DET TYSTA FOLKET...

Likaså i Suomussalmi står detta tysta folk.

På en åker intill vägen.

Och har stått där i snart trettio år.

Det var dansaren och koreografen Reijo Kela som 1988 skulle ha behövt en stor mängd människor till en koreografi som han jobbade med då.  Han hade först tänkt anställa alla arbetslösa i 

Suomussalmi, som då råkade vara 973 personer. Det skulle dock ha kostat

konstnären 30 miljoner mark (5 miljoner euro) så det blev av förståeliga skäl

inte riktigt så. Men under natten kom Kela på idén med att laga dessa "kråkskrämmor" på 

åkern i stället. Lika många är de som då arbetslösa i kommunen.

Så på åkern står - fortfarande - nästan tusen kors med en tuva gräs till huvud.

Och det härliga med de här är att de verkligen är personligheter därute. 

Först blir man imponerad av mängden och sedan när man går runt så är det nästan som att gå på 

ett torg och smygkika på människor. 

Två gånger i året får korsen nya kläder. Vår och höst.

(Man får donera kläder om man vill, och Det Tysta Folket har en egen facebook-sida) 

'Hiljainen Kansa'

Det är också okej att ta ett klädesplagg av någon på åkern - bara man lämnar ett 

eget istället. 

Jag blev riktigt barnsligt urförtjust i det här.

I upplevelsen i sig, som ju är en rätt så "tyst" upplevelse, men just därför 

rätt stark. Men också i tanken bakom.

Från början var det ju så att dessa "torvmänniskor" skulle symbolisera

de arbetslösa i Suomussalmi, men som Kela själv också sagt i någon 

intervju att meningen med dessa har blivit djupare och mer mystisk än det 

var tänkt från början. 

Och jag kan föreställa mig att om man kör förbi här en disig morgon på hösten 

så kan detta tysta folk nog upplevas riktigt kusligt. Där står de bara.

Och stirrar framåt.

Medan det en solig sommardag mer känns som att gå på marknad eller ett sommartorg.  

Och som jag skrev innan, så blir de här typerna nog individer med sina kläder och olika 

frisyrer och uttryck i sitt väsen.

Men när kläderna skalas bort blir det bara en massa kors kvar - och 

också det är talande.

Man kan nästan säga att det på sitt sätt symboliserar just det här

med att landsbygden så töms på folk. 

Kvar finns bara det tysta folket,

och när de för sista gången tagit blusen av sig, och lagt hatten på hyllan. 

Ja, då finns bara korsen kvar.

Mycket talande.

SKOGENS LJUDSPEL...

Ett av de där mer udda sevärdheterna är denna "Ljudande/Spelande Skog". Än en gång märker jag att det inte alls är så lätt att översätta från finska till svenska. Verkar som om det finska språket hade så mycket mer nyanser i sitt språk än det svenska. 

Ordet "soiva" betyder ju både ljudande i passiv form men också 

sjungande, låtande som i aktiv form.

Så Soiva Metsä är ett rysligt bra namn för det här.

Det är alltså frågan om ett slags enkla instrument som placerats ut i skogen och där man kan gå 

en sväng och åstadkomma ljud som är enkla och naturliga på det sättet, men ändå främmande

i skogen. Men som just på grund av sin enkla ton och utformning på något sätt passar 

väldigt bra där ute i den där finska själens boning.

Att slå med en slägga på en rostig klocka och sända ut ett klang mellan tallarna kändes

riktigt rätt faktiskt. Den, klangen, stack iväg mellan furorna som om det alltid

varit så. 

Det fanns gungor uppspända bland träden där olika gungor gav olika klang på klockor. 

I olika takt - beroende hur man gungande.

Det fanns olika metallbitar att ryck i, att slå på och att dra i för att åstadkomma

ljud. Ljud som kanske inte egentligen hör hemma i skogen, men som via sin 

avskalade och enkla utformning ändå kändes genuint enkla nog för att få

ljuda mellan furorna och över riset.

Soiva Metsä byggdes 1996. Det var Suomussalmi kommun som beställde jobbet.

