ARONIA...

...den där busken utanför vardagsrumsfönstret.

Jag har mest gillat aronia för den fina höstfärgen på löven. Och har inte så mycket reflekterat över bären. Kanske för att jag aldrig tidigare haft en aroniabuske där jag bott.

Som klippt häck, jo, men då blir det ju inte så mycket bär liksom.

Nu har jag en gigantisk aronia bakom husknuten och det får mig att fundera på bären på ett annat sätt än tidigare.

Jag har nog alltid vetat att det dräller av C-vitamin och antioxidanter i dessa svarta bär.

De är inte goda på det sättet att man skulle kunna slänga in en näve i munnen och mmmmm:a sig igenom den smakupplevelsen.

Eller inte jag i alla fall. 

Jag gillar få smakupplevelser av bär som är liksom sträva och beska och totalt saknar sötma.

Men ändå lockar alla dessa nyttiga grejer som gömmer sig i dessa små svarta pärlor.

Någonstans har jag läst att aroniabären gärna skall få sig ett litet frostnyp innan man tar sig an dem, och det har de ju fått nu. 

Kanske det minskar på det beska, på samma sätt som med rönnbär?

Kanske det är just nu man skall ge sig ut och skörda aronia?

Å andra sidan är de så otroligt vackra där på busken också...

...kanske jag bara tar vara på varannan klase eller så?

Vad man kan hitta på av aronia - och en massa annat smasken hittar du här:

Mat så in i Norden

GRÖNA, SKÖNA...

...tomater.

En morgon, när jag kom på jobb, hade jag en hel liten korg med gröna tomater som väntade på mig. Min arbetskompis hade lagt bakom örat att jag någon gång ordat om att jag äääälskar inlagda gröna tomater.

Så himla gott till höstens grytor och andra kötträtter.

Så här kommer receptet:

1 kg gröna tomater

vatten och salt

Till lagen:

2 dl ättikssprit

3 dl vatten

4 dl socker

10 hela kryddnejlikor

1 kanelstång

Sjud tomaterna på låg värme i lättsaltat vatten i ca 10 minuter.

Ta upp tomaterna och lägg dem i rena glasburkar.

Koka upp lagen och häll den kokande över tomaterna.

I mitt barndomshem så kokades lagen på nytt upp följande dag, skummade och hälldes på på nytt, men jag har hoppat över det. Det har kanhända något med hållbarhet att göra, men eftersom jag aldrig lagar så stora mängder att de skulle hinna bli speciellt gamla i kylskåpet, så kör jag med bara ett uppkok.

Inlagda gröna tomater är kanske inte det vackraste på tallriken, men sååå gott.

Förresten: 

Pricka gärna tomaterna med en stoppnål eller en vass sax innan du kokar upp dem, så spricker inte skalet på tomaterna så lätt.

(inte så där som på bilden ovan - när man glömmer att pricka...)

I övrigt har weekenden haft middagar och höstträdgårdspyssel som högsta prioritet.

Och så kommunalvalsröstning naturligvis, inte att förglömma.

Det är lite annorlunda att nu rösta i en ny kommun.

I den kommun där jag levt största delen av mitt vuxna liv, där var jag insatt i saker och ting, men här har jag inte riktigt hunnit med det - än. 

Inte på mer än helt alldagligt, vanligt och inte speciellt insatt sätt. 

Men jag hittade min kandidat, så i kväll blir det kolla upp vem blir inröstade i min nya kommun och hoppas att det går vägen för XX.

Skall bli intressant att se!

Småroad kom jag på att jag faktiskt ännu aldrig behövt visa ID när jag 

röstat i de kommuner där jag bott sedan jag fick börja rösta - 
och det är ju i ärlighetens namn några år sedan...

Antingen har jag fler politiskt aktiva i min bekantskapskrets än medeltalet eller så är den finlandssvenska ankdammen ännu mindre än jag tänkt mig, 
eller så har man fått en liten släng av den där apan alla känner...

