SJÄLVSTÄNDIGHET

 Årstiden och vädergudarna brukar sällan vara de som sätter igång lusten att ordna till en hejdundrande fest självständigheten till ära. Vanligtvis kommer det den sjätte december nederbörd i någon form. Om inte så blir det helt enkelt inte ljust alls den dagen. Ett par veckor innan vintersolstånd, så är det inte ljust...alls. 

Så de yttre förutsättningarna för en folkfest finns liksom inte. Bara årstiden gör att man helst inte vill sticka ut sin näsa utanför ytterdörren och allra minst fira picknick i parkerna med familj och vänner. Lite som att man har bättre yttre förutsättningar att göra det i Norge, Danmark och Sverige. För visst låter datum som 17 maj, 5 och 6 juni, mer lockande för den sortens evenemang än 6 november...?

Sedan har ju de nordiska länderna minsann olika historiska bakgrunder för att fira sina "landsdagar", men inte mer om det. (Finns nämligen alltid en risk att jag snöar in mig på det här med historia då...*fniss*)

Ibland har jag upplevt att det är lite tungt, vårt sätt att "fira" vår självständighet, men med åren har jag ändå mer och mer lärt mig att uppskatta det. Kanske är det årstiden, med sitt svaga ljus och avsaknad av färger som präglar oss? Kanske är det vår folksjäl, som får oss att känna oss hemma och bekväma i ett lite dämpat, värdigt och tillbakadraget sätt att fira vårt land? Kanske är det en tradition vi ärvt och inte (än) är riktigt redo att ändra på?

Och visst är det just en viss värdighet, en högtidlighet och en högaktning mot våra krigsveteraner som bubblar upp varenda år då jag hissar den finska flaggan, då jag går till gravgården och tänder ljus på både min pappas och min svärfars grav. De var båda där. Försvarade vårt land. Jag tror den här känslan bleknar med generationer, när man inte längre kände personerna bakom händelserna i historien. Och det är så det skall vara. Men än är kopplingen till de som var med rätt stark. Men helt klart är det inte längre lika kraftigt hos mina barn, som inte alls minns sin morfar och också rätt svagt sin farfar. 

Min pappa talade dessutom aldrig om kriget. Min svärfar talade desto mer. Min pappa ville helst bara gå vidare, medan svärfar gärna återkom till krigsberättelserna. 

Si eller så, så tycker jag ändå att det känns precis rätt att fira som vi gör. Inte med trummor och konfetti, inte med champagne (eller jo, lite) och fyrverkeri, utan mer som en dag av eftertanke, tacksamhet och minnen. Minnen som inte är våra, men som vi kan försöka hålla vid liv. Inte för att minnas kriget, utan människorna som krigade för vår skull. Inte för att självständighet ens skall vara ett sätt att fira ett krig, utan det som kom ut av kriget. 

Vår självständighet. 

I NATTENS TYSTNAD

Klockan har hunnit bli halv tre på natten och det är en av de där nätterna som jag tycker det är så skönt att vara vaken i. Nu vet jag att det finns mängder av människor som har problem med sömnen, som inte får sömn, som vaknar på småtimmarna och kan inte somna om och som lider av det. 

Lyckligtvis hör jag inte till dem. 

Vanligtvis somnar jag inom några minuter då jag lagt huvudet på dynan och så sover jag gott tills väckarklockan väcker mig, eller lediga dagar lite längre tills jag känner mig utsövd. Och det är jag tacksam för. Man hör så mycket annat. 

Och så har det varit hela mitt liv, även om det i mitt liv också funnits både det ena och andra som oroat och som man grubblat över, stress och problem - livet liksom, så har jag alltid sovit som en stock. 

Det oaktat finns det nätter då jag inte får mig själv i säng i tid. Känner mig inte speciellt trött, och så finns det en otroligt skön stillhet och tystnad i ett nattligt hus. Där alla andra sover och det enda som hörs är hundens djupa andning från stolen intill (den går aldrig och lägger sig "på riktigt" innan jag går, hon sover nätterna i min fotända). Så här på vintern låter elementen med ett stilla surrande. Utanför kör en polisbil med sirenerna på, och så är det tyst igen. 

