SMÅ, SMÅ LIV...


I björken invid vår trappa har staren sitt bo. Det har hörts ett underbart pipande och tjatter från
boet ett tag nu. Idag damp en pipande en ner från boet. 
Inte helt flygfärdig och efter ett tag i den gassande solen på gräsmattan både 
hungrig, trött, utmattad och uttorkad. 

Gav den kattmat - bra energirik mat åt fågelungar - och grynost samt torkade mjölmaskar som 
blivit över från vinterns matning. 



Ungen föredrog grynosten frampå allt annat, och det är ju okej. 
Grynost är bra! 

Här har den ännu lite grynost kvar på näbben efter att den pickat i sig en 
ansenlig mängd av den varan. 

Efter ett par timmars vilande, grynostkäk och vattendrickande var den hör lilla
ungen nästan klar för steg två i vägen mot självständighet. 
Den flög (lite osäkert än) till en gran i närheten och därifrån djupare in
i lunden bakom huset. Sedan var den försvunnen för mig.

Kvar i boet var alla syskonen, och matades av föräldern flitigt. 
Vilka framtidsutsikterna är för den lilla fågelungen är svåra att förutspå.
Men en liten tuffing verkade den allt vara! 


Det är historiskt torrt i markerna nu.
Gräsmattorna ser ut som de heta somrar gör i slutet av juli. 
Allt ropar efter vatten! Precis allt. 

Det regnade fem droppar idag. Sen var det slut.
Min enkla - extremt enkla - odling består av några rader sallad, dill och spenat
i en odlingslåda. I år kommer jag inte att vara hemma ofta nog för att ta hand om 
någon mer odling än så. 


Det viktigaste just nu är ändå att se till att djuren har vatten att dricka.
I veckan kunde vi läsa om ekorrar, igelkottar och fåglar som dukar under pga
torkan som känns minst sagt ovanlig för den här årstiden. 

Vi är mer vana med kyla och regn - än torka och värmerekord på värmerekord.

*

Håller på att packa inför följande utfärd, eller resa, vilken nu sen skillnaden är, 
och packar för första gången ner en brandfilt för att ha under spritköket, stor nog att 
vika upp över alltsammans om elden skulle bli för aggressiv.
Hade ju en liten incident för ett tag sedan som kunde slutat illa. Senast jag använde mitt spritkök
hade jag fått fel sorts sprit med en smärre brasa runt kaffepannan som följd. 
Det var inte speciellt skoj att försöka släcka elden som redan hade börjat slicka
det torra gräset omkring med glupska tag. 

Kom undan med blotta förskräckelsen, men insåg hur häpnadsväckande torrt det är
i vår natur just nu! Man är kanske inte så van vid detta i slutet av maj? 
Bara att inse att detta är en extrem vår på sitt sätt. 

 Känns som om sommaren pågått hur länge som helst redan.

Och ändå; idag är det ju sommarens första dag! 
Den första juni, och den blomstertid nu kommer...


DAGS FÖR LITE SKUMVIN I TISDAGSKVÄLLEN...


Ja, så kan det gå.

Det är inte alla tisdagar man har en orsak att skjuta iväg en champagnekork 
i luften precis. Eller jag har inte det - vad vet jag om er andra?

Men idag var det då min tur att ha en skumpa-tisdag och det 
av ingen mindre anledning än att jag faktiskt avklarade min första
del-examen på min vandring mot en specialyrkesexamen inom fotografering.

Från och med i dag är jag då fotograf - så där på riktig. 
På-vuxnas-riktigt. 
Och på något plan.

Min utbildning fortgår ännu ett bra tag, har som sagt precis bara klarat 
av grunderna i yrkesfotografi. 
 Det är nämligen så att jag skall fortsätta och 
specialisera mig på det här med naturfotografering, 
men idag blev då mitt examensarbete - steg ett - godkänt. 

Så därför lite skumvin så här i tisdagskvällen. 


*

Samtidigt är allt bloggens fel.

Hade jag inte börjat blogga, hade jag inte köpt en bättre kamera, 
hade jag inte velat lära mig mer om fotografering, hade jag inte
börjat fotografera natur, hade jag inte velat ta mig mer ut i naturen,
hade jag inte upptäckt en massa finheter därute, hade jag inte...


Ni vet hur det är - det ena ger det andra. 
Så där som livet ställer till det för oss.
Ibland på gott, ibland på ont.
Man får bara ta det som det kommer, har någon 
vis någongång sagt. 

Det är klart det här har gett mig gott. Att börja fota och att ta det
hela till en lite mer pro-nivå har gett mig en massa nya vänner, 
nya kontakter, nya utmaningar och nya tillfredsställelser - och 
minst lika många utbrott av frustration till följd av 
okunskap och otålighet.

Vad jag vill fortsätta med är att behålla bloggen som mitt privata vardags-rum. 
Bjuda in er på en kopp kaffe eller ett glas vin (för skumpan är slut för idag...)
Jag kommer att fortsätta att blogga som förr, med de
i stunden tagna bilder - precis som förr. 
För min blogg kommer inte att bli en del av min marknadsföring. 
Det är så jag vill ha det. Den skall få fortsätta vara en parkeringsplats 
för det otvingade ordet att florera på 
och en plattform för vardagsbilder att bosätta sig i. 

