BESÖKA ALHAMBRA...


Dagen hade knappast börjat ljusna när vi drog iväg mot Alhambra. 

Bara kort om vad Alhambra är:
Alhambra är ett borg- och palatsområde här i Granada som uppfördes huvudsakligen 
av den moriska Nasrid-dynastin på 1250-talet och fram till 1300-talets slut.
Det var den sista av de moriska fästena i Spanien som höll mot kristenheten.
Alhambra är unikt bevarade byggnader inom västlig islamsk arkitektur 
och sedan 1870 ett nationellt kulturmärke och sedan 1984 på Unescos världsarvslista.



Vi tog bakvägen från "gamla stan" Albayzin, där vi bor upp till Alhambra.
Där går man förbi gamla viadukter och tar en 
friskt lutande promenad upp till borgen.



Först gick vi ner från Albayzins höjder ner och så uppåt igen.
Något säger mig att jag behöver ge mig ut i löpspåret oftare än
sporadiskt nu och då...
PUST!



Men sakta blir staden mindre och borgen större.
Skulle man nu inte bry sig om att vandra upp så kan man ta "lilla bussen" C3.
Den går till huvudentrén. 

(På tal om bussar. C1 och C2 tar dig upp till Albayzin och Sacromonte.
Men mer om det i ett annat inlägg)





Här har vi Generalife, den Nasridiska sultanens sommarpalats.

Palatset och dess trädgårdar uppfördes i början av 1300-talet.

Här är 'Patio de la Acequia', vattengårdens patio, som man
tror bäst bevarat stilen för de medeltida trädgårdarna i Al-Andalus.
Generalife är en av de äldsta bevarade moriska trädgårdarna.

I dagens läge jobbar runt 500 trädgårdsmästare med att hålla Alhambras alla 
trädgårdar i skick. 












Från borgen Alcazabas torn, de som syns så bra från lägenheten har man
en fin utsikt över den gamla stadsdelen Albayzin, även den upptagen till Unescos 
världsarvslista 1984.

Och visst hittade jag vår lilla lägenhet! 
På bilden ovan: Det är det lilla, smala huset med gröna jalusier
precis nedanför den vita kolossen uppe till höger på bilden.
Att det är ett enda virrvarr av charmiga, gamla, vita byggnader i
gränder dit det är utmanande att ta sig ens med en vespa syns på 
följande bild...




Här skymtar man Sierra Nevadas snöklädda toppar.
Endera dagen skall vi ta oss dit upp.
På sätt eller annat.

Men tillbaka till Alhambra.

Efter en vandring i Generalife och Alcazaba tar vi oss till de Nasridiska palatsen.
De består av en serie gårdar uppförda under senare delen av 1300-talet.

Och det här behöver man bara se IRL.
Finns inget foto i världen som skulle kunna återge den här arkitekturen
och hantverket och ja hela spetsdrömmen.

I palatsen finns bland annat:






Nasridiska palatsen[redigera | redigera wikitext]

Den nasridiska ättens kungliga palats består av en serie gårdar och rum innanför en anspråkslös befästningsmur. De rikast utsmyckade delarna av palatsen ligger runt två gårdar: Myrtengården och Lejongården. Runt varje gård finns rikt arbetade rum. Både gårdar och rum är geometriskt och detaljrikt smyckat i kakelmosaik, stukatur och trä. Dessutom finns bad och moské.[1]
Yusuf I (1333-1353) och hans son Mohammad V (1353-1391) är ansvariga för de flesta byggnader i palatsen som finns kvar idag. I stort sett ingenting finns kvar från de senare regenterna. Kung Karl V lät förstöra delar av palatsen för att ge plats åt ett palats med hans namn.[5]
Gårdar och några salar:
  • Ambassadörernas sal, som ansluter till Myrtengården, är ett praktfullt rum med deld kakel längst väggarna men framförallt sirlig stukatur på både väggar och valvbågar samt ett snidat och målat innertak av trä. I stukaturen finns verser ut koranen samt Yosuf I:s namn.[2]
  • Myrtengården domineras av en stor, stilla vattenspegel omgärdad av myrten.[2]
  • Lejongården, med en springbrunn med tolv lejonskupturer som givit gården dess namn.[2]
  • Abencerrajernas sal ansluter till Lejongården. Där mördades 36 medlemmar av familjen Abencerrajes på order av kung Boabdil.[2]
  • Konungarnas sal, som ansluter till Lejongården.
  • De två systrarnas sal, som ansluter till Lejongården.







Ambassadörens sal, med sirlig stuckatur på både väggar och valvbågar
samt ett snidat och målat innetak av trä 18 meter över golvet.
Det är snidat och målat för att föreställa stjärnhimmelen.

Här stod eminens tron under en bladakin.

*

Bara att tänka att man, män, suttit och gjort allt detta för hand.
Helt obegripligt. Som att lägga ett pussel på några miljoner bitar...





Och inte bara att de var utsirade, snirklade, karvade...på den tiden var de målade också.
I blått, i orange, i guld. Det får vi bara föreställa oss.
På sina ställen kan man se bleka aningar av färgprakten som var.




Det här måste bara upplevas på riktigt.

Här finns Myrtengården med en stor stilla vattenspegel omgärdad av
myrten. Myrten förresten av den orsaken att man trodde på den tiden att 
myrten var bra för potensen. Sultanen hade som sagt inte bara en hustru, 
och till saken hörde att de skulle alla behandlas likvärdigt - på alla sätt.
Kunde ha satt potensen på prov ibland?

Det är ju därför brudkronorna hos oss också smyckades med myrten.
För att försäkra sig om att allt går...till.



