KRISTALLKLARA KÄLLOR

 

Det är otroligt skönt att efter en arbetsvecka med jättemycket innesittande att ge sig ut en sväng och upptäcka nya platser. Med innesittande menar jag inte enbart det där att man är fysiskt inne, utan också att när kvällarna mörknar och diverse fritidssysslor har minskat både på grund av årstid och den där eländiga coronan, så blir det som om man också psykiskt var inne - hela tiden. Vi var några som skulle pricka in ett möte och vanligtvis brukar det vara knepigt att få allas tidtabeller att passa in, men nu var det mer som; min kalender är tom - bara att säga vilken dag! 

Så jag behöver få röra mig ute. Min själ och min hjärna behöver det. 

Så jag ville uppsöka en plats som också har en slags "mental dimension", inte bara fysiskt gå ut i skogen.  Jag hade kunnat klättra upp på ett berg och njutit av utsikten, jag kunde ha tagit mig till havet för att glo på horisonten. Men jag tog mig till skogen och till platsen där allt börjar. Till källan.

Mitt i skogen finns några små källor där det regnvatten som fallit högre upp längs sandåsen, som formats av istiden, filtrerats genom grus och sand och bubblar upp i dessa små gölar. Det bubblar bland sandbotten och det är nästan lite hypnotiskt - och väldigt meditativt - att se på detta lugna bubblande. 

Tjärnarnas vatten är så klart så det nästan är lite overkligt. Och ja, det här vattnet kan man dricka, det är som att vattnet kom från en kran. Naturens egna kran. 

Den uppbubblande sanden bildade fantastiska mönster och beroende på jordmånen så var sandringarna allt från nästan orangeröda till blekgula och så mot det mer gulgröna hållet. 

Otroligt fascinerande! 

Här i det här området finns flera källor, men de som är lätta att hitta och att nå är de här två Uhrilähde (offerkällan) och Kylmänmyllynlähde. Uhrilähde (offerkällan) låter ju lite olycksbådande, men faktum är att det är mest små slantar och dylikt som man offrat i källan. Enligt sägen så skulle just denna källa ha förmågan att bota synskador och -sjukdomar. Man påstår sig också hittat "kvarglömda" glasögon i närheten av källan. 

Jag offrade inget - och har följaktligen kvar mina brillor...;)

Under historien, och faktiskt än idag, tar ortsborna vatten från källan då det finns någon baby som skall döpas, och det kan jag tycka är en alldeles underbar tradition. Så magisk är platsen, att hade jag i tiderna känt till denna plats, dessa fantastiska källor, hade jag nog åkt dit för att ta med mig naturens kanske på sitt sätt "heligaste" vatten? Men helt säkert naturens renaste. 

Att stå där vid källan och inse att ur de där bubblande sandhålen stiger det upp, om man kan kalla det så, jungfruligt vatten som kommer från denna lilla göl mitt i skogen att rinna vidare i ett långt kretslopp innan det regnar ner igen - någon annanstans. 

För tänk, i alla tider har det funnit exakt lika mycket vatten på jorden. Var det finns, i vilken form det är, varierar, men den droppe vatten man dricker har alltid funnits. Och kommer att finnas. Om vi förvaltar det rätt. I mina mest miljöpessimistiska stunder tänker jag att i nästa världskrig kanske man krigar om vatten, rätten till vatten. Och att som vi här i Norden är så priviligierade som har rent vatten till överflöd, men tänk om man skulle privatisera, börja göra business på, vattnet? Att rent vatten inte skulle vara en självklarhet? 

*

Satte mig på huk vid stranden och sträckte ut handen så nära ett bubbelhål jag kunde komma. Genom fingrarna kände jag den finaste sand dansa runt till tonen av vattnets symfoni. 

Man skall inte klampa runt vid dessa tjärnar utan låta dem vara så naturenliga som de alltid varit och njuta av dem på håll. Dessa platser är, om nu inte heliga, så väldigt magiska, och där växer ofta växter som inte finns någon annanstans. Så unik är en sådan här miljö. 

ENKLA MEN ELEGANTA TING

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Så mycket var vackrare förr! Minns en gång jag såg en film från typ sekelskiftet 1900 och i en scen så kom en man dragandes med en kärra som han plockade upp hästskiten i från kulerstensgatan. Och den kärran var så vacker, så snyggt dekorerad (!) och ja, sade jag vacker redan? En simpel hästskit-kärra! 

Jag har en hel del käppar i mina knutar som kommit som arv från tidigare generationer. Det finns riktigt snofsiga bland dem. Sådana läckert läderklädda och med inbyggt svärd minsann och sådana med silverhandtag och så gedigna käppar i klarlackat ädelträ och så har vi den här lilla skönheten som i all sin enkelhet är min absoluta favorit. 