Instrumenten ritades och placeringen planerades av grafikern Markku Penttilä.

Själva byggandet utfördes av Pekka Westerholm och Olli Penttilä, som båda är proffs 

på att bygga instrument.

Och det märks.

Mitt där i skogen går det att hitta tonerna.

Och att med dessa avskalade instrument skapa enkel musik är ganska härligt faktiskt.

Bland de olika instrumenten tävlade vi i att försöka känna igen den låt man försökte spela.

Min favorit var instrumentet där man med ett mellanting av pingpong-racket och flugsmälla slog på ändorna av stålrör för att åstadkomma ljud. 

Mäktigt på något sätt att stå där mitt i skogen, mitt i "ingenstans" och musicera. 

Och även här….inget större fel på utsikten inte.

Just när jag går här så blir den finska själens kärna så tydlig på något vis.

Det är väldigt avskalat och enkelt, samtidigt så klart och tydligt.

Inget krusande vare sig åt ena eller andra hållet.

Det är väldigt lätt att andas, här får alla vara som de är.

Det finns ingen som tittar snett eller kritiserar, eller ens ifrågasätter.

Det bara är. 

Ärligt och rakt upp och ner. 

Vi klingar och klangar och blåser och bankar, drar och slår i instrumenten i skogen innan

vi igen packar ihop oss i bilen och drar vidare.

Tackar i tankarna våra vänner och värdar 

Kaj och Mimma som föregående kväll lät oss traska in hos sig och 

sova över där, och som berättade om den här platsen.

Annars hade jag nog aldrig hittat hit. 

Kaj och Mimma gör en fantastisk kulturgärning där de restaurerar den gamla

tågstationen i Hyrynsalmi och dessutom tar tillvara så mycket av den historia 

som platsen har att erbjuda.

Jag blir så glad och inspirerad av människor som gör.

Som har hjärta och själ och ork.

Läs mer om vad de gjort 

HÄR

Och besök dem om ni har vägarna förbi!

Tågstationen inhyser numera ett café och om jag känner paret rätt så har de snart sopat ihop

en fin utställning om traktens historia. SÅ tummen upp för det! 

Bakvänt nog har varken Kaj eller Mimma några som helst rötter i orten, och ändå

jobbar de för att lyfta fram dess historia. 

De som läst sin historia i tiderna vet att det var i de här knutarna som slaget vid Suomussalmi 

ägde rum och det man kallar Raatteen tie, där en av de mest avgörande striderna begicks. 

Läs mer om det 

HÄR

(Och även om jag har en riktigt hög tröskel att göra "reklam" här på bloggen, så är Kajs 

fantastiska möbler värda en sväng ut på nätet - ta och kolla in  hans stolar bland annat HÄR.)

Och så drog vi vidare igen...

KOLI...

…och risk för lite turistfoton - så varning för det.

När man nu ändå är i knutarna så att säga, så måste man väl ta sig en sväng till Koli nationalpark.

Det är här man hittar den finska nationalromantiska själens hemvist vad natur beträffar.

Vi läser gårdagens tidning medan kaffevattnet kokar upp.

Att ha en så kalla "risukeitin/kottkokare" med på resan var en toppen grej! 

För kottar och kvistar, det hittar man alltid.

När vi ätit frukost och packat ihop oss så ger vi oss av till Ukko-Koli.

Det är den högsta toppen i södra Finland, och med sina 347 m är man ju redan rätt högt uppe…

Och hur som helst, så är vyerna härifrån rätt så fantastiska - det går nog inte att förneka! 

Det ÄR fint i Koli.

Jag antar att det är taget ett och annat foto från just den här stenen. 

Eller det är ju nog en del av berget som ligger blottat. Att just de här "topparna" blivit kvar 

beror på att en del av bergarterna här är av en lite mer tuffare slag och där andra höjder under 

årtusende smulats sönder av en och annan istid som dragit förbi 

så har de här blivit kvar. 

Ukko och Akka. 

(Gubben och Kärringen)  

Det är inte precis nu man kommit på att det är riktigt fint här.

