Av en slump snubblade jag över en lista över svenska idiomatiska uttryck.
För stunder av lindrig bloggtorka lade jag sidan bakom örat, den kunde
vara skoj att använda som grund för något inlägg.
Först ut är ANKDAMM.
Den där lilla, trygga världen, i den stora stygga världen, som vi finlandssvenskar
sägs plaska runt i.
Så här säger listan om det uttrycket:
Grupp eller miljö som är lite efterbliven och stillastående.
Ja, det låter ju inte speciellt smickrande.
Googlar vidare när jag nu halkade in på ämnet:
Ankdammen är en humoristisk benämning på en liten elit som styr.
Så sägs det på andra håll därute på nätet.
Ja, tja...vad skall man säga?
Hur "ankdammig" är jag själv?
Hur typisk finlandssvensk är jag, egentligen?
I och för sig, så tror jag att just den frågan är lite ansträngande för oss
finlandssvenskar. Vi är ju hur olika som helst, det är bara språket som är gemensamt.
Ibland kan jag tänka att det mest finlandssvenska är att försöka övertyga frågeställaren,
en själv eller någon annan, att man minsann inte är en typisk finlandssvensk,
att man minsann inte är ett typiskt Mumintroll i ankdammen.
Det är bara språket.
Hmmm...igår firade Finland Svenska Dagen.
Så kan man inte skriva.
Det heter i går firades Svenska Dagen i Finland.
För en stor del av de finskspråkiga
är svenskans, och finlandssvenskarnas, ställning i Finland rätt ointressant.
Någon kanske kan vara lite aktivt mot det, och den avogheten har ju onekligen fått
mer synlighet den senaste tiden. Men så har det ju alltid varit. På något plan.
Antingen har det gått för "bra for oss" (eliten?), som om alla där kunde dras över samma kam.
Eller så har vi bara varit allmänt krångliga som vill ha service på eget modersmål.
Man säger att vi finlandssvenskar är lite gladare och allmänt liksom "trevligare".
Jag har mina misstankar varför det är så. Om det nu är så.
Vi är så få, att någon känner alla som vem någon annan, så det är
verkligen riskabelt att så att säga, tala skit om någon i ett större sällskap.
Man kan ge sig i backen på att där finns någon som är kusin till en annan
som sedan visar sig vara någon man ställs face-to-face med i någon
situation som kan bli lite obekväm.
Det är helt enkelt inte lönt att ta den risken.
Så man är lite trevlig istället.
Inget illa i det - det kanske faktiskt är en bra sak.
Riktig win-win.
Så har vi våra traditioner.
Och alla parodier på våra traditioner.
Vi käkar kräftor i augusti och håller varandra om ryggen för det mesta.
Vi älskar våra lucior och ängslas om vår dagstidning och tv-kanal.
Är jag så?
Styrs jag i mina handlingar och val av någon osynlig
finlandsvensk "ande" (inte anka...)
på ett sätt som jag inte ens alla gånger reflekterar över?
Jag skulle vilja säga ett bestämt Nej!, men ordet fastnar
vet ni lite i halsen på mig.
För att häromdagen när kandidaterna till Finlandia-bokpriset
blev nominerade så gick jag på direkten och laddade ner en av böckerna.
Inte för att jag visste mer om den boken än om de andra.
Inte för att författaren var känd för mig sedan tidigare.
Inte för att någon hade rekommenderat boken.
Utan för att författaren var finlandssvensk.
Och nej, jag känner inte honom.
Ja, vad kan jag säga!
Lite snopen blev jag när jag kom på mig själv.
Vad det var som egentligen fick mig att välja just den boken.
Jag är tämligen säker att en hel del andra finlandsvenskar
minsann gjorde precis som jag.
Vi Ankdammare gör nog så.
Fast vi kanske inte helt vill medge det.
*
I övrigt är boken i fråga en alldeles förträfflig bok,
har inte läst den klar men kommit en bit på väg.