Bara detaljerna på den här enkla käppen är i mitt tycke helt underbara. Den symboliserar på sitt sätt allt det som jag tycker att är estetiskt. Enkelt, men samtidigt dekorerat. Snirkligt och lite lagom kvinnligt men samtidigt stramt och avskalat. Jag älskar när det blir kontraster och små krockar, och att allt inte skriker på uppmärksamhet utan att man behöver gå lite närmare, ta sig lite tid för att se och upptäcka det vackra. 

För vi behöver alla skönhet och vackra ting i våra liv. Vad man sedan upplever som vackert är upp till var och en, bara man upplever. Så tänker jag. 

Lite som min hund. Hon är ju inte traditionellt en "vacker hund". Hon ser ju så där rejäl och rätt så robust ut för att vara en liten hund. På ytan är hon lite terrier-ruff och sträv. Men ni skulle bara veta vilken liten prinsessa det döljer bakom det där skäggiga nyllet! Skrattade gott med grannen som har ett par bullmastiffer och tiken, av hans till utseendet urtuffa (och snygga) hundar, så gott som vägrar gå ut när det regnar. Det gör min också. Så här års vill hon helst bara krypa ner i det mjukaste av dynhav och bara och enbart stiga upp för att äta. Helst lite oftare än annars...

Med andra ord "lider" hon av samma höstmelankoli som så många andra av oss. Lite mer mys och lite mer mat och lite mer soffhäng och lite mer livets goda ting liksom. Till all tur är hon, min Aida, ändå lika som jag att om man nu sen bestämmer sig för att gå ut - oberoende av väder - så är det ju oftast kul ändå. Men jisses vad den där tröskeln kan kännas hög vissa dagar! 

Gäller att ta vara på varje stund av njuta av det vackra. Är det nu sedan små enkla ting som man blir glad av att se på, eller att använda. Men ibland är det faktiskt läge att stanna upp vid det man tycker om och tycker att är vackert. Kan kännas lite banalt att göra så men jag tror det gör gott att uppmärksamma det som är vackert i sin egen vardag. Och så förstås att ta den där lite motvilliga promenaden, för där kan också finnas enkla och vackra saker som man annars kanske missat. 

Om man bara stannat hemma i sin soffa...

(...vilket jag nog också väldigt gärna gör den här kommande månaden - om jag känner mig rätt...november är inte riktigt min grej...) 

Så det här är absolut lite ett pepp-prat till mig själv också. Heh! 

Så ut och promenera - med eller utan käpp! 

"FULMAT"

Alltså jag älskar ju svamp. Att plocka, att äta. Allt! Hela paketet! 

Däremot är svampmat inte så mycket för det estetiska...en svampsoppa som får själarna att sjunga. Ja, den blir bara inte vacker på bild. Inte ens i verkligeheten. Det här är mat som man borde äta med ögonen stänga. Eller i alla fall i mycket sparsam belysning och gärna då tillsammans med någon person som är en så kär att fokus är mer på personen man delar middagen med än på själva middagen. 

Man kan räkna in svampmänniskor i ett antal kategorier. 

- de som vare sig plockar eller äter svamp.

- de som plockar men inte äter. 

- de som äter men inte plockar (han jag bor med) 

- de som plockar och äter (jag själv)

- de som vare sig plockar eller äter (den ena av mina söner) 

- de som gillar smaken av svamp, men inte dess koncistens (den andra av mina söner)

Sedan har jag vänner som äter svamp bara och enbart om de själva plockat svampen (och är hundra på att där inte finns något fuffens i form av insekter och barr???) i slutprodukten. Vänner som älskar svamp men aldrig skulle gå ut i skogen för att finna/plocka dem. 

Man kan med andra ord lugnt påstå att svamp i mat delar känslor.

Vad är ditt förhållande till svamp? 

 

ALLT ÄR INTE ULL SOM LUDDAR

Det är något med får som alltid tilltalat mig. Älskar fårskinn och har dem inne och ute och kan inte tänka mig något höstigare och mysigare än fårskinn när nordan börjar vina runt knutarna. 

För länge sedan köpte jag fårskinn lite utan urskillning, men vid något skede började jag tänka på det här med varifrån vi köper våra fårskinn, och hur de är behandlade innan de landar i våra korgstolar. Och nu tänker jag inte bara ur fåren blivit behandlade under sin livstid utan också med vilka medel fårskinnen behandlas. I och med att min svägerska föder upp får har jag blivit alltmer medveten om detta. Om resan från får till fårfäll. 

