol om alltings förgänglighet, men också om hopp och om en tro som bär.

Så mycket mer än bara ett julpynt i mängden - just för att den bär på en historia.

Tomten, eller tomtarna, med sina kottekroppar och mössa av filt.

Av mina barns barnhänder hopknådade med stor koncentration någon gång i småbarnsåren.

Julkänsla så hjärtat skrynklar i hop sig lite grann.

Julgubbeistappen - den allra första julgransprydnaden jag köpte till min allra första egna julgran i mitt allra första egna hem. Och där intill en jullykta i miniformat som hängt med sedan min egen barndom. Skev har den blivit, och lampan som hört till har försvunnit för många, många år sedan.

I tiderna, då den ännu lyste, hängde den utanför min barndoms pepparkakshus och lyste upp tomtelandet av pepparkakedeg, med batteriet  som lampan var kopplad till, väl gömt under ett snötäcke av bomull.

Det må komma och gå trender i julpynt - men det finns alltid de där för en själv viktiga klassikerna som aldrig glöms bort. 

Som bär på en historia, ett minne, en känsla som bara du känner till, och just därför blir så värdefulla.

Kanske vi behöver just de här nostalgipynten så mycket mer i den tid vi lever just nu.

Jag tänker på allt slit och släng, som aldrig någonsin når den här statusen av minnen.

En del glitter och glim kommer nog att åka ner tillbaka i lådan i väntan på andra jular.

Det blir så med julpyntslådor. 

Allt kan inte få spela första fiol alla år.

HÄROMDAGEN...

...när jag kom hem, och någon av de otaliga snöstormar som svept över min plätt av jorden härjade på som värst, möttes jag av en synnerligen surmulen katt.

Hon gillar snö, men hon gillar inte storm OCH snö. Inte alls.

Det gör inte jag heller. 
Kunde inte låta bli att börja skratta - för den minen säger allt som bör sägas om 
snö-i-mängder.

Och nu har jag det sagt! 
Jag lovar - inget snöbabbel mer för min del - för en tid i alla fall...

*

Snö hör ju faktiskt till vintern, och jag vill egentligen inte sälla mig till den skara som varje år blir lika förvånad över att det verkligen snöar i Norden.
Fast å andra sidan...jag kan tycka att det är rätt underbart med ett klimat som vi har här.
Vi har alla årstider något att himla oss över...

På vintern är det antingen fööör kallt, föööör mycket snö, eller alldeles föööör varmt och ingen snö alls. Sådant har faktiskt hänt!
Och samma vals de övriga årstiderna.

Ibland är våren för sen, ibland för tidig. Sommaren är för regnig, för kall, för het, för torr. Hösten är alldeles för regnig och deppig. 

Tänk om man ändå mer kunde koncentrera sig på att ta dagen 
- och dagens väder - 
som det kommer?

Fast ibland, bara lite nu och då sådär,  så kan man väl ändå få känna en viss tillfredsställelse av att få lägga upp en riktigt sur min när nordan kastar en biljonsmiljard snöflingor i diffusa drivor lite här och där.

Visst?

STJÄRNFALL...

...eller att snöa in sig på origami.

Origami kommer från de japanska orden oru, som betyder vika och kami, som betyder papper. Och jo, en inte-så-vidare-pysslig-person, som jag då kan bli riktigt ivrig.

I år har det blivit lite piano pianissimo när det gäller julpynt.

Inte av någon speciell orsak egentligen, utan det har bara blivit så.

För att det känns rätt befriande. 

Jag inledde ju mitt köpstopp i början av december, vilket betyder att jag inte ens varit i närheten av ett shoppingcenter på hela månaden.

Vilket har känts väldigt, väldigt, skönt!

Den kommersiella julhetsen har inte riktigt nått mig. 

Och jag kan inte direkt påstå att jag skulle ha saknat den på något sätt.

Julklappar då? Skall mina nära och kära inte få en endaste klapp i år då?

Jo, riktigt så extrema har vi inte blivit.

Men...

...det blir bara en liten gåva åt var och en.

 Och den skall fylla vissa "kriterier" då har vi tänkt.