Vem vet?

Men kväll - valvaka.

DÄR SATT DEN...

...årets första snö.
Och nog om den!

Fejan är till brädderna fylld av snöfoton, snöuppdateringar, snörelaterade nyheter, snö, snö, snö.

Man skulle nästa kunna tro att snö på dessa breddgrader är något alldeles speciellt och extraordinärt och inte alls ett årligen återkommande fenomen som förvisso verkar ta de flesta på säng.
I synnerhet bilisterna då.

Jag tror inget återkommande naturfenomen berör lika starkt, lika många, som Den Första Snön.

Jag berörs också, fast mer så att jag inte vill ha snö än, inte snö i ett halvår!
Nej tack!
Jag vill ha glåmig höst, jag vill ha krispiga frostdagar med solsken - men ingen snö...än!

Ja, ja...nu snöade jag visst in mig på ett snöinlägg jag med i alla fall!

Bäst att gå och kolla om inte de gröna tomaterna kokat färdigt i köket.
Här doftar faktiskt lite mormorskök denna fredagskväll.

Inlagda gröna tomater och syltad rödlök.

Lite gott!

UNDVIKA FÖRSTOPPNING...

...i hemmet.

Nu tänker jag lite utmana er.

Läste ett inlägg på facebook här om dagen, som fick mig att tänka efter.

Nu, i det här inlägget,  kommer jag att blanda friskt inredning, hållbar utveckling, 

ekologi och (håll i er) jul.

Inredning, som var den ursprungliga motorn till att jag blev en bloggare över huvud taget. Längtan efter skönhet i hemmet. Det har som sagt ingenstans försvunnit, men behovet att skaffa nytt, det senaste, förnya hemmet typ femton gånger i året, det har. 

Försvunnit. Totalt. 

Jag är mättad på det och liksom nöjd som det är. 

Tvärtom kan jag ibland känna en viss förstoppning i hemmet.

Det har säkert med mina två flytt på relativt kort tid att göra. Och ålder.

Jag tycker det är skönt att släppa iväg ting. Skönare än att skaffa nytt.

I samband med dessa flytt har jag ju också insett hur förfärligt mycket man har i sina knutar.

Som man klarar sig utan. Och inte ens saknar, bara man släppt taget en gång.

Det har jag gjort, men det finns kvar ändå...

Så nu till utmaningen - och julen:

Jag hör till dem som älskar jul, advent, väntan, pynt, dofter, smaker...you name it!

Men...jag har också varit ruskigt dålig på att städa undan "året runt pynt" innan jag sprider ut julpynten i mina knutar. Och då blir det lätt lite....mycket.

Inlägget som jag läste handlade om 

"En sak i dagen. 30 dagar - 30 saker."

Och i all sin enkelhet handlar det om att plocka bort, ge bort, sälja, lägga undan, till och med slänga om man måste,  en sak per dag i en månads tid och på så sätt rensa i röran därhemma.

30 dagar - 30 saker.

Mindre.

Så nu tänker jag utmana er att välja ut en sak varje dag, i en månads tid, som skall bort;

(till grannen, till kollegan på jobbet, till loppis, in i skrubben (i absoluta nödfall, och vid akut separationsångest...), till komposten, bara det kommer bort).

Allt räknas, pynt, kläder, ungarnas leksaker, halvdöda krukväxter, hundens utslitna koppel, fasters vas som du aldrig ens gillat...

...bara det är en sak, ett ting, 

per dag.

November är kanske den bästa månaden för detta.

Tänker jag i alla fall. 

Om jag städar bort en sak per dag, i en månads tid, kommer jag ju att ha mer utrymme för julens ting - utan förstoppning på hyllor och bord. 

*ler*

Och så gör jag kanske samtidigt en liten, bra gärning.