Lyckligtvis har jag under åratal kunnat köpa mina fårfällar av henne och på det sättet kunna försäkra mig om att både fåret haft ett bra liv och att skinnet sedan preparerats på ett så giftfritt sätt som möjligt. Eller som hon uttryckte sig en gång; - "det finns fårskinn på marknaden jag aldrig skulle lägga mitt barnbarn på..."

Det är något otroligt tilltalande med fårskinn. Jag kommer inte från det, men sedan kryper ju tanken in att skall åtta får verkligen behöva sätta livet till för att jag skall ha fårskinn på mina utestolar? 

Jag är onekligen lite tudelad här, jag vet!

Om jag har ett underbart äkta fårskinn i min favoritfåtölj så är det en annan sak, det njuter jag av - och uppmärksammar det för mig själv - varje gång jag sätter mig ner. Men att ha så många lite "opersonliga" fårskinn på stolarna därute känns liksom inte alls lika motiverat. 

I fjol våras hittade jag på IKEA "fårskinn" som tillverkats av återanvända petflaskor och jag köpte av dem för att ha dem i mina korgstolar därute. Stolarna är visserligen under tak, men i övrigt utsatta för "fukt och fä" om man utrycker det så.

Fake-fårskinnen hade inte en skyddat tillvaro. Men de har funkat. Bättre än jag hade väntat mig! 

Efter två somrars användning slängde jag dem nu i tvättmaskinen och blev glatt överraskade hur fina de blev efter tvätten. Både i känsla och utseende. Bör nämnas att på bilden ovan är de ännu otvättade och medtagna av två år av trädgårdstillvaro. Nu är de lika fluffiga och vita som där jag köpte dem! 

Och även om jag försöker sky plast som pesten (eller Coronan som det kanske borde heta nuförtiden?) så gäller det att uppväga vilket är ett bättre val. Återanvänd plast som går att tvätta tills luddet släpper eller äkta skinn där ett djur fått sätta livet till? Även om det fått leva ett bra liv. 

Å andra sidan. Om djuret ändå skall gå till slakt är det ju bra att även skinnet används. 

Men sedan finns ju tanken...varför ha dessa djur överhuvudtaget? 

Det här kan bli till en evig filosofisk fråga. 

Blir lite som att hur man än vänder sig så har man rumpan bak...

SÅ KOM FROSTEN

 

Sov, som vanligt, med fönstret öppet. I natt kom ändå en isig vindil in och fick mig att krypa djupare in under täcket. Min hund, som sover i min fotända kröp in under täcket, suckade djupt och lade sig tillrätta mot mina bara fötter. Det värmde skönt. Oss båda. 

Eftersom det var lördagmorgon, sov jag lite längre, men trots att klockan passerat tidig morgon med någon timme då jag steg upp var det frost kvar i gräset. Medan jag drack mitt morgonkaffe sneglade jag på flödet på Facebook och kunde konstatera att många skrapat sina vindrutor denna morgon - även här i söder. I Lappland föll den första snön. Brytningen mellan årstiden höst-vinter är den mest skarpa av alla årstidsväxlingar, tycker jag. En rejäl frostnatt och det är så mycket som stannar upp. En rejäl frostnatt och träden fäller sina löv som om man knäppt på en knapp. En rejäl frostnatt och så mycket därute i trädgården tackar för sig. 

Dahliorna hör ju till de känsligaste. Man förstår det när man klipper av en dahliastjälk. Det är som ett sugrör fyllt med vatten. Har också i rabatten ett par andra växter som inte riktigt klarar vintrarna här på dessa breddgrader så de får också komma in i ide. Grävde också ner de sista lökarna. I år har jag det mesta i krukor faktiskt. Skall testa på det i år - och hoppas på en mild vinter. Sannolikheten att lyckas blir lite större så. 

Grävde också ner vitlöksklyftorna, sorten heter Therdor, som skall vara en "tidig sort med utsökt smak, hög skörd och dessutom väldigt tålig och lättodlad". Låter nästan för bra för att vara sant. Återstår att se hur det hela ter sig nästa sommar. 

Den här våren och sommaren blev ju rätt märklig pga coronapandemin. Det hade nog ingen kunde ha anat sig till. (Förutom möjligen Hanne-Vibeke Holst i boken "Som pesten". Läs den...kusligt aktuell) 

Ingen kunde väl för ett år sedan ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur livet, med alla de nya restriktionerna och uppmaningarna för att hålla pandemin stången skulle påverka vårt dagliga liv. 

Så när jag gräver ner lökarna i myllan så tänker jag för första gången någonsin - hur ser världen ut när de här lökarna sticker fram sina spetsiga gröna genom myllan? 

Så har jag aldrig tänkt förr.