Korgstolen som jag sitter i knarrar sakta när jag rör på mig. Tittar ut genom fönstret och i gatlyktans sken ser jag en ensam joggare lufsa förbi. Inga bilister. 

De här nattliga stunderna väcker barndomsminnen till liv. Jag var så här redan som barn. Minns att jag, precis som nu, hade mitt skrivbord vänt mot ett fönster och hade utsikt över en livligt trafikerad väg. Som barn bodde jag inte långt från det tryckeri där landets största tidningar trycktes. De som tidigt skulle delas ut till folks postlådor och petas in genom brevinkasten i en ännu sovande stad. 

Minns att jag utan att se på klockan visste vad den var när tidningens egna lastbilar började köra längs vägen. Det var ofta där kring två-snåret på natten. 

Då tänkte jag att det kanske var läge att krypa till sängs. 

Här sitter jag nu. Med en tyst väg utanför mitt fönster. 

Det doftar svagt av stearinljus som fått brinna ner. Datorn susar sakta. Hunden gnyr. Hon är lite hungrig. Stiger upp och ger henne ett tuggben. Hon lägger sig nöjd på köksmattan och gnager i sig benet. 

Kanske hon även tycker att det är läge att krypa till sängs. Kanske har hon rätt? 

Skall bara dricka upp mitt nu redan nästan kalla te och fundera lite på ett julrim. 

Och så skall jag komma ihåg att klippa hundens klor i morgon - det är värst vad de låter i nattens tystnad. 

 

FUL OCH OVÄLKOMMEN

 När jag var barn och ung fanns det inte några mårdhundar alls där jag bodde. Ingen hade egentligen ens hört talas om dem, och när man fick se de första var de lite exotiska. Det är de i och för sig fortfarande, för de är inte alls lätta att få syn på! Isynnerhet inte dagstid. 

Mårdhunden är ju en invandrare från dåvarande Sovjetunionen där man hade den som pälsdjur, men rymde/släpptes och kom över gränsen till Finland redan på 1930-talet. I Sovjet och Ukraina, där de hölls fångna, märkte man nämligen att den fina pälsen inte utvecklades så som man ville i fångenskap, så man släppte ut dem för att ha dem som jaktbart vilt. Kanske var vintrarna mer stänga då, eller kanske det bara tog ett bra tag innan mårdhundarna började reproducera sig för det var först på 1960-talet som man började uppmärksamma det i Finland. Eller så är den bara så skygg att man inte märkte det? Eller så jagades den i all tysthet i de djupa finska skogarna för pälsens skull och så var det liksom inte mer med det? 

Som dryga tjugo-åring flyttade jag till Sjundeå i västra nyland och eftersom jag råkade slå mina bopåsar ihop med en (söndags)jägare så kom det sig att jag fick stifta bekantskap med dessa hunddjur då de blivit fångade i mårdhundsfällor. De är hyfsat ettriga, om man säger så. Fast å andra sidan så spelar de lätt döda om de blir ställda av en hund. Så mer gläfs än bett, kanske man kan säga? 

Mårdhunden är väl inte så välkommen vare sig hos oss, eller västerut dit den vill sprida sig. Vintrarna blir mildare och den får allt lättare att få sina valpkullar att överleva vintern. Mårdhunden är ju allätare och eftersom den inte har någon naturlig fiende i vår natur har den fått stämpeln av att vara en invasiv art. Ursprungligen kommer den från Asien. 

Många anser att dels havsörnen, men också mårdhunden (och minken), som spridit sig till skärgården är orsaken till att sjöfåglar, däribland ejdern har svårt att få till vuxna ungar. 

Många tycker att mårdhunden är ful - men det är den då inte, tycker jag. Och att den är ovälkommen - det är ju inte dens fel - den har bara tagit för sig när chansen getts. Ju mer man lär sig om natur, desto knepigare blir det att ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Svaren beror ju så på vem man frågar...

Men för min del så är det en fin, och lite häftig, upplevelse att en alldeles vanlig måndagsmorgon, då årets andra snö fallit över trädgården få möta detta skygga hunddjur i trädgården. Och råka ha kameran med! 

I synnerhet på vårvintern, våren så hör jag ofta mårdhundarna då de för sina revirstrider, men det är ytterst sällan man ser dem så att man kan få ett foto. Ett trevligt möte. 