*

Men ja, en liten milstolpe uppnådd idag. 




EN DOLD PÄRLA...


För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om 
jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka. 
Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt 
och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.

Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.
Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista! 



Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens 
största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,
det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig. 

Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.
Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö. 

Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.
Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin 
kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.
Den som är så vacker! 






Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.
Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen
Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.
På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en 
viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera
en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på 
den uråldriga vägen. 



Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket 
är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen! 
Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen 
och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till! 



Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?

Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd. 
Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här
än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och 
beundra och förundra sig över! 






På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna. 
Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...

Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv! 

Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man 
också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil. 

Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite 
överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.

Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs
den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man 
i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken. 


Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning! 

Älskar stämningen på myren! 
Jasså, jag har sagt det? 






Jag startade min rundtur från Nummikangas. 
Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit? 

Nähe...det blev också klart?! 
*

Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla! 

Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör! 





YTTERSKÄRGÅRD...


Det är något alldeles eget och extra fint med den där karga ytterskärgården.
Numera för den en allt mer tynande tillvaro vad gäller mänsklig närvaro.
Möjligheterna att bo och leva därute har krympt en längre tid, fiskare är
väl inte det mest attraktiva yrket precis? Många traditionella skäri-yrken försvinner
och har redan försvunnit. 

På Gåshällan hittade man små dolda tecken på en tid som varit.
Det är ett tag sedan man hissat flaggan i den här flaggstången...






Men tiderna kanske ändrar?
Med alla de möjligheterna som digitaliseringen ger kanske 
det finns de som kan - och vill - bosätta sig där det nu inte finns möjlighet till utkomst?

Inte bara på en karg holme i ytterskärgården utan annars också.
Den verkliga stötestenen lär väl ändå vara den allt mer glesa infrastruktur
som troligen omöjliggör det hela.
Som världen ser ut nu.






Jag njöt fullt ut av mina dagar på Gåshällan.
Sköna små turer runt ön, skoj sällskap, och som sagt löjligt fint väder! 

Den här tiden när man rör sig på skären skall man vara medveten om
att det finns en hel del fåglar som häckar lite här och där.
Det gäller att inte störa dem i onödan. Jag skrämde upp en mås från klippan
på bilden ovan. Först tänkte jag att den bara ja, flög upp. 
Men så när den fortsatte cirkla runt mig anade jag att den kanske hade sitt
bo där i närheten. 



Jag valde att gå därifrån, men snubblade nästan på dess rede.
Så öppet och oskyddat men ändå på sitt sätt osynligt låg ett par ägg där
vid grästuvan. Med den växtfart som sommarvärmen gett skall nog det där
boet vara än mer skyddat den dag ungarna kläcks. 




Vad kan man säga?

Tack och go' natt! 


P.s. Är man i knutarna vill jag tipsa om en annan liten pärla nämligen
Truthällan. Där kan man övernatta i en fin stuga, tillgång till bastu och
grillplats och allt till priset av en frivillig bastupeng! 
Den hittar man här:
62°24,3’ 21°10,3

BLÅTT VECKOSLUT...


- Hejdå, båten!

Vi, min fotokurs och jag, blev dumpade på en ö
långt ute till havs i fredags. 
Vädergudarna verkar ha ett gott öga till oss, för vad jag minns
har vi inte varit på en enda gemensam resa där vädret skulle ha varit dåligt.

Jag menar, det kunde ha hällregnat, varit 5 grader varmt och blåst nordlig vind.
Men det var det inte - tack vädergudarna, för det! 



Gåshällan är en klippig ö långt ute i Närpes skärgård. Naturstationen, som ägs av Forststyrelsen, 
är en renoverad föregetts sjöbevakningsstation. 

På öns norra del finns en föregetts lotsstation, som numera fungerar som
en stödpunkt för båtfolk. 
På naturstationen kan upp till 20 personer övernatta bekvämt. Man hämtar med sig 
både mat och vatten och kockar själv. 

Båtfärden tog 1 1/2 timme, lite drygt kanske pga av vinden? 
Vi startade från Kalax småbåtshamn.



Men vad gör man nu sen på en sådan här ö en hel helg? 

Nå, tanken var ju att fotografera fåglar och karg skärgårdsmiljö. Det fanns det gott om,
även om fåglarna smått envisades med att vara utom räckhåll för objektivet. 
På bilden ovan susade dock en skedand förbi med hiskelig fart. 
(Och ja, det finns vattenstänk på min lins, så ni får leva med "plupparna" 
i himlen - jag orkar bara inte just nu redigera bort dem...
...note to self: Putsa linsen, first thing tomorrow!)








Vädret var som sagt alldeles underbart! 
Som fotograferande person så förhåller man sig ofta lite kinkigt till det där
hårda ljuset mitt på dagen, men visst förmedlar det en känsla av sol och sommar?


I skrivande stund sitter jag i bilen och skriver. Har jobbar bort lite sådant
som jag kan göra oberoende var jag är. Har tagit in på en camping för att 
ladda upp datorer, kamerabatterier och telefonen. Skall snart krypa
"i säng" här bak i bilen. Människor lyfter lite på ögonbrynen när
jag säger att jag tycker så om att resa - och sova - i min bil. 

I morgon skall jag ta och kolla in en nationalpark här i närheten. 
Byter hav mot kärr.