…och när den splittras.
I morse när jag vaknade hade jag sovit som ett barn i tolv timmar.
Fönstret till mitt sovrum hade stått på vid gavel ut mot en mild
novembernatt.
Tassade yrvaken till köket, knäppte på vattenkokaren, bredde
mig en slarvig smörgås och öppnade datorn för att
samtidigt läsa morgonnyheterna.
Jo, jag gör så numera.
Trodde nog inte att jag någonsin skulle överge prasslet av
morgontidningen, åtminstone inte på veckoslutet,
men jag har.
Med min rykande kopp kaffe och en ciabatta-kant med ost och gurka,
iklädd den där Mycket Slitna Morgonrocken som man bara kan älska
att schava runt i satte jag mig vid bordet
där rosorna jag fått kvällen innan stod i sin vas,
och snurrade in på en nyhetssida.
Som jag alltid gör.
I morse möttes jag, som alla andra, av den förfärliga nyheten, om
terrorattackerna i Paris.
Och naturligtvis reagerar jag.
Med hjärtat.
Våldet kommer besvärligt nära nu.
Det finns ett hot, ett reellt sådant.
Och missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det är
förfärligt! En riktigt asig attack mot vår västerländska demokrati.
Mot oskyldiga, mot oss.
Och ändå.
I radion talar man om en hel värld som reagerat.
Och det är naturligtvis bra!
Men i min stilla morgontrötta hjärna dyker det upp en
vilsen tanke.
Varför reagerar hela världen först nu med sorg?
När 129 människor dör i en terrorattack då väcks vi liksom upp.
Inte av att 220 000 människor dött i Syriens "inbördeskrig"?
Jag hörde själv till dem som bytte profilbild på facebook
till den med franska flaggan på.
För jag känner på riktigt för de oskyldiga som
råkat vara på fel plats på fel tid och
alla deras anhöriga.
Naturligtvis gör jag det!
Men ändå…
Krasst tänkt:
Känner vi så starkt bara för att det här är så nära?
Och har vi varit, om inte totalt blinda för lidande i
andra delar av världen, så i alla fall tämligen närsynta?
Vi vill bara ta till oss en viss mängd problem och elände?
Och kanske i dimensioner som vi kan förstå?
Och är inte det bara mänskligt?
Men hur kan vi vara så tudelade?
Som empatiska, kännande, människor?
När 129 Parisare blir offer för det samma som miljoner Syrier utsatts för
varje dag, varje vecka, i månad efter månad, varför är det så
mycket större nu?
Är det endast för att det är närmare?
Om det är något jag hoppas på att allt detta ökar vår förståelse för andra.
Att det ökar insikten att det som kan hända långt borta också kan nå
vår allas lilla trygga vardag.
Och att vi inte skall glömma att det mesta av det vi har omkring oss kommer
ursprungligen någon annanstans ifrån.
Som fasanerna här i trädgården.
De hämtades hit från Asien på 1850-talet.
Rådjuren och mårdhundarna som tassar runt i trädgården om
nätterna. Alla har de kommit hit någon annanstans ifrån.
Och örterna i mina krukor.
De är också invandrare.
*
Man talar mycket om att det är ok att komma till ett land om man
är i verklig nöd.
Men att det inte är okej om man "bara" söker bättre levnadsförhållande
och/eller bättre levnadsstandard så där generellt.
I mitt stilla sinne funderar jag:
Hur var det när vi åkte till Amerika under senare delen av 1850-talet.
Var det inte för att få det bättre?
Rent och slätt?
När vi finnar åkte till Sverige på 1960- och 70-talet?
Var det inte för att få ett bättre liv?
Rent och slätt?
Jag tycker det är knepigt att bilda sig en enda rätt åsikt om
vad som händer och sker.
Det är så mycket mer komplext och invecklat än att man
bara kan ha en simpel jo/nej-åsikt.
*
Mitt hjärta känner för Frankrike i dag.
Men min hjärna tänker på världen.
Här i min lilla illusion av trygghet.
*
Där jag åter och igen sover med öppet fönster,
vaknar till en novemberhimmel för att
dricka mitt kaffe och äta min ciabatta med ost och gurka.
Kolla in fasanerna i trädgården och göra alla de
där alldeles vanliga söndagssysslorna som man gör en
alldeles vanlig söndag.
För att jag kan.
Där jag lever är det tryggt.
For now.
One never know for how long.
Hopefully for ever.
För jag vill fortsätta leva i trygghet.
Inte bara i dess illusion!