Nej, faktum är att redan 1896 invigdes den första konditionsslingan här.

Härifrån har våra stora konstnärer så som Sibelius, Aho, Järnefelt och Gallen-Kallela nog

släpat med sig en och annan liten inspiration.

Och jag förstår så väl.

Det är mäktigt här.

Jag lovar - mer "finskt" än så här kan det inte bli.

Nästan så att nationalromatiken växer till sig lite i bröstet på en. 

Inte undra på att platsen fått den status i det finska sinnet den har, för det är den ju nog värd.

Det Är vackert, visst är det?

LITE ORTODOXT...

…eller ett besök i Valamo kloster.

Här har jag aldrig varit. Nog kört förbi ett antal gånger, men aldrig (gett mig tid) att stanna

för ett besök. Nu var det dags.

Valamo kloster är alltså ett ortodoxt kloster vars historia sträcker sig över 800 år bakåt i tiden.

Ursprungligen grundades klostret på ön Valamo i sjön Ladoga i nuvarande Ryssland.

Den norra delen av sjön Ladoga hörde till Finland fram till vinterkriget 1940.

Då evakuerade man klostret till Heinävesi, där det alltså återfinns idag.

Man talar om Valamos nya kloster.

Det gamla blev ju kvar på en ö i Ladoga.

Om Valamos nya kloster kan du läsa mera HÄR

och om det gamla HÄR.

Här har vi grundarna till det ursprungliga Valamo-klostret; 

Sankt Sergius och Herman av Valaam.

Då klostret hamnade flytta från ön på Ladoga hit till Heinävesi hade klostret i runda tal 200 munkar.

Under de påföljande åren glesnade leden, om man säger så och då det var som 

värst hade Valamo kloster bara en enda munk. 

Men på 1970-talet så svängde det och i dagens läge har klostret drygt tio munkar.

Att tyngdpunkten på verksamheten tippat över från jordbruk till turism är rätt så uppenbart.

Och visst är klostret värt ett besök! Absolut! 

Hade gärna besökt nunneklostret Lintula som ligger rätt så nära men efter lite högljudda 

protester från det yngsta resesällskapet så får bli till en annan gång. 

(Tips: håll tonåringarna mätta Hela Tiden, då är de så mycket mer medgörliga…;))

Men visst sjutton var det fint här! 

Stannade och lyssnade på en kort konsert där fyra munkar med röster inte av denna världen

sjöng så det klingade i samovarerna och ikonerna gungade på väggarna.

Bara "wow"…liksom.

Tänkte att man nog har haft 'kontakterna i skick' dit till övre våningen för att begåvats med

de röstresurserna. Eller så har de bara övat…eller både ock?

Öron- (och lite nog ögon) godis var det dock.

*

Men absolut…har du vägarna förbi, kurva in, det är det värt! 

ALLA DESSA TUSEN SJÖAR...

Finland, detta tusen sjöars land - ja det har man ju hört till lust och leda sedan man föddes.

Och det stämmer ju nog. Här finns nämligen i runda tal 188 000 sjöar som är större än hundra m2.

Och över en hektar stora sjöar finns det också ansenliga 56 000 stycken.

Så visst finns det sjöar här alltid!

Och mellan sjöarna höjdskillnad och det betyder forsar det och knepigt att ta sig fram i synnerhet om

man tänkt forsla lite varor så det gällde att komma på något fungerande system att få 

saker transporterade genom dessa sjöar ut till Finska viken och vidare ut i världen.

Redan på 1500- och 1600-talet gjorde man försök att städa upp i forsarna och göra transporten enklare. 

Man "övade" på åar här i söder och den första "kanalen" byggdes faktiskt här i södra Finland, 

i Svartå i Karis 1745.  

Sedan dröjde det åttio år till innan följande kom.

Men det skulle dröja hundra år till innan man byggde den första kanalen i insjöfinland.

I Finland, och övriga Norden för den delen, har man bränt tjära sedan…alltid?

Och det var en av produkterna som man ville föra ut i världen.