GLAD LILLA JUL

 

Fick lurat lillungen med på en promenad längs havet. Lämnade kameran hemma och njöt bara av sällskapet och vädret och vinden och havet och skogen och lugnet. När vi satt oss i bilen efteråt kändes det så där härligt vinterfriskt i kinderna, även om det knappt var ens 0 grader, men vinden från havet var kylig och smått isig. 

Kanske det ändå blir en vinter? 

Vädret är vad det är och livet med coronapandemin ställer ju till det för envar, men det oaktat är det lilla jul idag. Och även om jag verkligen gått in för att förenkla julen så behövs ju något smått för att det inte skall bli för vardagligt. Pepparkaksbak känner jag att jag nog skippar i år, trots att jag älskar doften av pepparkaksbak! Men eftersom det hade önskats kladdkaka till efterrätt så slängde jag helt sonika på några små pepparkakor som dekoration och på köpet fick jag min pepparkaksbaks-doft i köket. 

Lite fusk - och ändå inte. 

I HEMLIGHET

    Så är det nu bara, julen 2020 blir inte som jular brukar vara, det har ett litet ettrigt virus satt stopp för och det är väl lite att gilla läget. Eller man kan ju ogilla det hur mycket man vill men en annorlunda jul blir det - det är klart. Om det sedan är illa (frånsett pandemin) är en helt annan sak. 

Snubblade över en nätchatt när överraskande många faktiskt var helt nöjda med att julen är "inhiberad" att man bara skall fira med sina allra närmaste, med de man bor med till vardags. Och någonstans förstår jag det. I Finland bor flest, efter Japan, introverta personer och en jul med 

helahärligatjockasläktenienveckaellerså 

det blir bara för mycket - hur mycket man än älskar var och en. Men alla på en gång är - utmattande. 

Så jag tror att det finns en massa introverta personer som gör ett YESS-tecken i smyg när ingen ser. Äntligen är det legitimt att fira en jul som känns som ens egen jul. 

Och det handlar verkligen inte om att man inte skulle vilja ses, man vill bara inte se alla på en och samma gång och under något stökiga och smått hysteriska förhållanden som jular har en tendens att bli - ibland. Tror många introverta kunde fira en jul varje månad året runt, bara det inte skulle involvera alla personer på en och samma gång utan man skulle ta det i mindre grupper och lite mer "bara du och jag" fast man kan vara mer än två. Lite mer "make it simple". 

Har haft möjligheten att fira både enkla "bara vi"-jular och rena rama "Fanny och Alexander"-jular. Efter de senare har jag behövt de övriga juldagarna att ladda upp mig igen. Det här är något som för många (extroverta) är lite obegripligt, att man kan älska julen, men inte då den involverar en massa socialt nojs som vi (introverta) har lite svårt för. 

Jag älskar julen, jag älskar adventstiden, men bara tanken på glöggmingel med en massa människor som jag knappt känner, och inte egentligen ens är särskilt intresserad av att lära mig känna, får mig att sucka djupt. Å jobbets vägnar har jag varit på otaliga mingelfester i mina dar och näe...de är verkligen inget jag saknar! Och så här tror jag faktiskt rätt många känner, i hemlighet, men det är inte okej att säga högt att man hellre skulle var hemma med en bra bok och ett smakligt rödvin istället för den blaskiga glögg man serveras i skränigt sällskap. Innehåller glöggen sprit finns en uppenbar risk att skränigheten ökar allteftersom kvällen lider. 

Jag har under några år redan förenklat julen och skall fortsätta så i år. Det betyder inte att jag väljer bort julen, absolut inte! Mer att det faktiskt inte kommer ett enda otrevligt "måste för det hör till" som jag inte gillar, eller tycker om, eller mår bra av. 

Nu är den här förenklingen enkel för mig att göra. Jag är den mest "juliga" i kärnfamiljen, så det lär inte bli några större draman om inte alla tomtar åker fram, eller alla efterrätter bakas. Men så är det inte för alla, och för dem som ute i stugorna suckar en lättnadens suck för en av coronan framtvingad enklare jul säger jag bara njut av det! 

Och till alla er som vill ha huset fullt av stoj och stim och glitter och glamour och ung och gammal, er jul kommer också. 

Fast inte i år.