Både för mig och för naturen och för den personen som återanvänder mina ting, som återläser min bok, och krukväxten som får återgå till naturens kretslopp i komposten.

Så nu utmanar jag er att göra som lövträden därute!

Släppa iväg det som gjort sitt.

En sak i dagen under november.

Just innan advent ett inlägg med foton, eller en lista, på allt det vi gjort av med.

Som en motvikt mot alla inlägg om det man skaffat...;)

Lite som kärringen mot strömmen...är ni med?

KRATTAN VILAR...

...medan regnet vräker, duggar, strilar ner om vart annat.

Löven ligger som klistrade mot grus och gräsmatta och förvandlas till tunn pergament eller till en murken sörja beroende på lövmängden.

Det gör mig rastlös.

Mina nedärvda bondearvsanlag sedan generationer som jag egentligen inte har så mycket nytta av i vardagen spelar mig ett spratt. Jag har ingen åker att ta hand om, ingen kreatur att sköta, ingen gris att slakta.

Ändå har jag en märklig åga om att vissa arbeten skall vara gjorda innan vintern kan komma.

Gården skall vara krattad.

Innan Allhelgonahelg.

Sedan kan vintern komma.

Helt orelevant egentligen, men viktig som en rit inför vintern, för mig.

Ser över åkrarna när jag kör till jobbet och inser att många åkrar ännu väntar på att bli vända.

Åkrar som inte orkar bära en traktor för allt regn.

I det sammanhanget är mitt uteblivna krattande rätt banalt, men ändå i grunden liksom samma.

Vissa sysslor skall vara avklarade innan vintern.

Annars är det inte bra.

Lite så.

En höjdpunkts-syssla på hösten är lillungens födelsedag.

Den inleder höstmiddagarnas kavalkad som når sin höjdpunkt till julmiddagen.

Hösten är tid i köket. 

Allhelgona-middag, farsdagsmiddag, lillajulsmiddag, advent, lucia...

Hösten är fylld med bra orsaker för att ställa sig i köket och röra om i grytorna.

Om man nu skulle känna att man behövde en orsak.

Ibland behöver jag det.

Något som är förankrat i årstiden.

Kanske det än en gång är den där lilla bondesjälen i mig som gör sig hörd.

Som trivs med traditioner och seder. 

År efter år.

Som en motvikt mot allt det snabba, hetsiga, stressiga, flyktiga, fladdriga, 

som ingen av oss kan undvika.

Jag klarar bra av det, så länge jag har en motvikt att luta mig emot, ta stöd av när farten blir för hög.

Idag småeldar jag i öppna spisen ute i min ateljé. 

Där finns både öppen spis och vedspis.

Vedspisen, den hundra år gamla järndamen, fick en ansiktslyftning här i veckan.

Nej, inte en skönhetsoperation - mer som en ny knäled eller så.

Hon fick en nymurad vägg i sitt innanmäte.

Nu sköter jag om henne som en konvalescent.

Hon skall få torka i svag, mjuk, värme.

Intill henne står ett elbatteri och i rummet breved där sprakar brasan i den öppna spisen och värmer upp, och hjälper till att syster vedspis på andra sidan muren skall återhämta sig.

Går genom det dyngvåta gräset med famnen full av ved mot ateljén där vid trädgårdens ände. 

Tyst sitter jag där i oktoberskymning och matar spisen med små vedklabbar.

Tänker på hur många kvinnor suttit där vid spisen och eldat under de hundra år som stugan stått där.

Hur har de levt?

Varken spisen eller stockväggarna svarar mig.

Ett är säkert - de hade större bekymmer än om gården skulle bli krattad till Allhelgonahelgen.

Ändå får jag inte riktigt ro i min bondesjäl. 

Den del av mig som är förankrad i den lilla bit jord som är min är rastlös.

* 

Regnet har gjort ett litet uppehåll.

Dags att gå och se om det inte skulle finnas en trappa att sopa - 

när nu krattan en gång måste vila.