...lär det finnas i Finland, som alla vet.
Jag undrar jag om det nu verkligen finns någon som riktigt har koll på det där?
Hur som helst, så räcker det sjöar och blir över.
Och det är ju bra. För vi finländare är lite av ett sommarstugefolk. Varenda kotte har eller hyr en stuga under något skede av sin finländska livsvandring. Det är jag rätt säker på.
Som ni vet, till lust och leda vid det här laget, kan jag tänka mig, så styr jag ju själv kosan till havsstranden så fort tillfälle ges.
Men insjöfinland är mer främmande för mig.
Det kan väl hända att man i ungdomen förirrade sig till någon gudsförgäten stuga under en och annan midsommarhelg men att jag skulle känna till insjöstuglivet är att ta i. Och det ordentligt.
Som ni (också) vet, så är jag ingen båtmänniska heller.
Om båten inte är ordentligt tilltagen, framförs av en kunnig kapten, gärna med diplom hängandes i kajutan, och innehållandes en bekväm sittplats där jag förhoppningsvis kan inmundiga en läcker måltid till ett glas rött. Och det i trevligt sällskap, så tackar jag hummande nej tack.
Vädret skall också gärna vara lite lagom sådär.
Mycket som skall stämma in innan jag sätter mina sandaler på en båt alltså.
Denna min avoghet mot båtandet kan ha sina grunder i alldeles för många havererade motorer, alldeles för många fuktiga och kalla nätter ombord, alldeles för många bekymrade miner om lokaliseringen innan gps:ens tid under mina Ålands somrar.
Nep. Jag har utvecklat landkrabbans alla kännetecken, men OM någon lockar med god mat, gott sällskap, gott vin, bra väder - då KAN jag tänka mig göra ett undantag om kriteriet yrkesskeppare uppfylls.
Och det var just så det hände.
Och jag hittade mig ombord på en båt genom en liten, liten del av insjöfinland.
Det är vackert. Sjö efter sjö efter kanal efter sjö åker man förbi sommarstuga efter sommarstuga.
På sina ställen är det så smalt, att man kunde nästan sträcka ut sig och sno en kvarlämnad smörgås vid bryggan. Eller ett glas vin, eller en öl, om man föredrar det.
Jag såg ingen som lämnat kvar något på borden - de kanske lärt sig?
Van vid den karga skärgården blir jag tagen av hur mjukt allt är.
Vattnet är mjukt, stränderna är mjuka, vassen och starren längs stränderna guppar lite lojt i vinden.
Allt är liksom mjukt.
Bryggornas konstruktion är rörande.
I skärgården skulle en brygga i denna klena konstruktion vara ett minne blott vid den första lilla nysning till höststorm.
Men allt det där klena gör att det blir så himla sött!
Det finns små små stugor, bastur byggda två meter från stranden.
Och det finns större villor.
Endel för åretrunt-boende.
Området kring Tavastehus (därifrån vi startade) hör till de herrgårdsrikaste i Finland.
Staden grundades av Per Brahe den yngre 1639.
Har man nu inte möjlighet att ha en egen herrgård, så finns här möjligheter att ha en alldeles egen
ö.
Och den behöver ju inte vara så stor heller...
När jag nu ändå släpat ut mig från mitt hem i löfte om god mat, så tackade jag ju inte nej heller till lite kulturell bespisning.
Vi besökte Emil Wikströms ateljé och sommarhem.
Emil, han var konstnär och skulptör, född 1864 och dog 1942.
Han har knåpat ihop en mängd statyer runt om i Helsingfors, bla de bekanta gubbarna utanför Helsingfors järnvägsstation.
Inte helt fel med en sådan sommarstuga!
Dock lär hans fru, som var en riktig Hesa-flicka inte riktigt förstått det skojiga med att bo så här.
Jag förstår inte henne...
Efter en avstickare hos Emil, så den här landkrabban fick känna lite fast mark under fötterna, var det dags att vända fören tillbaka.
Om nu landkrabban skall vara helt ärlig, så finns det tusen sämre sätt att tillbringa en sommarlördag på.
Tranan hade tagit ut sin unge på eftermiddags tur.
Den ena bryggan efter den andra gled vi förbi.
Denna hörde definitivt till de vackraste!
Vem skulle inte vilja ta sig en kvällskaffe här???
Vid ett par tillfällen såg vi hjortar och rådjur.
Farleden slingrade sig än hit än dit.
Medeldjupet på detta vatten som för övrigt heter Vanajavesi, på svenska Vånå har ett medeldjup på 8 meter. Det är lite av ett mellanting mellan sjö och älv.
Och ibland kom man väldigt inpå en del av sommarstugorna.
Endel hade valt att ha det öppet ut mot sjön,
medan andra valt en lite mer tillbakadragen stil vid sitt torp.
Bryggorna varierade från rätt rangliga hembyggen till riktigt flotta konstruktioner med badhus
och paviljonger.
På sina ställen fick man ta till fantasin för att gissa sig fram
till vad som gömde sig ovanom bryggan.
Det fanns anspråkslösa, charmiga små ...
...och charmiga lite större.
Någon skulle visst bada lördagsbastu...
...medan andra hade ett målningsprojekt, och förmodligen att takprojekt
som väntade på dem.
Endel satsade mer på det här med trädgård...
Ja, och så var vi tillbaka där vi startade.
Nu skall jag ta och kasta mig lite husmoderligt moderlig.
Lillungen har varit och kryssat på annat håll och nyss hemkommen från Stockholm skall jag försöka se till att han får ett litet närande mål mat i sin mage.
Med tanke på det rätt torftiga skafferi-innehåll som jag tills vidare har att tillgå lär det inte bli något utsvävat, men en pasta bolognese skall det väl gå att röra ihop.
Ha en skön söndagkväll alla sköna!