Den skall helst inte rest runt halva världen, utan gärna ha lite "närjulklappstatus", den kan gärna vara hemgjord (av givaren själv eller någon annan), 

den får gärna vara praktisk eller ätbar. 

Det här låter lite eko-flummigt-helylle kanske, men egentligen är det inte det.

Inte enbart. 

Om jag väljer att konsumera något utöver det nödvändiga (som julklappar då) under mitt köpstopp, så vill jag i alla fall att mina pengar stannar kvar i min närmiljö.

Och det har inte alls varit svårt. Man blir förvånad över hur mycket det finns att välja mellan i den egna byn bara man lite anstränger sig att leta.

Så, jo det blir inte bara origamistjärnor i julklappssäcken (faktiskt inte en enda, hehehe) men det som finns där, det är allt inhandlat av lokala företagare i min lilla by.

Och det känns bra.

Köpstoppet så där i övrigt och hittills har varit en intressant upplevelse, 

men mer om det en annan gång. 

Nu skall jag ta och kolla om inte glöggen blivit varm.

Dags för det nu!

JULSTÄMNING...

...vad består det egentligen av?

En enkel fråga egentligen, och inget svar är ju direkt fel, inte på något sätt. För det finns väl ungefär lika många svar som det finns julfirare, inte sant?

Och så ändrar det ju lite på sig genom livet också.

För många är det dofter och smaker.

Fler av mina vänner bakar bara lite pepparkakor, bara en eller två plåtar, av köpisdeg, bara för att få in doften av nygräddade pepparkakor i huset. 

Endel fyller huset med hyasinter - om man bara klarar av doften - för just DET är den ultimata doften som får julstämningssträngarna i vibration.

Smaker.

Säg den person som inte har någon form av djupt förhållande till julens smaker?

Vi går i julkyrka, lyssnar på julmusik, besöker julkonserter. Laddar ner jullåtar, dammar av gamla CD:n eller vrider radion på en kanal som spelar julmusik.

Vi nynnar på tomtarnas julparad medan vi skriver ner våra julhälsningar på julkorten.

Inom oss bär vi ändå på julstämningar som inte direkt är självupplevda utan mera är som en nedärvd instinkt.

Få av oss har upplevt en riktigt, riktigt gammaldags jul, en sådan vi kan se på julkort.

Vi talat Fanny och Alexander-jul.

Ändå upplevde jag en intressant sak idag:

Hade precis skottat fram stigar och vägar och parkeringsplatser.

Stod där i trädgården och skulle precis gå in när ett stilla ljud nådde mig.

Bjällerklang. Och hästhovar. I tystnaden.

Medan jag stod där och lutade mot min spade och blickade ut över snöhögarna som redan nu tagit min trädgård i besittning, kom ett hästekipage sakta skrittande längs landsvägen utanför mitt staket.

Bjällran klingade klart i vinterkvällen. Stilla och rent. Sakta dalade snöflingor ner.

Häst och släde och bjällerklang.

Och plötsligt överöstes jag av en julstämning av riktigt, riktigt,  stora mått.

Helt logiskt ju. Och ändå inte.

Personligen har jag inget som helst konkret minne av häst och släde i samband med jul.

Jag har varit en hästflicka i mina unga dar, men julminnen från tiden i stallet begränsar sig till juläppelgodis som vi bar åt våra sköt-hästar.

Min mamma körde, i och för sig i tiderna, häst. Då som ung flicka, 

låååångt innan min tid på jorden.

 Har hört historier om hur man körde tävling hem från julkyrkan. Hur min mamma blivit utmanad att delta i tävlingen av diverse unga herrar med ystra hingstar framför släden...bara min då så unga mamma var stollig nog att anta utmaningen med sitt gamla sto vars traverfarenhet bestod av att ta sig relativt raskt hem från tågstationen dit de kört mjölken från gården....

Min koppling till bjällerklang består alltså bara av berättade historier, 

julsånger, julkort och julsagor. 

Och ändå kände jag en stor och överväldigande äkta julkänsla av denna lilla händelse då en häst, släde och bjällror traskade förbi mitt hus i kvällens tystnad.

För en stund blev den nedärvda julstämningen verklighet.

Intressant .