Men jo,

jag bara gapar som ett fån över dessa utsirade, otroligt vackra valv,
rum, salar, gångar, ja allt. Allt var lika galet vackert! 


Här har vi Lejongården.
En springbrunn i ett av de fantastiska rummen.

Den här lär vara den mest fotograferade statyn i Spanien...

...och på sitt sätt kan man förstå det.
Alhambra är Spaniens mest besökta sevärdhet. 
Med i runda tal 8000 besökare per dag - året runt är det lätt att förstå.
Det finns absoluta fördelar att besöka Granada så här lite off-season.
Temperaturen är behaglig lite-som-vår-hos-oss och inte är köerna
till sevärdheterna olidliga heller. Ändå lönar det sig att boka (guide-)biljetter
till Alhambra på förhand. Och att ta en guide rekommenderar jag varmt.
Man får så mycket mer ut av det som är Alhambra.




Jag kunde spendera en hel dag och bara begapa mig i dessa snickerier.
Eller borde man kalla dem snirklerier?

Det mesta är bara....så....vackert! 






Ja...men allt det vackra tar slut. För denna dag i alla fall.

Går hem genom gamla stan, käkar en omelett och landar där hemmet är just nu.
Till lägenheten som gränsar till bergen, där agaven växer som ogräs
och småfåglarna har vårkänslor.





FRÅN ETT FÖNSTER...


I  morse vaknade jag upp i Andalusien.

Och jag tror jag är lite kär. Eller på något sätt hittat hem. 
Eller vad vet jag, men här finns något jag känner att jag längtat till ett litet liv.

Tänk att få slå upp fönsterluckorna och se den vyn, bara det! 



Nu har byn tystnat, det är mörkt och bara någon enstaka lampa lyser 
vid husens hörn. 
Ett par katten slåss i buskagen som vetter upp mot bergen, 
i övrigt är det stilla i gränderna.

Här är fantastiskt gott att vara! 



TA TILL FLYKTEN...


Den här bilden är tagen i går när jag gick en sväng med hunden.
Och nej, den är inte svartvit, bilden.

Det var fint några dagar, fast då kröp kylan ner mot -25 så
hundpromenader i den kylan var inte att tänka på.
Nu är vi på plus igen, och tillvaron är onekligen lite...grå.


Jag gillar ju grått i och för sig, det märker jag senast när jag packar kappsäcken.
Vad skall med? När destinationen jag skall till har en temperatur mellan 0 och 20.
Lite som här nu då, men med graderingen på plus sidan.



Det är alltid härligt det där att börja packa, samla ihop vad man behöver, eller tror sig behöva.
Har blivit så mycket bättre på att skala ner. Numera tar jag aldrig med något som jag
inte skulle gå med hemma. Den kommer lika oanvänd hem igen.
Det är bara så.



Jag kommer att ha gott om plats i kappsäcken, så passar på och tar med 
den nästan tomma schampoo-flaskan och hudkrämen som också är på upphällningen.
Då behöver jag inte släpa på dem mer än ena vägen, kan slänga dem där.
Som reserv har jag gratisprover som man får ibland.

Det som jag däremot enkom för denna resa faktiskt köpt och 
tänker tipsa om är L'occitanes handkräm och framför allt 
hand-desin som inte luktar sjukhus utan härligt fräscht av citrus.
En favorit jag aldrig numera reser utan! 




Ett par dagar på kontoret, lite möten och så är det dags att dra.
Ta lite avstånd. Fly en smula.





TA EMOT VARDAGEN...


Innerst inne gillar jag vardagslunken rätt bra.
Den blir som en sådan där bekväm tröja som man 
märker att man oftast väljer från tröjlagret.
Favoriten helt enkelt.

Den där sköna, lite nedgångna, skon som foten så lätt
glider in i och precis ligger sig tillrätta i.
Och tur är väl det? Att det inte är vardagsskon som skaver?

Sedan är det väl bara att konstatera att vardagen ju
inte är så där oliiidligt spännande precis. Inte alla gånger.

Sitter och grunnar om jag skall koka mig en
kopp espresso eller bara nöja mig med pulverkaffe.
Sådana funderingar. Viktiga beslut.

Det är stilla i huset, bara tvättmaskinen malar på i sitt hörn 
i köket. Det är ett skönt vardagligt ljud; vatten fylls på, trumman snurrar 
runt, runt, runt. Paus. Så åt andra hållet. Paus. Vatten pumpas ut.
Och så börjar det om från början igen.

Jag borde börja fundera så smått vad jag skall packa 
i min kappsäck. Skriva listor.
Jag älskar listor. 

Att jag sedan inte alltid ens använder mig av dem,
inte så där effektivt i alla fall, är en annan sak.
Men listor skall det vara. Det ligger något mentalt skönt
i att lista upp saker.
Saker att göra, saker att ta med. Saker som inte får glömmas.

Bara det att jag har en sådan där "saker-som-inte-får-glömas"
säger sitt om hur jag sedan inte alltid är så 
systematisk med mina skrivna listor.
Men de skall göras, skrivas, tänkas till.

*

Mitt apelsinträd har nog dött. Kvistarna spretar
torra och nakna, och de små, små citrusarna hänger
skrumpna kvar på grenarna. Det är en lite sorglig syn.
Hade hoppats att den skulle klarat vintern.
Men här är mörkt, och för varmt alldeles för länge.
Men den får nog stå kvar tills jag kommer hem igen.

*

Kokade bara pulverkaffe, det är mer vardag i den smaken.
Det doftar tidig morgon på kontoret. Jag kokar alltid en kopp
pulverkaffe när jag kommit till jobbet vid åtta-snåret.

Det är således också en vardagsdoft i allra högsta grad.
Ett bra sätt att ta emot vardagen på.
Det där med pulverkaffe.