DÄR SATT DEN...

...jag har nästan lite känt i kroppen att den är på kommande. 

Varje vinter dyker den upp, och jag blir varje gång lika upprörd och uppgiven på en och samma gång.

Över att den kommer, att den kommer ihåg mig i år igen.

Nix, jag talar inte om vinterinfluensan, utan den där eländiga känslan av "ingen-känsla-alls" som naglar sig fast vid mig, vid min själ och vid min kropp varenda år just den här tiden.

Ibland dyker den upp tidigare. I år är den faktiskt just in time. Den har sällan uteblivit.

 Och jag gillar den inte alls!

Den där "ingen-känsla-alls" ger sig uttryck i ett visst tungmod som inte alls passar ihop med min grundpersonlighet - egentligen. 

När den drabbar mig känner jag mig nästan som om jag skulle hålla på att bli sjuk. Men det är inte det ändå. Tungsintheten sätter sig i mina axlar och gör mig stel. Den suger alla kreativa idéer ur min skalle och förvandlar mitt lust-att-göra-centrum till ett skrumpet vakum. 

Den gör mig muttrig och puttrig, lättretlig och får min pessimism att svälla som en torkad svamp i vatten.

Jag får lust att skrika. Eller morra lite. Eller gnälla. Ta till lite primitiva ljud.

Fast nu är jag trots allt en rätt så balanserad person så där i stort sätt, så ni kan vara alldeles ganska lugna. Jag lovar att bete mig på ett sätt så att ni som känner mig personligen trots allt lugnt kan möta mig på gatan, utan större risk att få en snöboll i nyllet.

Vad är det som drabbar mig då?

Jo, det kallas februari.

Varje år! År efter år!

Absolut, jag håller med om att det är vacker därute med all pudersnö!

Det är friskt och fräscht och jag njuter av det!

Ljuset har kommit tillbaka lite grann! 

Och ändå är det som om jag stagnerar.

Mentalt.

Jag känner till hur detta slutar.

Det slutar då solen också börjar värma, fåglarna kvittra, snön smälta.

Det kallas visst för mars?

Varje år åker jag på detta.

Samma sak. Samma fenomen.

Att jag inte lär mig hur mota detta, hur undvika det?

Tips?

VILL MAN KRÅNGLA TILL DET...

...så är Photoshop ett ypperligt bra kanal att förverkliga det på.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka...jo, visst det är skoj att skruva till bilderna och testa på en massa vridande hit och dit, men nja...det är nu liksom inte riktigt min grej i alla fall, kanske.

Jag vill ju hellre lära mig att ta bra bilder innan, utan att behöva fixa till en massa i Ps.
Jag kanske har fel, men jag kan ibland tycka när jag ser väldigt tydligt photoshoppade bilder att de förlorat något av sin livfullhet, av sin äkthet, av sin ärlighet och sin charm i just det att de inte är så perfekta.

Jag kanske bara är sådan? Det riktigt perfekta tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker det är urtråkigt. En riktigt perfekt människa, ett riktigt perfekt hem, en riktigt perfekt bild.
Är bara uttråkande.


Sedan kan man ju förstås föra tanken lite längre och tänka på att det är en konst i sig att få photoshoppade bilder att se inte-alls-photoshoppade ut?

Har kommit till sidan 29 i min Lär-dig-PS-steg-för-steg-bok, och jag är inte speciellt imponerad.
Fast jag skall fortsätta läsa och traggla mig igenom uppgifterna. Kanske jag får en aha-upplevelse när jag minst anar det?
För en sak måste jag medge - PS är det första programmet som jag inte självmant kommit på hur det fungerar utan blev illa tvungen att traska till bibban för att låna en bok i ämnet.
Och har jag nu satt såpass mycket "energi" på att försöka lära mig det, så tänker jag minsann göra det också. Där måste ju finnas en hel del som jag inte ens skrapat på ytan på - än.
Men om jag kommer att använda mig av PS i större utsträckning?

Återstår att se...tills dess får ni nöja er med mina foton precis som dom är.
Tills jag får den där aha-upplevelsen då...eller nåt.

I väntan på den.
Hm?

VINTERSKYMNING...

...det har varit så mörkt i så många dagar, veckor, månader, att när solen plötsligt en lördagsförmiddag bestämmer sig för att nu skall det minsann bli ändring på den saken och ser till att nu skall det blir ljust! Och då skall det bli så ljust att det gör ont i ögonen när man traskar ut i naturen.

Snön knastrar under stövlarna och kylan gnistrar i snödrivorna.

Luften är mättad av syre.

Jag och hunden plumsar genom snödrivorna i skogen, grenarna släpper ner sina snödekorationer på oss.

Och luften är fylld av kristallklara dofter, som kittlar i näsan.  

Tanken är klar och man känner syret i blodet. Funderar på att gräva fram mina skidor. 

Och sonens. En dag som denna är gjord för en skidtur över slätterna.

Men det blir ändå ogjort idag, hemma väntar en hem som blivit slarvigt omhändataget den senaste tiden. 

Det har funnits så mycket annat som pockat på uppmärksamhet den senaste tiden. Känns som om jag bara varit hemma för att sova ut mellan varven. 

Men efter en sådan period känns det extra viktigt att få landa i ett, för en själv, vackert hem.

Jag tror att själar mår bra i vackra omgivningar.

I vinterskymningen går jag omkring och bara tycker om vissa detaljer i mitt hem. Banala, små, detaljer, som jag har där varje dag, och oftast inte tänker så mycket på.

