...nu kunde man ju tro att jag sänt mig själv på reparation, och det kunde vara helt motiverat faktiskt.
Lider av tennisarmbåge som vägrar ge med sig.
Lider lite av idétorka om vad jag skall blogga om.
Lider lite av tidsbrist, men framför allt lider jag av att vara kameralös!
Det är nämligen mitt favoritobjektiv som åkt in för reparation.
(just denna bild är taget med annat objektiv....)
Har märkt under sommaren att det varit svårare och svårare att få till riktigt skarpa bilder.
Och det k a n omöjligt vara så att felet skulle sitta bakom kameran, eller hur?
Så med separationsångest i blicken och med tvekande rörelser överlämnar jag favo-objektivet till mannen som något så där övertygande lovar ta väl hand om mitt objektiv, och möjligast skonsamt förmedla diagnosen åt mig.
Jag är ängslig för att det är något allvarligt som drabbat objektivet.
Med darr på rösten frågar jag hur länge diagnos-ställandet kommer att ta hos objektivdoktorn.
Med medlidsam blick meddelar kamerasköterskan som tagit hand om objektivet att han bums meddelar mig då diagnosen är fastställd.
På ett möjligast skonsamt sätt.
Han ser pålitlig ut. Han håller mitt objektiv i ett fast men ömsint grepp.
Ändå har jag mina misstankar, mina onda aningar.
Jag har sett, och hört objektiv, bete sig som mitt förr.
Det rosslar oroväckande vid fokusering.
Låter riktigt illa.
Blicken (fotot) blir otydlig och oskarp.
Det är något med ljuset.
Känns som om det inte kom ljus nog.
Som om något slocknat...
Bilderna som innan var skarpa, snabba kvicka har plötsligt blivit långsamma, suddiga och flummiga.
Kan objektiv drabbas av alzheimer?
Kanske de kan?
Återstår att se...
...om felet är i tekniken eller där bakom kameran.
Vid det senare blir det aningen besvärligare att fixa till felet....;)
Få se vem som sist och slutligen åker in för reparation?