Skeppen som byggdes i Europa blev större och fler och det behövdes mer och mer tjära.

Men att transportera större mängder längs forsar som var både riskabla och oftast nästan

oframkomliga för lite större mängder varor och det gjorde att man började planera in kanaler. 

Det här är en mycket förkortad och än mer förenklad version av historiens gång men känner att 

jag inte riktigt kan klämma in allt här, hur intressant jag än tycker att det är, 

så vi skippar stora ofreden och hur det påverkade allt här...;).

Hur som helst.

Taipale kanal var bland de allra första i Finland. 

Det var nog bara Leppävirta som var före.

Bygget i Taipale påbörjades 1835 och kanalen blev klar fem år senare.

Så länge fick den kanalen ändå inte vara i bruk för redan 1856, 

då Saima-kanal byggdes klart, 

visade det sig att  Taipale kanal var alldeles för smal för 

de båtar som man nu kunde ta igenom kanalen där och sedan ta sig vidare till 

Östersjön. 

Så det byggdes en ny kanal breved den gamla. Den blev klar 1871.

Och den finns kvar, fungerande, än i dag.

I full kraft och skönt imponerande.

Eller kanske forsen sen också hade varit mer viril? 

Vem vet?

Samtidigt då Taipale kanal byggdes så byggde man också Finlands första "järnväg" på 

byggplatsen för att transportera sten till kanalbygget.

Finland kom igång med utbyggande av sitt järnvägsnät rätt så sent.

Största delen av tågbanorna byggdes först mellan åren 1850 - 1900.

Över nuvarande Taipale kanal går ett tågspår.

Invid banan finns en liten koja där han som skötte om att  flytta 

bron åt sidan då det kom större båtar genom kanalen hade sin "office".

Det är länge sedan någon druckit sitt morgonkaffe här.

Än mindre fört fingrarna över gulnade tågtidtabellerna för att kolla om 

något tåg är på kommande eller om det är läge att rulla bron åt sidan.

Det jobbet hade jag kunnat tänka mig. 

Kanal-stins liksom.

Bara för att det mekaniska också kan vara så otroligt vackert.

Nu tror jag knappast de som jobbat fallit i trans över skönheten i det här.

Viktigast att det funkade, helt klart! 

Men jag tycker det är vackert. 

När man tänker på det jag skrev i förra inlägget om alltings digitalisering och hela den biten.

Vad vackert kommer det att föra till historien? Vad beundrar vi (okej, okej…de)

om hundra år?

Om tjäran var en av de produkter som länderna här i norr exporterade då förr och som starkt 

bidrog till att kanaler byggdes och så, men nog är det väl ändå så att det här är

det som vägt allra tyngst. Och det länge. 

Virke.

Den finska själens djupaste väsen kan hända ändå finns just här.

I skog, i träd, i industri, i allt det vi varit sedan tjärbränningens glansdagar.

Vi har en själ i skogen. Skogen är vår själ. 

Det är nu bara lite så.

Kanske digitaliseringen lyckas återförena oss med skogen?

Att det gör det möjligt för dem som vill att åter flytta ut till landet, till 

tystnad och skog och ändå kunna få sitt levebröd där.

Inte av sten eller trä. 

Utan av vår tids häftigaste kanal - internet.

Den gamla Taipale kanal är numera bara en vacker plats.

Gräsandens rike.

Ingenvuxen och lummig.

Tänker på hur många ändå fått offra både liv och hälsa för utvecklingen då i tiderna.

Tänker på dagens utveckling, och vilka offer det tar?

Är det de som inte hänger med som drabbas, eller de som gör det men bränner ut sig?

Kanske det bara hör till att all utveckling skall ha och ta sina offer?

Intill kanalen finns ett museum, absolut värt ett besök!

All respekt i världen för dem som för handkraft byggde dessa kanaler. 

Hatten av!

Och resan i det finska national-landskapet drar vidare.

Känns som om någon nationalromantisk konstnär i tiderna stått just här och målat tavlor

som DEN HÄR av Akseli Gallen-Kallela.

Mitt i den finska själen, lite.