Men så ibland stannar handen, eller blicken, på något som får en liten sträng av välbehag att darra till.

Jag tror att vi alla behöver uppleva skönhet omkring oss.

Är det sedan skönhet ute i snögnistrande skog, i hemmet, eller i andra vardagliga ting är kanske inte så viktigt - bara vi uppmärksammar skönheten omkring oss.

Det där vardagsvackra!

Som får våra välbehagssträngar att dallra.

Det som finns där nära dig, bara du lyfter blicken och låter den svepa över allt som är vackert och viktigt - just för dig. 

Både inne och ute!

Alldeles där intill.

HELT VANLIG SÖNDAG..

...på ett sådant där bra och rejält sätt. 

Man vaknar utsövd med begynnande nackspärr för att man sovit som en stock och förmodligen inte flyttat på många fenor under natten. 

Men den utvilade känsla som sprids i hela kroppen kompenserar det lilla nack-onda. Inget värre än att värmen från en skön halsduk lindrar det.

Frukost med tidning och ny-bryggt kaffe. Tid att hasa omkring i pyjamasen. Tid att filosofera över frukostbordet. Tid att prata. Och tid att lyssna.

Om mitt gamla matbord ändå kunde berätta om alla samtal som förts ovan dess yta. Om alla varma, smeksamma ord som smugit sig över bordsytan som en ljum sommarvind. Om alla välmenta förmaningar som slirat iväg över den slitna ytan. Om alla skratt som rullat fram och tillbaka och dansat sig fram bland fårorna i träet. Om alla de diskussioner som förts där, medan fingertopparna petar på ojämnheterna, eller medan handflatorna vilar stilla på det sammetslena träet, tänk om allt det skulle kunna dokumenteras!

Om alla köksbord ändå kunde tala om vad allt de hört under årens lopp?

Under veckan har köksbordet fått lyssna på samtal om mobbning, om rädsla, om ilska, och till slut lyssnat på lättnaden när problemet (åtminstone för stunden) blivit uppklarat. Det har fått höra diskussioner och argument om presidentkandidaterna. För och emot. Fram och tillbaka. 

Det har fått höra mjuka ord viskas, och morgonsura kommentarer fräsas. Det har lyssnat på längtan om breda golvplank och gamla hus, på tjejfniss och grabbflabb. Hundskall och kattspinn.

Det har bäddats in i läxböcker, i kompendier, i avtalspapper. Smutsats av morgontidningens trycksvärta och blivit kladdigt av vitlöksmajonäs.

Vad har ditt köksbord upplevt den senaste veckan?

Efter frukost-lunch bar det iväg ut i naturen på en lång, skön vinterpromenad bland isvidder och snötyngda träd. Inget får mig att känna mer söndagskänsla än just en söndagspromenad. Någon kvarleva från min barndom, då söndagspromaderna verkligen hörde till de absoluta måsten på en söndag. 

Fast ett bra måste, liksom.

Och att få känna att söndag är riktigt söndag på riktigt känns extra relevant idag, då gårdagen gick i arbetets tecken. 

Fast å andra sidan...att få tillbringa en arbetsdag i galet vacker miljö, och avsluta dagen i bästa kollegers sällskap över en sjukt god middag i en matsal inredd som denna:

...är inte helt fel det heller! 

Jag säger bara: för er som älskar det gamla, det vackra, det sköna och det goda.

Skall ni ordna ett möte, en födelsedag, en  picknick, ett bröllop eller så. 

Och ni råkar ha vägarna förbi Västnyland -
kolla Westerby Gård

Bara att gå omkring bland allt det vackra gör att man dör lite grann...jag lovar!
Och att få äta maten som trollas fram i köket gör att vilken gourmetgom som helst spinner av välbehag en vecka eller två!

Krrrrr.....

PRESIDENTVAL...

...blir det här i vårt muminland, nu skall det väljas president minsann. En landsfader eller -moder.

Har faktiskt följt med ett stigande intresse valdebatterna och funderar här stilla från djupet av min mjuka soffa på vilka egenskaper jag önskar att presidenten besitter. 

Och inte bara presidenten faktiskt, utan vilken ledare som helst.

För på sätt och vis är ju presidenten just precis som vilken ledare som helst.

Av vilka ingredienser bakar man en bra ledare då?

Hmm....om man hade det receptet så kunde man kanske förtjäna en liten futtig slant på att dela med sig av det! 

Men klokhet skall man gärna besitta. Klokhet som man hittar i böcker, i fakta. Sak.

Och vishet. Som man hittar i livet, i sina övertygelser, i sina val. Känsla.

Skärpa.

Ett skarpt intellekt. 

Som ger verktyg till att veta när man skall klippa av, eller när det är läge för att knyta ihop.

 En förmåga att se hur man förvandlar trassel till ett snyggt nystan.

Med tålamod och lugn.

Styrka.

Att inneha en styrka att använda sig av sin klokhet, sin vishet och sitt skarpa intellekt på rätt sätt.

Att vara den krydda som gör att man stiger över alla andra smaker och märks och uppmärksammas.

Att använda sin krydda rätt, så man tillför något utan att ta över.

Att stå för den goda smaken.

Och till slut:

Vikt.

Att ha alla de egenskaper ovan och inneha en förmågan att lägga allt detta till ett paket, till ord, till meningar som väger tungt. 

Som gör att man tror på styrkan, på skärpan, på att det finns vishet nog.

Att leda.

Är det sedan frågan om en lite grupp eller ett helt land.

Lika delar hjärta och hjärna.

Och så lite kryddor till.

Av det är bra ledare bakade.

Små som stora.